Du har alldeles rätt i att jag inte skrivit på länge. Jag har varit i England tre veckor över påsk och då brukar jag ju skriva lite ändå eller ha förberett inlägg men den här gången blev det annorlunda.

Jag reste själv vilket jag normalt tycker om att göra och jag reste av två anledningar. Dels skulle jag göra lite research i Yorkshire där det trots vad du tror finns en del fläckar på min upplevelsekarta, det är en stor och historisk region. Dels skulle jag besöka diverse gamla favoritställen där uppe. Jag har jobb i maj så resandet var tvunget att ske i april men 10 maj är det exakt 30 år sedan jag träffade min man. Den 21 maj är det exakt fem år sedan han dog.

Vi åkte redan från början 1996 på flera dagsutflykter till Whitby och tog med alla mina besökare från Sverige dit. En av mina kusiner tog foto på oss med utsikt över piren. När vi så var i Whitby igen 2006 med en av mina bästa vänner fick hon ta kort av oss på samma plats. Det här gjorde att vi reste dit även 2016 och då fick dottern ta kort på oss. Såklart ville jag även dit nu, det är ju 2026. Det blev en selfie på mig med en bild i handen.

Jag älskar att resa solo och se och äta när jag vill och vad jag vill och småprata med främlingar. Ingen blir uttråkad om jag sitter på puben och skriver eller vill nörda ner mig i någon utställning men tre veckor blev för mycket i det här sammanhanget. Jag har varit alldeles för ensam med mina känslor och känslorna har varit överväldigande. Här hade jag behövt någon att prata med på kvällarna.

Jag trodde inte det skulle bli fullt så jobbigt eftersom jag ju firade nyår själv i York för ett par år sedan och har varit tillbaka dit en gång till de senaste åren men jag var dessutom förkyld sedan dag två av den här resan, sov dåligt och hostade mycket. Typiskt när man väl har ledigt och blir mottaglig. Jag var också ute i våra gamla hemkvarter nu, där min man växte upp.

Det dök dessutom upp saker inte bara i Yorkshire. På min mans begravning hade vi en melodi från barnprogrammet The Clangers och en dag tillbaka söderut stod jag mitt i en utställning om dem vilket var helt oplanerat. Det har också varit många känslor det senaste året med min svägerskas bortgång förra året och den förändring det gav och allt har väl liksom lagts i en mental hög nu. Hjärnan har gått på högvarv och jag har behövt en vecka hemma med dottern och glada kollegor som återhämtning. Visst är jag en rätt känslosam person men jag är också stark så jag var inte förberedd.

Med allt det här sagt har jag som vanligt haft fantastiska upplevelser också. Det är underbart att komma mitt i lamningssäsongen och lagom till all rabarber att njuta av i drinkar och efterrätter. Det kommer framöver att bli mer om nationens bästa fish & chips, en dagsutflykt från London, en tur upp i en skorsten, TV-hem och byar, Gordon Ramsay och en gammal fiskeby. Detta ihop med allt annat som är kvar att skriva om såklart.

Som vanligt kommer det också en resespaning. Den här gången har det varit en väldigt speciell stämning i landet och den har nog också påverkat mina känslor. Britterna har nu verkligen landat i det här med Brexit och ruskats om rejält i sin självbild i samband med vad som händer i världen, ovanliga saker händer i lokalvalen och så tillkommer ju alla de där vanliga sakerna man lägger märke till som förändrats. Mer om det i ett inlägg snart alltså.