Följer ni med i filmvärlden och är ni särskilt intresserade av brittisk film så känner ni alla gånger till regissören Ken Loach och hans socialrealistiska filmer. Hans film Kes (baserad på boken A Kestrel for a Knave av Barry Hines) från 1969 om en mobbad pojke och hans tornfalk har blivit utnämnd som en av de femtio brittiska filmer alla ska se i livet och som sjua på listan över 1900-talets brittiska filmklassiker.

I maj nu i år vann Loach självaste Guldpalmen i Cannes för sin film I, Daniel Blake som nu kommer på biograferna i Sverige med premiär 9 december, enkelt översatt till Jag, Daniel Blake. Filmen handlar om den 59-årige snickaren Daniel som plötsligt förlorar jobbet och med en historia som nuförtiden lika gärna kunde varit hämtad från Sverige. Han är nämligen enligt sin läkare för sjuk för att arbeta och enligt Försäkringskassan för frisk för att vara sjukskriven. Låt kampen börja. Medan han kämpar på träffar han en ensamstående mamma som också hon kämpar mot myndigheternas galenskap.

Det är nordengelskt så det förslår och jag kommer självklart gå och se den. Titta på trailern här så ser du varför. Loach själv sade i sitt tacktal i Cannes att det är i svåra situationer människor vänder sig till nationalism och rasism och att det är viktigt att visa samhällets utsatta så att de också får synas. Filminlägg idag igen – håll till godo.