Idag hade jag tänkt ta bloggen till Skottland men det får vänta för det vore ju alldeles galet om jag inte nämnde det som hände i London igår. När jag först läste om det på efterdagen så var inte bara min utan flera kollegors första tanke att någon försökt ge sig på Theresa May med tanke på känslostormarna som nu råder. Medan vi hörde att hon förts i säkerhet började tankarna istället komma kring om det var någon som ville skapa kaos inför EU-vännernas marsch genom London på lördag (ni får ursäkta att man i det politiska klimat som råder med diskussioner om fotograferande mikrovågsugnar undrar vem som är i farten). Sedan började vi förstå att det var ännu ett terrordåd och detta just på årsdagen av attentatet i Bryssel som berörde mig starkt som gammal Brysselbo. Igår kom jag faktiskt inte undan den för mig underliga känslan att jag var mer upprörd över just Bryssel. Det handlade inte bara om att det i Bryssel var obeskrivlig terror i tunnelbanan precis som i London 2005 och att det var många fler offer där. Nej, det var en annan känsla. En där jag undrade hur en polis får stå och vakta ett parlament i ett högriskland utan att vara beväpnad, en där min första tanke alltså hade varit att undra om det hade med Brexit att göra snarare än terror – helt nya associationer (och marschen på lördag blir nog av men frågan är hur decimerad och var den kommer att sluta för jag kan inte tänka mig att det blir vid parlamentet).

Hela kvällen funderade jag över den där märkliga känslan. Naturligtvis är jag glad över att Storbritannien inte är som Frankrike med soldater med automatvapen på gator och i tunnelbanan (fast jag har sett det på Kings Cross en gång) men jag tycker ändå att just parlamentet skulle ha högre säkerhet. Jag undrar också skräckslaget om jag liksom många andra börjat trubbas av vid händelser som dessa i ren självbevarelsedrift (för nojig blir man när det sätts upp betonghinder på Ströget i julruschen efter attentatet i Berlin och då tillhör jag ändå inte den ängsliga typen) eller om det är det att min Brexitångest är så stor att jag därför stängt ner lite av mitt intresse framför allt för Westminster som jag ändå bara känner ilska kring. Hade det känts annorlunda om det hänt i Manchester, eller iallafall i norra eller södra London? Kanske en blanding, tänkte jag igår och imorse men under dagen har jag sakta tagit in att det faktiskt hände alldeles vid Big Ben med all den symbolik inte bara jag ger det där kvarteret utan även många actionfilmare. Nu undrar jag bara hur det ska gå för den rumänska kvinnan som hamnade i Themsen svårt skadad och vem stackaren var som ligger med brutet ben nedanför trappan. Jag tänker också på Torypolitikern från Bournemouth som förgäves försökte rädda polisen och som redan själv förlorat sin bror i terrorattentatet på Bali för några år sedan. Vad är oddsen för detta???

Ni vet de där skyltarna i Londons tunnelbana där personalen kan skriva upp förseningar och annan information till resenärerna? En sådan cirkulerade flitigt på sociala medier idag med en text om att i London är vi minsann inte rädda utan vi dricker te och fortsätter som vanligt. Den är falsk och kanske är det tur det för flera människor fick igår sätta livet till och att då komma med ”keep calm and carry on” känns inte helt okej. Visste ni att det finns en sida som helt går ut på falska tunnelbaneskyltar som denna? Inte jag heller tills jag läste om det i The Guardian.