Varje år utses årets bästa fish and chips i Storbritannien. Det finns flera priskategorier men de två där flera stycken nomineras är ”bästa take away” och ”bästa restaurang”. I år hade jag turen att ha planerat min resa till en riktig vinnarregion.

Bästa take away blev The Scrap Box utanför York. Dit tog jag mig aldrig trots att jag var i stan igen för det är tio minuters gång från närmaste busshållplats längs i huvudsak en riktigt hårt trafikerad landsväg, vägen till kusten som jag kan väl. Snäppet för långt ut från stan för att kosta på sig en Uber kände jag också men oj så uppmärksammade ägarna blivit sedan de tog över denna enkla lokal. Till och med Gary Lineker har varit där.

Vinnare i restaurangkategorin ligger däremot mitt i mysiga Whitby och där var jag den här gången hela fyra dagar så självklart blev det ett besök på Trenchers. I denna gamla sillfiskehamn är det tätt mellan fish and chips-ställena med flera riktigt gamla kända. I decennier har den mest kända varit Magpie som jag nämnt i tidigare inlägg och som vi alltid gått till vilket lett till att jag aldrig testat Trenchers tidigare fast de funnits sedan 1980. Lite har det också att göra med att restaurangen ligger nära järnvägs- och busstationerna och att vi oftare är längre ut i hamnen när vi blir hungriga. Då har det blivit Magpie som förr var jättebra men senast var vi mindre nöjda och jag har läst att lokalbefolkningen heller inte är så imponerad längre. Den här gången fick jag till och med ge vägbeskrivning till Trenchers till ett skotskt par som undrade var de kunde hitta ”den prisbelönta chippien”.

Jag kom på ganska sent samma dag som mitt besök att jag inte varit där än och ville dit och att följande dag var en söndag när jag nog ville ha Sunday roast. Jag var därför inte alls säker på att jag skulle få bord en tidig lördagskväll på ett ställe som bara några veckor tidigare vunnit ett förstapris men det fick jag. Redan när jag kom in efter min servitris så insåg jag att det var ett speciellt ställe. Kockarna står i öppet kök och med kockmössor på som vore det en stjärnkrog.

Restaurangen är enorm och i två våningar. Den har till och med en hiss om någon med rörelsehinder måste på toaletten på övervåningen. Inte undra på att spontanbesök får plats även om just jag var ensam och lättplacerad. Tyvärr fick jag ett bord längst in på bottenvåningen och kunde inte studera matlagningen eller titta ut men det var ändå okej för borden närmast mig var fulla av folk med roliga konversationer att lyssna på. Jag beställde in kolja och fick en bra portion. I min iver hade jag helt glömt att beställa mushy peas men de är inget måste för mig utan jag är mer nyfiken på hur hemgjorda de är på olika ställen.

Fisken var otroligt god med en smet som var krispig men samtidigt tunn och inte full av oljiga ändar. Jag tror aldrig jag fått en så tunn smet som ändå hållit fast i fisken och gett crunch. Potatisen var otroligt god den också när jag fått på vinäger efter min egen smak – ganska mycket. Potatisen kan variera väldigt på en chippie beroende inte bara på sort utan på hur i säsong den är och mycket på hur ny oljan är. Sist men inte minst är det skillnad på om de friterats i nötfett eller i vegetabilisk olja där det såklart är skillnad i smak. Här är den friterad i nötfett vilket klarar högre temperatur så potatisen hinner inte suga åt sig så mycket fett att den blir flottig. Jag älskar när man hittar traditionella ställen som fortsatt med detta. Just därför kändes maten lättare än på många andra ställen och jag orkade till och med efterrätt.

Jag skulle egentligen inte ha någon efterrätt efter detta skrovmål men så hade de något som fick mig att haja till – Sherry Trifle. Jag älskar Sticky Toffee pudding men den finns ju överallt i landet och är därför lätt att inte frestas av för man vet att den går att hitta lite varstans. Det här är däremot en dessert man mest hittar på mer gammaldags ställen. Senast jag åt en var nog på jobbet när vår förra kock gjorde en dansk äppeltrifli för sisådär femton år sedan för i Danmark dyker den upp ibland men inte med engelsk custard. Åh så god den här var med lagom balans av sherry. Dessutom blev det ännu en sentimental grej på den här senaste resan för min svärmor gjorde alltid trifle efter söndagsmiddagarna vi kom på hos henne fast med Birds Custard och cocktailbär i sann nordengelsk snabbversion. Hög på detta och mängder av Yorkshire Tea lämnade jag vad som nog just nu är Storbritanniens bästa för fish & chips.