I påskas gjorde vi slag i saken och hyrde äntligen bil. Dottern var nu tillräckligt gammal för hyrbil och kände sig redo att äntligen köra i vänstertrafik för hur svårt kunde det vara, hon är ju ändå engelsk också. Vi hade hört mycket om hur svårt det var i rondeller åt fel hål men redan ett par minuter efter att ha hämtat bilen körde hon både in i och ut ur en utan några som helst problem. Det var helt andra saker som gav oss utmaningar.

Vi hade bestämt att hyra bil för att ta oss ut bland de mer vilda sevärdheterna där det bara går buss några gånger om dagen så man inte hinner se de många sevärdheterna på en och samma dag. Det här gjorde att vi utgick från Fort William dit det går tåg och som ligger nära både vansinnigt vackra Glen Coe och samtidigt kunde bli en bra början ut till Hebriderna. Det här är ingen jättestad full av kända biluthyrare så vi kände oss lite modiga när vi valde en helt vanlig familjefirma men samtidigt kändes det väldigt skotskt och trevligt att kunna stödja den lokala ekonomin. Just här borde ju många turister hyra och recensionerna av Easydrive såg helt okej ut. Det fick bli en mediumstor Toyota som var lagom i pris och kändes vettig i storlek med tanke på de smala vägarna men ändå lite extra bekväm. Automatväxlad var såklart givet i vänstertrafiken även om dottern själv kör manuell och är ju det vanligaste ändå hos uthyrningsfirmorna men här fanns faktiskt ett val.

Bilen vi hämtade ut på morgonen visade sig vara sprillans ny vilket var en härlig känsla även om dottern gjorde en liten koll av den ändå. Firman ligger norr om själva centrum men personal hade kört in den till stationen vilket de har som normal service eftersom så många kommer med tåg. Vi stuvade in våra grejer och gav oss sedan ner den korta biten till undersköna Glen Coe och det var då vi upptäckte den första utmaningen. Man drar automatiskt mot vänsterkanten av vägen där man sitter på ”fel” sida och kör. Detta kan bli ett problem just i Skottland där det ofta är höga kanter längs vägarna av outgrundlig anledning så vi studsade upp på dem ett par gånger i början. Lösningen fick bli att jag på vänstersidan fick sitta och ropa ”kanten!” när vi kom för nära. I början kände jag mig som den typiska passageraren men snart började dottern uppskatta att det fick henne att hålla fokus mot mitten och nästa dag var det ytterst sällan jag behövde ropa något.

På eftermiddagen styrde vi så kosan mot nordväst från Fort William med sikte på Kyle of Lochalsh och Skye så småningom. Vägen norrut var kanske inte den mest upphetsande men så svängde vi västerut efter ett tag och upp mot krigsmonumentet varifrån man har en otrolig utsikt över Ben Nevis om man tar tid att stanna och se tillbaka i några minuter. Vidare längs berg och sjöar i ett så där års riktigt ödsligt landskap där vi mest mötte en och annan Citylink-buss mellan Skye och Glasgow. Radiomottagningen var även den lite si och så i den dåliga täckningen här och där men vi njöt, inte minst när vi till slut tog en bensträckare vid Glenshiel vilket visade sig vara ett lyckokast för där fanns både prisbelönt choklad och vilda getter. Sista biten dök havet upp i olika former liksom det klassiska slottet Eilean Donan och vi njöt. Gladast var vi kanske ändå av att vara framme efter en trots allt ganska lång dag av nya insikter om både vänstertrafik och smala vägar.

Nästa dag var det dags för Skye som kanske var det vi sett fram emot mest och tänk om vi vetat på morgonen vilken bedrift som bilförare dottern skulle göra den eftermiddagen med en större bil än hon brukar köra och på en betydligt mindre väg vilket ändå inte var det mest imponerande. Över bron till Skye bar det av och kommer man den här vägen är det fullt av trevliga caféer och annat i och runt Broadford innan man kommer ut till vildmarken och bergen en bit norrut. Det blir egna inlägg om Skye för det här ska ju handla om att bila men just därför måste man ha klart för sig att de vackraste vägarna i Skottland inte är raka varken här eller någon annanstans så värst ofta och absolut inte längs kusterna som inte minst på västkusten är fulla av vikar och sund. Du kör alltså många extra mil för att ta dig mellan A och B och behöver ha koll på var du kan tanka eller ladda bilen. Vi träffade på ett amerikanskt par i Edinburgh som faktiskt lämnat tillbaka sin hyrbil efter någon dag för att de haft en elbil och inte hittat så värst många laddstolpar i högländerna. Jag hade på min höjd hyrt en hybrid än så länge. Apropå det där med val av bil så kan ett alternativ vara att hyra bil med inbyggd GPS om du ska köra mycket på småvägar i bergen även om britterna skyltar bättre än vi gör. Telefonens mottagning med liten antenn är inte lika pålitlig. Ett alternativ är såklart att ladda ner detaljerade kartor över just glesbygdsvägar du vill köra på förhand.

Kolla upp parkeringsmöjligheterna på dina boenden för medan de större hotellen på landet har gott om plats så är det trångt på de smala gatorna inne i samhällena där platser också lätt tar slut på byns centrala parkeringsplats under högsäsong. Om din Bed & breakfast bara har ett fåtal platser så se till att boka. Vi hade gratis parkering på vårt hotell i Kyle. Överlag spenderade vi bara pengar på parkering vid sevärdheter som slott och stora, kända utsiktspunkter och då fungerade det med kortbetalning överallt.

Efter tre härliga dagar i väst var det dags att bege sig tillbaka till Fort William. Vi skulle lämna tillbaka bilen tankad klockan tolv och lämnade Kyle i god tid för att hinna göra ett par stopp någonstans om vi kände för det. Tidig eftermiddag skulle vi sedan ta tåget ner till Glasgow. Under våra rundturer hade vi kört förbi flera som uppenbart var turister som vi själva och stod vid sidan av vägen med punktering. Vi behövde aldrig stanna för att hjälpa eftersom andra redan hade gjort det men tänkte ett litet ”stackars dem”.

Vi hade just kommit igenom de högsta bergen och börjat röra oss in mot sjölandskapen längs den stora förkastningssänkan The Great Glen med Caledonian Canal och vägen mot Inverness norrut. Om bara några mil skulle vi återse militärmonumentet med utsikten över Ben Nevis och vända söderut. Bilen hade gjort ett konstigt ljud ett par kilometer men vi tänkte först att det var vägbeläggningen för på icke huvudvägar kan den vara rätt grov och skrovlig. Till slut insåg vi att det inte var det och stannade vid vägkanten för att upptäcka en rejäl punktering.

Det dröjde inte länge så stannade folk och ville hjälpa oss. Här dök det dock upp ett problem. I kontraktet (Pickup Vehicle Inspection Checklist) stod det att det skulle finnas ett reservdäck (”Spare wheel”) men något sådant fanns inte. Alltså kunde våra hjälpare inget göra även om en tjej redan kört hem till sig för att hämta en domkraft innan vi visste detta. Nybörjarfel att inte kolla detta när vi hämtade ut bilen. Vad som visade sig finnas var en sådan där spray med tillbehör just för punkteringar men det är tveksamt om den ens hjälpt eftersom vår punktering var rejäl. Här gällde att ringa en bärgare och vi försökte ringa biluthyraren för att höra om de hade någon egen kontakt men ingen svarade! Det var visserligen lördag men ändå. Som tur var hade lokalbefolkningen stenkoll och rekommenderade ADJ Stevenson Recovery i närheten och vi chansade på att det måste vara okej.

Vi stod väldigt dumt till och en vänlig själ hjälpte till och körde bakom oss någon kilometer så vi kunde ta oss av vägen och upp på en sluttning med några hus. Där gjorde vi slag i saken och ringde bärgningsfirman. Höglandsskotska på en halvdan mobiluppkoppking fungerade förvånansvärt bra och jag hoppades att damen i andra änden begrep var vi stod trots att detta var tre hus mitt ute i ingenstans mellan sjöarna. Hon sa hur som helst att det skulle dröja dryga tjugo minuter men att ”Frank skulle komma när han var klar där han var nu”. Vi hade naturligtvis redan insett att det där tåget till Glasgow fick gå utan oss och var glada om vi alls kunde lämna bilen innan tolv och satte oss att vänta. Ett par som bodde i ett av husen kom tillbaka från en hundpromenad och sa att nere vid kanalen kunde vi hitta en pub med mat och service. Vi tackade för rådet men eftersom han sa att det skulle ta tjugo minuter dit och alltså lika lång tid tillbaka så satt vi kvar där vi var. En stor hotellfrukost hade gett oss en bra start men vi saknade som vanligt i liknande sammanhang en toalett.

Det tog knappt en minut mer än de tjugo minuter som utlovats så kom Frank körande och stannade precis där han såg att det stod en röd Toyota parkerad i en slänt. Baserad i Spean Bridge och med den här typen av jobb lär de ha koll på varenda bula i vägnäten. Det visade sig att han var över pensionsåldern men älskade sitt jobb och det märktes verkligen. Inte nog med att han snabbt fick upp bilen där bak, han hjälpte också oss uppför de höga trapporna och såg till att allt var bra. Sedan körde han som om han kunde varenda sväng i sömnen, pekade ut ditt och datt längs vägen och fixade våra betalningsdetaljer innan han till slut stannade utanför biluthyrningen i Fort William där han säkert kände varenda en. Då hade han också talat om för oss att inte minst amerikaner har stora problem med vänstertrafiken och att jo, punkteringar är väldigt vanliga i den här delen av världen bland alla turister som inte är vana vid vassa stenar från bergen och annat. Det fick oss att känna oss lite bättre och när Frank dessutom körde oss till stationen efter att ha lämnat av bilen så var vi nästan glada över upplevelsen även om dottern surade lite över att inte komma ner till Glasgow förrän sent på kvällen. Det finns inte många avgångar att välja mellan hela vägen ner på lördagar utan vi fick åka sista tåget sen eftermiddag istället.

Dottern gav Easydrive ett ljummet betyg på Google men jag skulle faktiskt hyra av dem igen och vill man inte det så finns det ett företag till med liknande betyg i Fort William om det är där man vill börja. Större bolag får du söka dig till i storstäderna med sina flygplatser. För mig känns det alltid bra att stödja den lokala ekonomin istället för jättar (och de här levererar bil till de stora flygplatserna också om du vill). Företaget svarade snabbt på hennes recension. Det mest irriterande var att de sa att det finns ett nödnummer på avtalet men vi hade bara det nummer vi provade i våra papper så det där stämde inte i vårt fall. Vem som helst kan ju göra misstag på jobbet men man får gärna stå för dem och be om ursäkt. Vår andra lärdom kring att hyra bil utomlands blev alltså att kolla att du faktiskt har ett 24-timmars kontaktnummer och gärna kontakt till just bärgare annars för vem vet hur många hjälpsamma människor som stannar just där du är även om Skottland är fullt av änglar. Med det sagt var det såklart inget som helst tjafs om att vi inte hade tankat bilen. Vi hade ju lämnat tillbaka bilen och i gott skick utöver punkteringen och dessutom faktiskt inte många minuter över tolv tack vare Frank. Bärgningen hade jag betalat 90 pund för själv så det fick bli som vår självrisk under det här äventyret. Själva bilen kostade runt 250 pund för tre dagar och Toyota är bensinsnål så även om vi behövt tanka hade det blivit rimligt.

När jag satte mig och skrev det här inlägget snubblade jag över en liten BBC-film om bärgningsbolaget och insåg att de täcker ett ännu större område än jag trott även om man förstår att det blir många mil i Högländerna. Visserligen var Frank inte med men däremot en annan äldre man som också han fortsatt jobba i företaget för att inte börja klättra på väggarna. Programmet visade hela familjen Stevenson och deras gäng och med den stämningen är det inte konstigt att man blir ordentligt omhändertagen. Även du som inte har en tanke om att hyra bil kan njuta av programmets fina vyer av Glen Coe och själv blev jag väldigt emotionell av det. Det visades till och med en vy just av puben hundmänniskorna sa att vi kunde gå till vid Caledonian Canal och så körde en lastbil fast i snön någonstans i krokarna där vi själva måste ha fått punktering. Dessutom räddade de röda bilar. Jag längtar nu något oerhört efter ännu en liten bilsemester i Skottland men absolut inte i snö!