När jag letar hotell är det ofta genom de stora bokningssajterna även om jag sedan bokar direkt med hotellet för att jag vill stödja det och själv få chansen till ett bättre rum som hotellets egen gäst och inte bokningssajtens. När jag kollat upp hotell på kartan jämför jag sajterna med Googles recensioner för att komma så nära vad folk faktiskt tycker som möjligt. Hotellet behöver inte vara toppen på allt men rent, ha en bekväm säng och gärna en bar eller bra lobby man kan umgås i innan läggdags. Hotellet jag skriver om idag hittade jag däremot på ett helt annat sätt.

När vi bestämt oss för att göra ett längre stopp i Alnwick hade jag redan bestämt mig för var jag ville boka när jag såg att det var ganska fullbokat i stan, The White Swan Hotel var ju en av Alnwicks stora sevärdheter i sig själv och hade lediga rum. Klart vi skulle bo där. Perfekt läge också, mitt emellan slottet och Barter Books. Det här, det är hotellet du sett om du tittat på TV-serien Antiques Roadtrip där två antikexperter åker veteranbilar mellan antikbutiker runt om i landet och köper in vad de tror kan säljas med vinst på en senare auktion. Att hotellet hamnat i TV och omnämns på flera andra ställen beror på att inredningen i dess stora matsal är densamma som på Titanics systerfartyg Olympic. Vi hoppade ur vår taxi från Alnmouth station och klev in.

Jodå, lobbyn var fin och trevlig och under vår vistelse satt det många trevliga gäster, inklusive hundar, att prata med här. Några hade till och med beställt in afternoon tea vilket såg trevligt ut. Receptionisterna däremot verkade inte lika intresserade av att se oss. Inte så att vi ignorerades, de var bara otroligt blasé. Jag väntar mig inte att bli personlig vän med receptionister men i det yrket brukar de helt enkelt vara mer nyfikna och sociala själva på bra ställen och jag trodde ju detta var ett sådant.

Till höger om receptionen gick en kort halvtrappa ner i nästa byggnad och där låg den ljusa baren som också serverade hamburgare och andra typiska rätter till hungriga gäster. Där var det gladare stämning igen men mer modernt än mysigt som övriga hotellet och dryckespriserna? De kunde få dig att tro att du var i London.

Den pampiga trappan hade tjusat mig vid ankomsten och den fick jag verkligen se mer av. Vi fick rum allra högst upp i huset så först skulle vi upp för den och därefter runda ett hörn i en korridor och upp för ytterligare ett par trappor, nu smalare och svårare att gå i. Det är en sak att det inte finns hiss. En annan när trapporna har hala mattor och stegen saknar djup samtidigt som man har bagage. Jag fascinerades av alla äldre gäster som stoiskt kämpade sig upp och ner och tänkte att här har vi den brittiska kämparandan framför oss.

När vi kom upp stod vår dörr på glänt. Inte superkul även om vi inte hade något där än för man undrar ju om något glömts eller om det är nycklar ute och snurrar.

Rummet var litet men det hade jag förväntat mig där under taket och det var fortfarande mysigt. Däremot märkligt möblerat. Vi hade en minimal dubbelsäng och det kunde blivit mycket skönare för oss om man satt upp en liten hylla att ha glasögonen på och fästa en läslampa vid, istället för de sängbord som nu tog plats. Det fanns en liten alkov nära dörren. Där hade man kunnat få in ett högt skåp till kläder istället för den otympliga garderob som nu tog upp onödig väggplats vilken hade kunnat getts till en större TV än den minimala som nu dessutom fick stå på skrivbordet och ta upp plats. Jag väljer inte hotell efter TV men det är skönt att kunna se bra från sängen och det var jobbigt trots vårt pytterum. Någon skrivbordslampa till oss som båda skrev resedagbok fanns därför inte heller.

Badrummet var fräscht i sig och med bra dusch men lampknapp fanns det ingen utan det var en sådan där strömbrytare med snöre och oj så det snöret var mer brunaktigt än originalfärgen vitt nu. Jag glömde faktiskt att fotografera.

Man inser redan i lobbyn att det här hotellet har något speciellt innanför sina väggar. Överallt påminns man om Olympic. Dörren till den berömda matsalen står ibland öppen men om du inte bor på hotellet så kostar det några pund att gå in.

För vår del var det alltså gratis att gå in. Vi skulle dessutom få äta hela två frukostar där inne. Det var inte utan nyfikenhet vi klev in och satte oss med utsikt över en flygel och annat fint som ledde tankarna till fartygsorkestrar.

Det hade kunnat bli så mycket bättre känsla om den trevliga personalen inte känts så stressad, som om de var kort om folk vilket de förmodligen var. Oklart som vanligt nuförtiden om det berodde på snålhet att ta in personalen eller på avsaknad av personal tack vare Brexit.

Rostat bröd med tillbehör och gott te, jodå men äggen var en sorglig historia för de var nästan underkokta båda morgnarna. På det runda bordet i bild stod just alla tillbehör, sötad yoghurt, trista flingor och lite frukt och annat som faktiskt var gott. Det fanns såklart också varmt längs en vägg. Vi undrade bara varför man om man nu har allt i tunga grytor inte orkat sätta ut skyltar. Istället får alla gå runt och lyfta tunga lock för att se om det är något de är sugna på. Det hade också kunnat få spelas mer lugn och kanske tidsenlig musik till frukosten även om jag förstår att den yngre personalen hellre vill ha det allra senaste.

Vi upptäckte mer och mer under våra två dagar. Inte minst varför vårt rum förmodligen stod öppet. Det gjorde nämligen även fönstret så här i april och vi fortsatte låta det stå öppet. Bakom träden kunde vi se det stora slottet men det vi mest tittade på var allt mögel på fönstret. Jag har bott i sunklägenheter i både London, York och det regniga Bryssel och jag har sett den otroliga fukt de måste dras med i Cornwall. Alltså har jag haft en hel del med mögel på fönster att göra men aldrig någonsin har det sett ut som på detta hotell där man dessutom checkar in för att liksom lyxa till det lite. Ta inte hit en allergiker!

Hotellet i sig är vackert och har även en länga med rum i trädgården för den som inte vill gå i trappor. Kanske är de rummen nya och har fina fönster och är det som gör att hotellet trots allt har så pass bra recensioner. Här och där i huvudbyggnaden dolde sig dessutom gamla fina konferensrum och utanför ingången satt en skylt om Alnwick Rotary så vi drog slutsatsen att det är lokala Rotarymöten med middagar de drar in sina pengar på och det är medlemmarna där som får personalens leenden snarare än hotellgästerna. Nej om jag skulle ta och se om det finns några fartygsinredningar att köpa…