Det har blivit dags för min vanliga spaning efter en resa och den här gången kändes det lite annorlunda inte bara på grund av mig själv.

I hela Europa har vi ju sett hur ökad internethandel och högre hyror gjort att allt fler butiker slagit igen på våra huvudgator och det har känts som många i just Storbritannien. De har ersatts av välgörenhetsaffärer och restauranger, inget nytt där men den här gången kändes det som om det var otroliga mängder barer överallt. Visst har det alltid funnits bargator med tjejer i kortkort under iskalla vinterkvällar och dryckesvanor man undrar över men nu är det som att det smugit sig in mer i stadsbilden lite varstans och inte bara längs specifika gator. Alkohol ser ut att vara det enda att roa sig med på något sätt.

Inte minst som yngre reste jag mycket nattetid i Europa och i England har jag alltid associerat kvällar till ett mjukt orange ljus. Inte längre. I takt med att lampor blivit mer energieffektiva och gjorts om för att inte sprida ljus annat än där det behövs så har också färgen ändrats. Nu är det på många ställen vitt sken precis som på de flesta platser i Sverige fast med andra lampor. Jag finner att jag saknar mina så typiskt engelska kvällar i orange som om jag tappat ännu en ungdomsgrej.

Köandet finns kvar men det är inte alls samma ordning som förr när man kunde stå var som helst på busshållplatsen och alla visste ordningen. Jag vinkade förbi en ung kille i Whitby i gammal stil. Han tittade undrande på mig som om det var något ovanligt och detta i en småstad uppe i norr. I de större gick folk på mer hur som helst än de brukade även om det inte var lika oartigt som här än men man oroas ju över att detta superbrittiska ska försvinna.

Det har kommit nya meddelanden på bussarna i London som borde införts för länge sedan. Rätt som det är hörs utrop på en hållplats om att bussen nu gör ett litet uppehåll ”to even out service”, jämna ut trafikflödet alltså. Med tanke på hur många bussar som kommer samtidigt, följt av inga alls så är detta en trevlig överraskning.

Jag har aldrig sett så många schnauzers i England. Vad har hänt? Har det varit någon kampanj från avelsföreningen? Det brukar drälla av brittiska spaniels, retrievers och greyhounds men nu syns alltså den lilla tyska hunden i varje stad.

En sak till jag sett många av är fransmän i London. Först tänkte jag att det berodde på att jag nu rörde mig mer i Kensington där många av dem bor på grund av franska skolan men jag hörde dem överallt. Kanske är det så enkelt att de som den största gruppen EU-invandrade nu syns mer för att andra nationer inte har råd att resa lika mycket som de som redan har familj i staden och ett eget tåg från Paris. Samtidigt är det inte på något sätt ont om andra turister i London utan fortfarande fullt av folk.

En ny sorts meddelanden har dykt upp i hamnar i engelska kustorter, både stora och små. De ingår i ett samarbete mellan myndigheter i arbetet mot allt från spioneri till smuggling och allmänheten uppmanas att rapportera folk som beter sig märkligt eller skrämt, fotograferar där de inte ska, verkar rekognosera och liknande. Det kändes märkligt att i verkligheten nu ha sett vad jag bara sett på nyheterna tidigare om att folk ska lägga märke till om det till exempel kommer båtar på udda tider när man mest är van att se skyltar om att inte mata trutarna på sådana ställen.

Det stora för mig den här resan är annars Bregret – ångern över att ha lämnat EU. Medan jag förr såg det i sociala medier jag själv följde om saken så syns det nu mer öppet. Fler debatter efter Starmers resor till Bryssel med ökat närmande igen men också fler som pratar om det utan att få jobbiga blickar. Med det sagt finns det många kvar som älskar att vara fria igen men det är helt klart att ångern fått fäste bland fler av dessa än tidigare. Tragiskt och positivt på samma gång. Tragiskt för att det också märks på ekonomin hur den går ner mer och mer även jämfört med andra med samma problem med världshändelser och post-corona. Brexit biter helt enkelt av sig själv nu, utan andra orsaker och mer envist folk har börjat märka det. Världsläget och Storbritanniens förändrade position gentemot det stora landet i väster har också börjat märkas och det är verkligen något som börjat prägla stämningen. Det är som att många vaknat upp ur en dvala och inser att de inte längre har kvar någon stor internationell scen. Det min man och jag pratade om för flera år sedan i samband med folkomröstningen börjar nu hända. Landet har hamnat i det sorts identitetssökande vi förväntade och det var en märklig upplevelse att nu resa runt i den känslan. Jag kan inte riktigt beskriva den men landet kändes ”borttappat” på ett sätt jag aldrig upplevt.