Nix, det handlar inte om allt fantastiskt i huvudstaden utan om en bok, Rivers of London av Ben Aaronovitch. Den är första boken i en serie med samma namn. Kommer jag läsa de andra delarna? Läs vidare och se.

Den här boken kom ut 2011 men jag har läst den först nu efter att ha förvarat den åt min dotter som fick den i julklapp för flera år sedan. Därför kanske du redan läst den och då är jag nyfiken på vad du tyckte. Jag har förstått att det råder väldigt delade meningar. Alla tycks dock vara enade om en sak och det är att staden London är härligt beskriven.

Peter Grant heter en nyutexaminerad polis som snart hamnar i en underlig situation i Covent Garden. Ser han i syne? Nej det är verkligen något övernaturligt på gång där ett mord har begåtts. Grant har dragit uppmärksamhet till sig genom några av sina mystiska svar till poliskollegor och när det beslutas på vilken avdelning han ska börja så hamnar han på den allra minsta, den för övernaturliga brott. Det är därför vissa beskrivningar av boken nämner Harry Potter men det här är inte ett dugg likt.

Chefen för avdelningen tränar upp sin adept i magi, latin och annat användbart och är i sig själv någon man inte riktigt vet varifrån han kommer. De andra avdelningarna hos The Met vet inte hur de ska tackla just den här men är tvungna att samarbeta för det sker fler märkligheter. En händelse är faktiskt så obehaglig att många kvinnor slutat läsa boken. Mördaren verkar smitta.

Bokens titel då? Jo när det nu handlar om magi så har Londons floder fått spela en huvudroll men ändå vid sidan. I gamla engelska legender har du kanske hört om Fader Themsen och liknande, lite som Bergakungen och liknande i Norden. Här dyker det faktiskt upp just en sådan men han är bara kung över sträckan från källan i Oxfordshire och ner till slussarna i Teddington. Bortom dessa är Themsen som du kanske vet påverkade av tidvattnet. Den delen av Themsen styrs därför i boken av en drottning och jag måste säga att hennes karaktär är en rolig idé av Aaronovitch. Barn har drottningen också fått här. Tyburn, Fleet och Lea i norr och Effra söder om Themsen är ju verkliga åar som byggts över av Londons utveckling så att vi idag inte ser dem. Det är en genialisk idé att göra dem till kaxiga prinsessor i en bok. Det är däremot i första boken inte alls enkelt att förstå vad hela den här historien med floderna har med morden att göra. Är de bara skapade för att få fler personligheter när allt ska lösas?

Hade det bara varit magi och floder i böckerna så hade jag snabbt skaffat nästa för den roliga idén och för att Aaronovitch kommer från norra London själv och det märks i boken. Han kan sin stad och man känner igen en massa platser. Tyvärr verkar han också älska att kategorisera kvinnor. Boken igenom kommenterar Grant de kvinnor han möter, antingen genom deras bröst eller annan kroppsdel eller genom att kalla större kvinnor fula. Polisen vill gå till sängs med så gott som alla de vackra oavsett om de är hans kollegor, prinsessor eller något helt annat och det är inget roligt språkbruk. Det är så synd för tillsammans med att det bitvis dessutom är onödiga utsvävningar om kända dockteatern Punch and Judy som pågår för länge och blir närmast förvirrande så gör det att själva bokidén och de härliga miljöerna helt rasar i min värld. Inte ens att Newton förekommer kan rädda det.