Valet har kommit och gått men än så länge är det fortfarande osäkert och kaotiskt så jag kan lika gärna fortsätta på det temat här. Dagens inlägg handlar om boken How They Broke Britain av James O’Brian.

Du som lyssnar på brittisk radio eller ser YouTube känner kanske igen James O’Brian. Jag har tänkt att skriva ett inlägg om honom och kanalen han finns på men det har inte blivit av. Här kommer det i samband med boken.

O’Brian jobbar på LBC Radio som alltså även har en YouTube-kanal vilket är där jag sett honom. Kanalen som idag ägs av Global är Storbritanniens äldsta kommersiella radiokanal från 1970-talet och hette från början London Broadcasting Company men idag står LBC istället för Leading Britain’s Conversation och som namnet antyder har den blivit stor på program där lyssnarna ringer in och diskuterar med programledarna, varav en alltså är James. En annan är Andrew Marr som också är intressant men här finns många fler och genom åren har en hel del kända journalister hörts på kanalen.

O’Brian har hängt med genom hela Brexitprocessen och det är så jag själv har hittat honom och sedan har jag fortsatt att titta då och då för han tar sig an internationell politik där det ju finns mycket att säga just nu. Han är också väldigt bra på att ta debatter med folk som gnäller utan att vara pålästa, oavsett ämne men där är ju just Brexit oerhört tacksamt.

Boken jag nu har läst kom ut 2023 och under ett par besök i England sneglade jag på den i bokhandeln där den fortfarande är vanlig att se på borden med böcker om just Storbritannien och politik, innan jag till slut köpte den. Baksidestexten lockade med läsning om hur landets ekonomi körts i botten och politikerna bara vill klättra på karriärstegen. Kort sagt, hur landet förändrats på bara de tio senaste åren. Brexit får naturligtvis skulden för mycket men inte allt och även när folkomröstningen klandras så ger boken svar på ett stort skäl till att det kunde gå som det gjorde – brittisk media.

Första delen av boken tar i varsitt kapitel upp stora mediapersonligheter som Rupert Murdoch och Paul Dacre och det är inte lite som kommer fram för den som mest tänker på dem som rika mediemoguler som ställer och styr. Visste du att Murdoch egentligen inte bryr sig så mycket om vad hans tidningar skriver bara de går bra. Han vill alltså inte specifikt pusha för något utan det räcker med att bli rik. Som om en tidning är vilket företag som helst. Dacre är en du inte hör lika mycket om i Sverige men det borde du göra för det är någon helt annan.

Efter dessa är det dags för kapitlen om politiker och där är det nog mer du redan läst på andra ställen inte minst om pandemiskandalen men fortfarande kommer det fram nya sidor om vem som hjälpt vem eller huggit någon i ryggen. Det blir också en alldeles väldig massa om alla tankesmedjor som använts i tid och otid och hur olika politiker finansierats. Naturligtvis är det många torypolitiker som får sig en släng men det beror på att just de skapade den svångremspolitik som blev så katastrofal för samhället i sin helhet och att de alla fastnat i löften om Brexit de inte kunnat genomföra. Även andra politiker på både höger och vänstersidan får sina kapitel och inget är rolig läsning men ack så fascinerande.

O’Brian är arg, riktigt arg inte minst på alla lögner och man riktigt hör tangentslagen när man läser. Här och där blir det lite svårt att hänga med när han hoppar mellan personligheter i någon specifik persons kapitel och liksom glömmer att vi alla inte känner till persongalleriet lika bra som den som ständigt läser om Westminster men texterna i sig är absolut inget krångliga att ge sig på. Upplysande läsning om allt som pågår bakom kulisserna och något för dig som uppskattar att räta ut trådar och hålla dig informerad.