Under senaste resan till York gjorde jag äntligen slag i saken och bokade bord på hyllade restaurang Skosh. Gången innan var ett kort nyårsbesök med firande på annan plats och ingen tid till så mycket annat men nu skulle det bli av.
Restaurangen ligger på den historiska genomfartsgatan Micklegate, bara några kvarter från där jag en gång bodde och på den tiden bestod restaurangutbudet endast av en mysig italienare utanför stadsporten som fortfarande finns kvar, en liten men hyfsad indier och en underbar bokhandel med lunchcafé längst in. Ja och så kunde du köpa take away fish & chips på ett ställe som existerar än idag. Resten av gatan var mest känd för sina många pubar och nattklubbar när det gällde uteliv. Idag har det dykt upp flera trevliga ställen. Det blev en sentimental promenad till Skosh längs vad som en gång var min väg till kontoret.
Så fort jag klev innanför dörren välkomnades jag och sattes vid ett bord med fönstren bakom mig och utsikt över det öppna köket. Perfekt för mig som var själv och redan där visste jag att det skulle bli en bra kväll. Jag gillar restauranger som bryr sig om ensamgäster lite extra medan vissa inte ens låter dig boka.
Bredvid mig satt ett glatt sällskap som kände varandra väl och medan jag bläddrade i menyn sneglade jag på vad de fick in. Skosh serverar smårätter. En del har svårt för det men det är verkligen min grej för dels är jag nyfiken och det går att prova många olika saker man annars inte vågat beställa in en stor portion av och dels kan jag oftare hitta det som är inte antingen gott eller nyttigt utan båda delarna samtidigt. Jag hade fått rådet att börja med tre till fyra rätter och i toppen av menyn stod de som var allra minst, nästan som aptitretare.
Lindisfarne-ostron med rabarberdressing lät sensationellt bra för mig som älskar rabarber men jag skulle vara på resande fot dagen efter och då är jag alltid lite försiktig med ostron. Det fick bli rätten som kallades The Hen’s Egg istället. Den hade inte ett skvatt med ägg att göra utan här var det utseendet som inspirerat till namnet. En blandning av cheddar, majonnäs, svamp och sherry, jättegoda smaker, delvis i form av ett krisp. Eftersom menyn ändras en del regelbundet efter säsong som den ska på bra ställen så kan populära upplägg finnas kvar men i annan form så i skrivande stund innehåller den Old Winchester, purjo och kinesisk svart vinäger och de där ostronen får du med smör, wasabi och lime.
Ceviche är jättegott tycker jag och under mitt besök var den gjord på guldsparid med squash och avokado samt syra från passionsfrukt men återigen varierar rätten beroende på fisk. I mitt fall serverades den med hemgjorda räkchips för att ge lite knaster men just nu är det linschips.
Efter detta kom det som blev min favorit, en råbiff á la BBQ på vårlamm med ärtor, mint och krossad wasabi. Jag är inte den som äter mintsås till brittisk lammstek men det här var riktigt gott. Äter du här nu på hösten får du den ofta på vilt med relevanta tillbehör. Jag hade fått in nästa rätt samtidigt och den fick alltså vänta lite vilket den led lite av för bladens vatten släppte ner i skyn men tro för den skull inte att det var något fel på den annat än detta. Jättegoda burnt ends på fläskbog med variationer av kålrabbi samt den oväntade kombon jalapeño och lychée som gjorde det starkt men gott.
Hela grejen med Yorkshire från februari och framåt är inomhusodlade rabarber. Efterrätt eller cocktail med detta? Det fick bli båda. Medan jag väntade på efterrätten smuttade jag därför på lokal gin med rabarber som skakats med yoghurt vilket påminde om vad du kan få hos Röda huset på Sergels torg fast med hjortron. Drinken hette Ey up lassi vilket är en härlig ordlek med Yorkshires hälsningsfras ”Ay up” och ordet ”lass” för ”tjej” samtidigt som lassi är en indisk yoghurtdrink vilket du nog redan vet. Det visade sig att de glömt meddela köket min dessert men detta kom de på själva och det drogs snyggt av från notan. När den kom var det ett gulligt gäng rabarber med buttermilk cream samt kardemummabröd.
Det är härligt med restauranger som har alla sina trevliga viner på glas och inte bara ett fåtal. Jag blev rekommenderad vin rakt igenom. Det var två bartenders i rummet som huserar baren och jag antar att åtminstone en måste vara sommelier. I övrigt var det sju kockar till alla smårätter, två servitriser samt hovmästaren.
Jag reste på egen hand för att göra mer research och Skosh var precis som jag hoppats en utmärkt restaurang då men den var också full av sällskap, allt från kostymnissar till kulturtanter. Det var livligt men aldrig överdrivet högljutt och utöver min tillfälligt glömda dessert var servicen vänlig och effektiv utan att vara påträngande. Missa inte detta om du letar annorlunda middag med lokala ingredienser. Ibland kan du få fasan från självaste filmslottet Castle Howards ägor några mil bort.
