Om du följer bloggen Lena i Wales så vet du att alla delar av Wales inte är lika pastorala och välmående. I den sydöstra delen ligger till exempel många gamla småstäder som lidit av nedlagda kolgruvor och här finns inte bara några av landets fattigaste städer utan också en hel del av den fulaste industrin. Nu har regionen fått ännu en käftsmäll som blir jobbig att återhämta sig från.

Har du sett Seriemördaren i Wales som just nu finns på SVT Play? Det är den svenska titeln på Steeltown Murders, en serie i fyra delar av BBC vilken bygger på verkliga mord under 1970-talet och på 1990-talets utveckling av DNA och det hela utspelar sig i staden Port Talbot som är känd för sitt gigantiska stålverk, Storbritanniens största som under sin storhetstid på 60-talet hade 20000 anställda. Det är detta stålverk som legat här sedan tidigt 1900-tal som nu moderniseras vilket får till följd att 2800 av dryga 4000 anställda förlorar sina jobb och detta i en stad med 35 000 invånare så det kommer märkas.

Sedan 2007 har verket ägts av en brittisk gren av Tata Steel som driver stålverk i flera länder och som i sin tur är en del av det gigantiska indiska företaget Tata Group som producerar allt från bilar till te. Redan 2016 ville de dra sig ur Port Talbot på grund av den stora importen av kinesiskt stål och stigande energikostnader. Verket lades ut till försäljning men på grund av risken för brexit drog sig många intressenter ur budgivningen och istället ändrade sig Tata som kanske hade en mer global syn på framtiden än många andra och behöll allt.

Precis som i Sverige har stålindustrin stora omställningskrav på sig på grund av klimatförändringarna och i september förra året gick den brittiska regeringen in och ville bidra med 500 miljoner pund till en ljusbågsugn vilket nu ser ut att ha blivit en ännu högre summa. Facket blev nervösa och ville ha kvar den ena av de två masugnarna till 2032 medan den nya ugnen byggs eftersom de såg nedskärningar med den nya tekniken men Tata beslöt att det var nya tider och stänger nu masugnarna eftersom det alltså inte gått fantastiskt innan heller och nu ser man en utväg i den gröna omställningen, dessutom till stor del statsfinansierad. Färre anställda och en möjlighet att sälja ”grönt stål” som inte kommit från en koleldad masugn även om de naturligtvis har samma utmaningar som SSAB härhemma i att elen också ska komma någonstans ifrån. Jag vet inte riktigt hur regeringen tänkte däremot. Det är svårt att veta hur ärliga de konservativa är när de pratar om att ”rädda jobb genom omställning” för det är naturligtvis så att omställningen ändå ger fler jobb än att helt stänga verket. Samtidigt är de ju inte kända historiskt för att tänka på industriarbetare och det här passar helt enkelt deras uttalanden just nu för att få nationen att känna att de bryr sig trots att många nu sett igenom deras politik vilket syns i opinionssiffrorna.

Här någonstans har det också uppkommit flera intressanta diskussioner. Media har såklart chockat basunerat ut hur Tata stänger ner Port Talbot. Högermedia i synnerhet har inte helt förvånande pratat om klimatalarmister och att det inte alls är nödvändigt med grön omställning. Sky News skyller istället hela nedläggningen på klimatförändringarna som ett slags nödvändigt ont för nollvisionen av utsläpp. Andra har pratat om tekniken vilken ska baseras på återvunnet stål och hur Storbritannien nu riskerar att stå utan egenproducerat stål om den nya ugnen inte har kapacitet att producera samma kvalitet som tidigare när (och om!) den står färdig om några år. I så fall verkar man vara det enda G20-landet som inte har eget stål av hög kvalitet vilket kan bli ett problem säkerhetsmässigt men också för den fordonsindustri och annat som fortfarande trots allt finns kvar i landet. Kommer man att kunna leverera bra stål helt enkelt? Landets näst största stålverk finns i Scunthorpe på ostkusten och är kinesiskägt. Även det kommer att få en ljusbågsugn.

Port Talbot hör till valkretsen Aberavon och där är det inte vem som helst som är parlamentsledamot utan Stephen Kinnock, son till Glenys och Neil Kinnock som hör till två av landets största Labourpolitiker någonsin och gift med Danmarks före detta statsminister Helle Thorning-Schmidt. Han har bett Tata att tänka om och detta inte bara för att spara jobben utan för att han verkar mena att mycket av det återvunna stålet som ska användas till stor del måste importeras, inte minst från Indien och där har det inte framställts miljövänligt så han ifrågasätter den omedelbara klimatvinsten och vill att en masugn ska få förbli i drift en övergångsperiod. Han pekar såklart också på den gigantiska summa skattebetalarna nu måste bidra med i detta för att regeringen de senaste femton åren helt struntat i brittiskt stål och konkurrensen varit snedvriden i och med dyra energikostnader.

Intressant blir det också av att Wales försteminister 2009-18, Labourmannen Carwyn Jones som varit med i alla förhandlingar kring Port Talbot i många år nu intervjuats på en mindre kanal. Han pratar om också om otillräckliga investeringar men även om brexit. Tatas andra stålverk i Nederländerna och på andra ställen i EU har inte några stora nedskärningar trots omställningar och höga energipriser. Efter brexit tappade alla politiker intresse för brittiskt stål menar han som rest med delegationer till Mumbai genom åren. Förutsägbarhet på marknaden i närområdet finns inte mer i Storbritannien och många intressenter har dragit sig ur när det inte bara blev en brexit utan en som inte förhandlats fram ordentligt och gett klarhet för industrin. Hur handlar landet med EU? Ingen vet. Responsen har varit nonchalant menar Jones. Inga möten arrangeras nu med politiker i London utan nedmonteringen får bara hända i all tysthet. Inga andra journalister har pratat med honom än. Vad är det mer media ”glömmer” i den här historien? Invånarna i Port Talbot kommer inte att glömma utan snarare kanske höras mer framöver.