Du som följt mig länge vet att jag älskar Cornwall och då särskilt St Ives som bara blivit mer och mer turistigt med åren men ändå har så mycket underbart. I samband med folkomröstningen om Brexit slutade vi att resa dit. En bekant i St Ives firade då stort att de nu skulle lämna EU och i fönstren på Cornwalls svar på Ullared, Trago Mills, satt affischer för det stora rasistiska missnöjespartiet som idag uppgått i ett annat likadant parti. Maken och jag fick nog. Under tiden kom både corona och cancer och möblerade om rejält i familjen.

Vi åkte till St Ives för första gången när vår dotter var åtta år gammal för att jag alltid velat dit. Det blev sedan resor varje år antingen sommar eller nyår, ibland båda delarna, fram till den där folkomröstningen så hon var alltså i sena tonåren när vi plötsligt slutade och hennes barndomsminnen är alltså utöver sommarstugan präglade just av Cornwall. Hon har längtat tillbaka oerhört mycket men inte velat resa själv eller med vänner som inte känner till England så bra så i år kände jag att ”okej, jag hänger med”.

Jag var väldigt nyfiken på hur jag skulle känna. Nu vet vi ju att många engelsmän (för det är mest de som ställt till det) ångrar sig av de som röstat för Brexit och jag tänker att många i just Cornwall som fick stort regionalstöd av EU för olika projekt de sökte nu lärt sig att det stödet kom från Bryssel och inte Westminster men skulle det märkas? Vad mer skulle vara nytt? Covid har ju också satt sin prägel på Storbritannien mer än Sverige genom sin lockdown vilket märkts inte minst på turismen.

Det första jag tack vare YouTube visste att jag skulle få se kom redan vid St Erth där man byter tåg till den lilla rälsbussen den sista vackra biten. Där har stationen nämligen äntligen fått hiss över spåren till alla som ska med rälsbussen från sitt stickspår. Det är en mycket fulare konstruktion än den gamla typiskt viktorianska träbron vi vant oss vid men de har ändå byggt den nya i trä på ett sympatiskt sätt och jag som blivit äldre uppskattar verkligen att sätta semesterbagaget i en hiss på varje sida bron. Den gamla har skänkts till veteranjärnvägen East Somerset Railway för stationen Cranmore så den går inte till spillo. Jag noterade lyckligt att rälsbussarna fortfarande är de Class 150 som byggdes av min man och hans kollegor. De går att hitta i södra Yorkshire och Wales också och jag blir alltid lika glad.

Att det kommer nya restauranger och att gamla stänger är ju inte så märkligt när man är borta, det händer ju i ens egen hemstad också stup i kvarten. Det mysiga hotellet Pedn Olva där vi bodde under våra andra och tredje besök har renoverats. Terrasserna har fått roligare utseende, fasaden träpartier och fler platser och en har blivit väldigt hundvänlig. Däremot gillade vi inte att hotellbaren flyttat nittio grader och restaurangen flyttat ut i vad som tidigare var lobbyn alldeles vid entrén. Det kändes som om ägarbryggeriet St Austell ville pressa in fler bord. Med tanke på pandemiförlusterna har jag förståelse men det här blev inte så bra. Likaså retade det mig att de många kaffebarer som dykt upp ofta verkade ägas av inflyttade Londonbor. Jag lärde mig denna gång att leta extra mycket efter lokalägda ställen. Här och där sitter också klistermärken med Cornwalls flagga och en text om att stugägare kan flytta härifrån. Husen har knappast blivit billigare för lokala ungdomar under de år vi varit borta…

St Ives Holidays där vi från besök fyra och framåt hyrt stugor finns inte mer. Det har köpts upp av en större nationell stugförmedlare så i år provade vi den istället. Det fungerade utmärkt men priserna är såklart betydligt högre nu med allt hemmasemestrande och högre elpriser. Däremot kändes det lite sorgligt att inte längre knalla bort till deras kontor och hämta nycklar även om det nu blev mycket lättare att som på vilket Airbnb som helst använda ett nyckelskåp med kod utanför stugan.

Precis som vi anade är det mer folk i staden. Vi kom i juni för att vi visste att det skulle bli trängsel när skolorna slutar i juli men redan nu var det mer folk än förr. Fortfarande går det att komma in på flera restauranger utan bokning men det kan kräva en del köande och nere vid hamnen var det jobbigt att ta sig fram sista dagarna. Precis som på Pedn Olva har även andra ställen plockat in fler bord. Ett sådant är strandbaren på surfstranden Porthmeor. Restaurangen på toppen är som förr men där det på stranden brukade stå några picknickbord i sanden utanför juicebaren har det nu byggts en helt egen terrass med fler bord och börjat serveras halvdan snabbmat och trista ölsorter. Borta är de somriga juiceblandningarna.

I spelhallen syntes inflationen. Min dotter älskade att hänga där och vinna så kallade tickets på att spela Skee Ball. För dessa kunde hon köpa diverse leksaker och badlakan och samlade en sommarvecka ihop till en hel keyboard vi fick släpa på. Den här gången fick hon bara någon ynka påse Haribo för en rätt stor mängd tickets och gav bort några småsaker hon också kunde välja till olika barn utanför. Många andra spel var dessutom utbytta mot tuffare spel för äldre tonåringar. Det känns som familjer inte längre är viktigaste kundgruppen även om det fortfarande syns barnfamiljer i stan. Till St Ives kommer många familjer på dagstur från billigare semesterboenden i Hayle och Penzance vilka inte har råd att övernatta i själva staden. Nu verkar de inte spela så mycket heller alltså. En observation mer om tiderna vi lever i.

Min egen tråkigaste upptäckt var att busstationen och busslinjerna ändrats. First Bus försvann i februari och nu heter det lokala bolaget Transport for Cornwall och de använder sig av några lokala bussbolag. St Ives har nog den vackraste utsikten från en busstation i hela Europa. Den heter Malakoff efter en ort i Krimkriget. Nu används den inte annat än som vändplan. Istället har det byggts en ny lite mindre hållplats en kort bit bort i backen till stadens utfart. Även där har du fin utsikt alldeles ovanför järnvägsstationen och där är bättre sittplatser än förr men inte densamma spektakulära utsikt. Namnet Malakoff följer dock med vad när den öppnar nu i dagarna vad jag kan se. Jag hoppas att det inte byggs något anskrämligt på den gamla platsen och skulle tro att den fortfarande behövs som vändplan trots dess höga värde. Busslinjerna är annars mitt större problem. Jag anser att början av juli är turistsäsong så många som vistas i St Ives men plötsligt går det inte längre någon runda över hela halvön Penwith förrän i slutet av juli och in i augusti. Övriga tider får du nu pussla betydligt mer med ditt byte i Penzance och hinner ändå inte se både Minackteatern, Land’s End och Zennor samma dag som förr. Ingen buss tycks gå sträckan Land’s End till St Ives heller så det blir retur till Penzance därifrån och en ”onödig” bussresa på 40 minuter tillbaka till St Ives efter din utflykt. Tack och lov går det fortfarande buss till min favoritby Zennor direkt för de som inte vandrar men turtätheten är snålare där också och när vi återvände till Mousehole upptäckte vi att bussen inte längre kör hela vägen ner till hamnen utan inkluderar en backe äldre har svårt att orka. Trist.

Det lilla postkontoret i den mer lokala delen av staden är borta. Tråkigt tycker jag som minns när den var till salu för många år sedan och vi flirtade med idén om att köpa den. Tur vi inte gjorde det med tanke på den senare postskandalen. En sak som definitivt är kvar i St Ives är enorma trutar. Som vanligt ser man precis vilka som är förstagångsbesökare och sätter sig med glass och pasty helt öppet på en bänk i hamnen. Vi såg flera bli av med sin mat, varnade lika många att äta ur påsen eller flytta in under markiser och fick faktiskt hjälpa en man med plåster till ett sår i huvudet.

Roliga nyheter då? Jo men ett par nya mikrobryggerier har dykt upp och Mine heter ett som får sitt eget inlägg. Där jobbade faktiskt en belgisk tjej och hon var en av de få EU-medborgare vi träffade på nu. Borta är de flesta polska och litauiska hotellstädare och andra vi brukade höra. Nu var det mest hon och några hantverkare i en van vi hörde. Vi hamnade också vid en filminspelning både i hamnen och utanför vår stuga ett par dagar. Det var ett tyskt team så vi tror det rörde sig om något av den lokala författaren Rosamund Pilcher som det gjorts många tyska serier av genom åren.

Vad jag tyckte till slut? Jag hade en härlig vecka men det tog ett dygn att vänja sig vid att vara i St Ives igen. Efter detta kändes det nästan som förut men jag var inte alls lika ledsen över att resa hem som förr och inte dottern heller. Vi vill absolut tillbaka men det måste inte ske bums. Det där med att pensionera mig här gav jag ju upp med Brexit men nu kände jag dessutom att det skulle bli alldeles för mycket jobb med hus här under allt varmare och därmed fuktigare somrar. Vi kom ner under en värmebölja som tack och lov lade sig men då behövde vi använda avfuktare i våra sovrum, något jag inte stött på i något av våra boenden tidigare men som nu verkar bli mer aktuellt på grund av luftfuktigheten här. Att hålla efter mögel och fukt känns värre än förr. Något som också var nästan en lättnad var att jag insåg hur mycket mer hemma jag känner mig i Yorkshire. Sydvästra England är otroligt med sin grönska och sina stränder men just det där med jargongen, skämten och hur man beter sig…under en av Englands VM-matcher satt vi på en pub och råkade hamna vid en familj från York av alla ställen och jisses så rätt det kändes att sitta där och prata nyheter med dem. Så oerhört glad de gjorde mig. Men jodå, visst planerar jag redan nästa resas stopp på vägen till St Ives.