I vintras gjorde jag äntligen slag i saken och bokade bord på kedjan The Hawksmoor som öppnade sin första restaurang vid Guildhall i London redan 2006 innan de även öppnade sitt mest kända ställe vid Piccadilly Circus. Senare seglade den upp som en av stadens bästa köttrestauranger och finns nu på adresser över hela London samt i Manchester, Liverpool och Edinburgh. Jag har velat prova i flera år nu men det finns ju så mycket som slåss om ens tid och pengar bland restaurangerna i denna världsstad. Det är inte billigt men ack så gott för den som uppskattar olika köttdetaljer.

Jag bodde i West End i några dagar den här gången så Hawksmoor Seven Dials blev mitt val. Det ligger där sju små gator möts norr om Covent Garden, strax nedanför resebokhandeln Stanfords nya lokaler. Där öppnar du dörren till ett gammalt packhus med järnbjälkar i taket och möts av en bokningsdisk där en extremt serviceinriktad man av typen som är vanlig i detta teaterdistrikt visade mig ner i restaurangen (hiss finns). Jag kom ner i lokalerna som rymmer många men ändå känns ombonat dämpade. Du kommer först till baren som ser ut som om du vore på en vacker gammal atlantångare. Ett lågt, vitmålat trätak och magognykänsla. Här skulle jag kunnat sitta ett tag om det hade varit kväll och alla deras restauranger går i den här stilen där det är möjligt.

Istället visades jag in i själva matsalen och jag blev på jättebra humör av att få frågan om jag ville ha mitt lilla hörnbord eller sitta mer synlig i mitten av restaurangen och själv kunna se mig omkring bättre. Man hör så mycket om att det kan vara svårt att dinera ensam i London men här var jag verkligen välkommen.

Min trevlige servitör Harry kom fram och presenterade sig och jag visste ju att det skulle bli en köttbit så jag beställde ett glas av husets egna Malbec från Pulenta Estate medan jag läste menyn. Vinlistan har inte helt förvånande mycket från Argentina och Chile när det gäller rött men också övriga Nya världen, Frankrike och Italien medan de vita är något mer blandade. Det finns en vanlig vinlista och en för den lite större plånboken samt en lista med vinkällarens fina och enbart franska kända märken. Eftersom restaurangerna har barer så har de såklart även en annorlunda cocktaillista men jag var här för att äta lunch så det får jag prova nästa gång.

Alla de traditionella styckningsbitarna oxfilé, entrecote, ryggbiff och rumpstek finns här med fasta priser för 3-400 gram som är det de oftast ligger på men så har menyn också större köttbitar och där är det vad som är tillgängligt för dagen som styr. Du hittar därför kött som t-bensstek, chateaubriand och annat på griffeltavla istället. De bitarna betalar man per hundra gram men eftersom de är stora så blir det ofta kött i minst 500-gramsklassen. Alltså är det här ofta stycken som lämpar sig att dela med ditt sällskap om du inte tänker äta jättemycket. Själv hade jag alltså inget sällskap men däremot sådan tur att eye fillet fanns i liten bit just den här dagen. Jag som gärna äter entrecôte ville passa på att få den här mindre marmorerade men ändå fina delen av den som omväxling.

Eftersom jag upptäckt att menyn var full av goda sidorätter så beställde jag inte någon förrätt men det finns flera goda i form av krabba från Devon och annat gott. Till sidorätterna hör även de grönsaker man kan tänkas vilja ha till sin mat. Faktum är att jag inte beställde in en enda sådan utan min tallrik såg ut som om den tillhörde en veganföraktande vit man i äldre medelåldern men eftersom jag var här för köttet och ville gå all in på den typen av upplevelse så kände jag inte att sju pund för lite spenat eller champinjoner behövdes. Jag ville nämligen lägga de pengarna på grillad benmärg. Det blev en riktig höjdare!

Till min mat hade jag också beställt pommes lagade i stekfettet och det var några av de bästa pommes jag ätit trots att jag bott i Belgien och är van vid riktigt bra. Jag hade lätt kunnat be om mer för det var ingen jätteportion. Bearnaisesås är ingen jättegrej i Storbritannien som den är I Sverige men såklart finns den på köttrestauranger och då gissade jag att den skulle vara en riktigt bra så jag valde denna klassiska kombination trots andra såser på menyn. Få saker slår en bra Steak frites med bea.

Där satt jag och njöt medan värden uppifrån entrén ibland gick förbi och log för han kunde se hur fånigt jag själv log av varje tugga.

Efter maten undrade Harry om jag inte skulle ta en efterrätt också. Det fanns inte en chans att jag skulle orka någon av de stora engelska klassikerna eller de engelska ostarna från den kända grannbutiken Neil’s Yard Dairy men en kula glass kunde nog slinka ner. Tyvärr var smaken citronpaj slut och jag skulle kanske valt clotted cream istället men det blev en blåbärssorbet som var god den också men inte wow på samma vis som annat. Det här är smaker som byts ofta efter säson och på vårkanten är det ofta engelsk rabarber. Det går att ta med en vegetarian då det finns en vegetarisk Wellington och flera sidorätter även om det inte kommer att bli en vegofavorit.

Engelsmännen var förr i världen kända för att just äta mycket kött (tänk på The Beefeaters som är smeknamnet på Towerns vakter). På senare år har det här börjat göra comeback i form av otaliga så kallade Chop Houses där det serveras bra kött. Det var den traditionen barndomsvännerna Will och Huw tänkte när de öppnade sin första Hawksmoor som fick namn efter en känd arkitekt och där Yorkshire står för en stor del av köttet. Det går såklart även att äta Sunday dinner här. På sin restaurang vid Piccadilly Circus (Air Street) har de nyligen också satsat på mer fisk från den kända fiskehamnen Brixham i Devon och med en chefskock som är specialiserad på detta så det skulle inte förvåna mig om även detta blir en succé framöver.

Man kan dra ner på slentrianmässigt köttätande och istället äta riktigt bra då och då. Naturligtvis blir det här ganska dyrt och till exempel äter du billigare på kedjan Flat Iron som också är bra men inte når fullt lika högt i kvalitet och variation enligt köttälskarna. Jag har också skrivit om en gigantisk söndagmiddag på Blacklock tidigare liksom om Brighton-krogen The Coal Shed som även finns vid Tower Bridge men det här är svårslaget på grund av helhetsupplevelsen.