Kanske har du Netflix hemma. Då kan du ha sett serien Being Gordon Ramsay där tittarna bland annat får följa med under kändiskockens dyraste projekt någonsin, skapandet av ett kök för matlagningskurser, två restauranger och en sorts chambre separée med kockens bord högst upp i skyskrapan 22 Bishopsgate. Jag har tagit reda på hur det känns där uppe åt dig.

The Shard är i skrivande stund fortfarande Londons högsta byggnad men där är utsiktsvåningen inte lika högt upp som här. I 22 Bishopsgate har du den på våning 58. Den är känd som Horizon 2022 efter byggnadens invigningsår och är väldigt populär bland turister. På samma våning hittar du Ramsays kedja Bread Street Kitchen & Bar som det finns sex andra av i London. Det går dock att komma ännu högre upp i ”B22”, nämligen genom att boka bord på någon av de andra två av Gordons restauranger och det var just vad jag gjorde. Du har att välja mellan Gordon Ramsay High som har plats för ett sällskap på upp till tolv personer med egen kock (inte riktigt ett alternativ nu, haha) eller hans Lucky Cat by Gordon Ramsay (till skillnad från alla små takeaway-ställen utan hans namn på slutet). Den har som namnet antyder asiatisk mat vilket jag gillar och det här är den andra i London efter Mayfair och så har han öppnat en i matstaden Manchester.

Jag har aldrig ätit på någon av Gordons restauranger även om jag ofta lockats av hans Beef Wellington. Det finns helt enkelt så mycket annat som lockar i London och så är det för mig lite sådär att stötta en person som flyger en massa privatjet och river ett stilenligt hus i Cornwall för att ersätta med en modern grej som visserligen ser okej ut men inte längre som de lokala husen i byn. Nu blev jag hur som helst nyfiken på att dinera i Londons högst belägna restaurang och se om det var värt hajpen. Jag misstänkte att jag inte skulle tycka det men att jag ändå skulle ha kul och njuta av helhetsupplevelsen och just så blev det.

Du börjar med en säkerhetskontroll av väskan innan du välkomnas upp med rulltrappa till våningen där hissen upp till just våning 60 går. Jag kommer lite tidigt men det är inga problem och snart står jag i hissen med andra förväntansfulla. Vi trycker och snabbt som tusan tar den oss upp men med en vibration som nog kan ge olustkänslor till den som inte gillar hissar. Vi kliver ut där uppe och liksom hajar till för vi möts av en lång, snirklande korridor. Det är bara att gå längs den och vips kommer vi förbi restaurangens chambre separée innan vi till slut är framme vid garderoben och liksom stannar upp och andas medan Themsen slingrar sig västerifrån nedanför.

Jag välkomnas och förs till mitt bord av en garderobsvärdinna och eftersom jag är ensam blir det ett av tvåpersonsborden längs fönstren och inte de stora sofforna längre in. Utsikten är inget annat än makalös och det är svårt att fokusera på menyerna min servitris kommer med men jag lyckas beställa en aperitif och en flaska vatten ändå. Det blir en Kakigori, det vill säga en drink gjord över hyvlad is i japansk stil. Gordons bartenders har gjort det till en cocktail med Absolut Elyx, passion, kryddig mango, ananas och citrus och den är väldigt god. Sedan beställer jag in maten som är i den stil som kommer när den är klar och inte i någon specifik ordning. Där sitter jag sedan och tar in utsikten över Towern, Canary Wharf, Greenwich och London Bridges långa, breda järnvägsspår. Det känns som om jag skulle kunna följa dem ända bort till Rochester. Jag ser också The Shard och denna gigant ser plötsligt liten ut trots att den inte är det. Det känns lyxigt allt ihop, till och med att dricka svensk vodka för jag har aldrig druckit Elyx tidigare. Den har vete från ett enda skånskt fält (boende i Skåne vill man ju nu veta vilka fält de varvar mellan), destilleras i speciell kopparpanna och är minst tre gånger så dyr som annan Absolut. Inget jag har hemma och för den delen känner jag inget av varken päronen eller citrus men det blandar sig helt säkert bra med övrigt i den riktigt smaskiga drinken.

Det är ett öppet kök i restaurangen och jag älskar sådant även om jag nu sitter med ryggen mot det. Jag hör kockarna prata och det är intensivt utan att vara högljutt. Maten kommer fortare än jag tänkt mig i form av bao buns med bonitostekt anklår. Servitören kommer med en hel skål anka som han sedan vant delar med gaffeln åt mig så jag ska kunna bygga min bao. Om just brödet finns inte så mycket att säga, det är ju rätt neutralt men ankan med enkla tillbehör talar desto mer till mig. Den är så god och med delar av sitt fett kvar och lite knaprigt. Jag älskar dessutom bonito. Jag får däremot alldeles för mycket bao och äter bara upp fågeln.

Nu kommer rätterna i en strid ström och jag tar mig an de handplockade pilgrimsmusslorna med majssås härnäst. Wow! Synd bara att de inte är fler. Det här är min höjdare under besöket.

Misoauberginerna kommer härnäst och är också jättegoda men betydligt starkare än jag väntat mig fast jag gillar stark mat. Till efterrätt blir det en Sakura cheesecake för jag älskar körsbär. Tyvärr smakar den inte mycket av detta och faktiskt inte mycket alls, jag som tänkt precis som i menyn att körsbären blommar utanför. Istället för kaffe tar jag en Gochi, ännu en cocktail men med Cirocvodka, cadellolikör, morellosherry, espresso och hemgjord kaffe shu. Betydligt godare än en vanlig Espresso Martini så drinkar kan de här.

Medan jag och grannbordet som kom samtidigt sitter där med våra drinkar kommer servitrisen och talar diskret om att vår reservation snart är slut. Det känns lite snålt tilltaget med tid även om man får veta det redan vid bokningen (som dock inte kräver någon depositionsbetalning). Nåväl, jag är klar så jag betalar och tänker bara ta en titt runt i lokalen innan jag går bara för att se utsikten från alla håll. Ja och så gå på toaletten. Det måste man ju i en sådan här byggnad. Den gör ingen besviken!

Du ser på notan vad kalaset gick på. Var det värt pengarna? Ja men mer för miljön och servicen än för maten även om ankan i sig var läcker och musslorna fenomenala. Det märks att man betalar extra för att vara här uppe och Gordon själv har pumpat in en rekordsumma på den här drömmen så det är väl kanske inte så märkligt men det blir ändå lite lustigt när saker på menyn här kostar fem pund mer än på Lucky Cat i tjusiga Mayfair. Drinkarna tyckte jag däremot var prisvärda för att vara välgjorda och med dyr sprit i en spektakulär lokal. Apropå drinkar så är det öppning av takbaren på våning 61 nu i dagarna. Jodå, det går nu att gå utomhus här uppe också efter lite förseningar med taket. Det skulle vara rätt häftigt och faktum är att det inte känns så snobbigt häruppe alls. Du behöver vara propert klädd men det går absolut att komma i annat än det finaste du har. Här är avslappnat på det sättet. Skulle jag gå hit igen? Tja, kanske om någon annan bjuder. Det finns som sagt så mycket som slåss om tiden och budgeten i London.