Det är Cardiff som syns och hörs mest som huvudstad medan Swansea längre västerut inte lockar lika många. Faktum är att staden har rykte om sig att vara en av de mer slitna och stökiga i Storbritannien. Jag kan dock inte hjälpa att jag charmas och det beror på lokalbefolkningen. Dessutom finns här en länk till vikingarna.

Om du som jag tar tåget till Swansea så släntrar du ner för en låg men lång backe ner mot centrum och ditt första intryck är kanske just ett av nattklubbar och små servicebutiker. Snart kommer du ner till slottsruinen som ligger mitt bland en massa betydligt modernare kvarter. Några väggar är vad som står kvar av slottet från 12- och 1300-talet av vilka den södra väggen på bilden nedan är den mest intressanta. Här har funnits en borg sedan Henry de Beaumonts dagar tidigt 1100-tal för läget är strategiskt på en höjd över floden Tawe men på grund av den moderna utvecklingen ser du inte den vyn idag. Från 1400-talet började slottet minska i betydelse och har varit en ruin sedan 1600-talet. Helt utan drama har det inte varit. William de Braose III, Lord of Gower (vars fru Maud/Matilda är nästan lika känd) anklagades på 1290-talet först för att ha bråkat med både kung och biskop och senare för att utnyttja folket i sitt lokala distrikt Gower men han förbättrade sig och efter förhör 1306 kom The Swansea Charter med viktiga beskrivningar av stadens regler. Det är från den tiden man först hör om kolgruvor i trakten.

Stadens store son, poeten Dylan Thomas jobbade faktiskt som journalist på en tidning på slottsområdet men det huset är rivet sedan dess. Däremot kan du bege dig till stadsdelen Uplands och se hans födelsehus.

Fortsätter du rakt fram efter slottet så kommer du till Wind Street som leder ner mot de gamla hamnkvarteren vilka idag gentrifierats. Det här gör att gatan är full av vackra gamla byggnader som rymt banker och handelsbolag. Nuförtiden är det en av stadens stora nöjesgator med pubar och klubbar, vissa vildare än andra.

Om du istället vill fortsätta in i stadskärnan med sina butiker så tar du höger och korsar torget vid det stora korsvirkeshuset. Både torget och det som följer är en betongdjungel full av köpcentra och detta beror på att staden bombades under tre februaridagar 1941 på grund av sin industrihistoria och hamnen. Hela dagens torg var bebyggt med Ben Evans gigantiska varuhus i ett pampigt, vackert hus från 1894 innan kriget men lämnades öppet efteråt och är sedan 1990-talet en mötesplats.

Mycket i de här kvarteren är alltså borta men kvar vid torget hittar du två byggnader som klarat sig i det sydvästra hörnet. Dels kyrkan St Mary’s, till stora delar 1700-tal på en plats där det tidigare stått kyrkobyggnader. Dels det gamla St Davids sjukhus som legat här sedan 1300-talet men byggts om och till bland annat under 1600-talet och som idag rymmer den livliga sportpuben The Olde Cross Keys. Det var St Davids som utnämnde St Mary’s präster under medeltiden på grund av kyrkans landägande.

Mitt i det moderna hittar du Swanseas stora marknad som är värd lite av din tid. Det är en av Wales största matmarknader även om här idag nästan finns mer av billiga klänningar, husgeråd, djurtillbehör och annat än just mat. Hit går du för walesiska specialiteter och ha gärna med lite växel om du bara ska handla små kvantiteter. Fortsätter du förbi den så kommer du till stadens teater och till busstationen som är användbar för dig som vill till Rhossili, Mumbles och andra pärlor i trakten. Just dessa var anledningen till vårt besök fast vi passade på att se Swansea självt.

Precis som Dublin så grundades Swansea förmodligen av vikingarna 1013. Självaste Sven Tveskägg seglade i trakten och tog över denna lilla bit av det walesiska kungadömet Deheubarth och det är just ”Sweyn” som gett staden sitt namn tillsammans med den omdiskuterade ändelsen ”ey” som både kan vara gammal engelska för ö eller det norska ordet för inlopp. Vi är ju vid en flod. Här uppstod alltså en handelsplats som så småningom vuxit till en stor industristad. Dels skeppades traktens kol ut här men Swansea tog också emot stora mängder koppar från Cornwall på grund av kolfyndigheterna och öppnade smältverk. Det var ju bara en kort seglats över Bristolkanalen från Cornwall och hit och under sina storhetsdagar kallades staden Copperopolis och exporterade något i stil med 60% av världens koppar. Det här har såklart präglat staden.

Idag finns en bit av hamnen kvar borta vid industrierna i öst, på väg mot Port Talbot. Den inre hamnen i väst har däremot gjorts om till Swansea Marina på senare år. Det här är inget unikt utan som en typisk stadsdel vid havet från var som helst i 2000-talets Europa men det är ändå mysigt att strosa runt här och se på båtar och folkliv. Dessutom kan man sätta sig på någon av områdets barer och restauranger även om flera är rätt turistiga. Här nere ligger också The Dylan Thomas Theatre med en staty av poeten utanför. På andra sidan vattnet finns en skulptur av hans karaktär Captain Cat.

Mellan marinan och stadskärnan hittar du Swanseas tjusigaste hotell och parken Museum Green med stadsmuseet Swansea Museum och The National Waterfront Museum med mycket interaktivt om teknik och industri. Här ligger också Swansea Arena.

Väster om allt detta sträcker sig stadens långa strand, hela vägen bort mot den mysiga förorten Mumbles vars livbåtshus syns i fjärran. Tyvärr har kommunen inte grävt ner de centrala delarna av den stora väg som leder mellan Swansea och Mumbles vilket gör att det är en rejält bullrig väg att korsa och få roliga matställen längs stranden. I övrigt är den ren och åt det västra hållet även hundvänlig. Är det mys vid havet du vill ha så är det däremot mysigare i just Mumbles.

Innanför stranden ligger också Brangwyn Hall och Swansea Guildhall, två vackra byggnader för stadsadministration och evenemang. I närheten finns flera trevliga pubar och det kända glasscafét Joe’s. Mellan de här kvarteren och busstationen ligger små färgglada walesiska hus rad i rad längs små gator fulla av barnfamiljer och invandrarbutiker. Allt övervakas av de större husen på åsen ovanför centrum.

Jag promenerade mellan centrum och Guildhall och en del kvarter var rätt slitna men ingenstans kändes det mer hotfullt än i andra städer. Det är säkert livat värre uppe vid stationen sena kvällar liksom i partykvarteren och du ser att det inte är någon rik stad utan den har sina problem men det jag framför allt möttes av var otroligt trevliga människor. Vänliga taxichaufförer som tog med hund trots läderklädsel när de missat den detaljen i vår beställning, roliga caféägare, tanter och gubbar som frågade om vi behövde hjälp att hitta och som började berätta livshistorier när man satte sig på ett enkelt bageri. Sådant gillar jag. Lägg till det att det är den perfekta basen för att se Gowerhalvön utan bil och att staden även har en hel del studenter. Jodå, jag kan stanna till här igen.