Julen nalkas med stormsteg och fastän vi inte längre ger varandra tusen julklappar och har dragit ner matlagningsambitionerna till i stort sett bara skinka, Janssons och min favorit vaniljhorn så känns det mycket men det beror på att jag är väldigt trött efter den intensiva hösten och av tillståndet i världen.
Jag tar alltid till mig politiska spänningar och nu är det inte bara Ukraina, Gaza och vad som pågår mellan USA och EU utan hela den politiska vridning som håller på att ske i samhället som stressar mig med ökad kvinnofientlighet, skepsis kring klimatförändringarna, felanvändning av AI och sociala medier och ungdomar som bara verkar vilja tjäna pengar och synas i TV för så har de vuxit upp (tack och lov känner jag helt andra ungdomar också). Jag kan heller inte helt utesluta nyheter med det jobb jag har och jag saknar verkligen att ha min man bredvid mig i soffan på kvällarna att diskutera allt med när jag kommit hem. I år blir det heller ingen nyårsresa eftersom två kollegor är på långresor hela januari och jag reser tidskrävande med tåg. På topp av detta sliter jag med krånglande knän.
Slut på deppandet. Nu hoppas jag istället att det blir några dagars vila med umgänge med familjen, härliga böcker och tid för bloggande. Framför allt önskar jag mig också sol. Det här har tydligen varit den mörkaste decembermånaden sedan 30-talet i Stockholm och det är nog ingen större skillnad här i Skåne. Inte undra på att man är trött. Lite sol och lugna promenader och stämningen blir en helt annan. Vi kör svenskt på julafton fast med danskt risalamande med vanilj, körsbärssås, grädde och mandel, mycket godare är ris a la malta eller gröt. På juldagen blir det engelskt fast vi får se om vi kokar potatis med gräddig sås och gelé på svenska istället eftersom kalkonen är enorm. Till detta såklart diverse stilton med port och chokladpraliner.
Det här har varit ett år då många brittiska storheter lämnat oss. Jag har skrivit inlägg om flera om dem och ändå inte hunnit med att nämna manus- och pjäsförfattaren Tom Stoppard från Tjeckoslovakien som kom som flyktingbarn för att undkomma nazismen och sedan blev en filmvärldens gigant med Shakespeare in Love och mängder av andra prisbelönta filmer både brittiska och från Hollywood.
Idag kommer lustigt nog så här inför jul nyheten att Chris Rea avlidit. Yorkshiregrabben med irländsk-italienskt påbrå vars stora julhit i mina öron aldrig låtit speciellt engelsk men åh så härlig Driving Home for Christmas från 1986 ändå är för den fångar det där med att resa hem till jul så perfekt. Han skrev den en gång när hans skivbolag vägrade köpa honom en tågbiljett hem till Middlesborough och han fick bli hämtad med bil och ta sig hem i snöstorm. Tack snälla skivbolag för hjälpen med en av få julsånger jag orkar höra hela december. Vila i frid Chris.
God jul önskar jag dig kära läsare.
bara brittiskt 
Ja, har radion i en månad stått på lägsta ljudnivå från morgon till kväll, så har Chris Reas ”Driving Home for Christmas” varit en av de tre-fyra jul-låtar jag alltid skruvat upp ljudet på. Här hörs uppriktigheten. Ha nu en fin jul med allt gott på bordet på julafton – medan jag som katolik inte får sätta tänderna i skinkan förrän juldagen. Och tillåten fisk (lax) samt gott vörtbröd, västgötaost och frukt är inte illa på min julafton inte.
GillaGillad av 1 person
Ja den är på riktigt.
Hoppas allt var så gott som du ville när du väl fick sätta tänderna i det. Här njöt vi av min favorit Jansson och allt det andra. Alldeles för mycket godis bara…
GillaGilla
Hej och god jul! Vi bör vara tacksamma att ha elektricitet både för ugnen och julgranen, medan en moralsänkande finess i vissa länders konflikter är att under vintern kvadda ett annat lands elnät. Här i Göteborg är skinkan i ugnen. Kalkonen får vänta till nyårsafton. Hoppas du får harmoniska familjehelger. Och läget i världen – försök tänka på enbart obetydliga, högst tillfälliga underligheter, som att för några dagar sedan Skåne hade minusgrader och Norrbotten hade plus. Fint att tänka på för mig är att sångerskan Tara Hibbitt, 25, blivit så hjärtligt välkomnad hem av morsa och lillsyrra till Newcastle-upon-Tyne över julen. Och Tara har av Alice Radomska just beställt en sångtext om ”six bridges”, det vill säga om olika valmöjligheter i livet, även om det ytligt sett ska gälla stadens sex broar över Tyne. (Tara var ett halvår hos sin mormor i Helsinki, utvecklades både som människa och sångerska, och ska dit igen efter helgerna, medan hennes London-lya är uthyrd till en studerande väninna.) Alice har fått en kyrkoherde och en barnmorska vid Tyne att intyga att Tara är en Hibbitt (även om farsan smet från ansvaret när hennes mamma väntade henne). Så när Tara förnyar sitt pass nästa gång, lär väl myndigheterna i GB efter ansökan om namnändring notera henne som en Hibbitt, inte bara som artistnamn. Enkel arbetar- (och fotbolls-)släkt, men viktigt för henne. Och så, det glömde jag nu nästan, så är det ju jul också. Ha det jättefint,
Sören
GillaGilla
Åh så härligt att få heta det man faktiskt heter. Jag som släktforskar värdesätter det där med namn. Förövrigt även som geograf. Gillar inte alls när gårdar byter namn och sådant.
De behöver renovera Tyne Bridge för betydligt mer än de räknat med hörde jag nyligen. Låter som en spännande liknelse med olika val det där.
GillaGilla
Stort tack för din förståelse om att heta vad man heter, beträffande engelska Tara Hibbitt. Och mitt eget efternamn är alltså ett ortsnamn noterat första gången i skrift 1120, då biskopen av Cambrai lovade beskydda kyrkan i vad han kallade Scarenbecca. Mormor som kunde släkthistorien bakåt ända till 1600-talet skulle varit stolt att jag som 19-åring via Patentverket blev Skarback. På en gravsten i provinsen Antwerpen lät en kvinna år 1981 hugga in mitt namn skrivet Skarbeck samt födelseåret efter en stjärna men där är ledigt utrymme kvar för ett årtal till, efter ett kors. I graven vilar min forna flickvän Jessica de Mol. Rätt långt från Bryssel, förstås. Minns ej om du stavat Schaerbeek eller Scharbek när du en gång nämnde orten inom Bryssel. Kanske var du och maken någon gång på museet Train World i anslutning till Scharbeeks järnvägsstation. Ingen vanlig liten stadsdel – den har 132.000 invånare.
GillaGilla
Vi var märkligt nog (med vår tåghistorik) aldrig på muséet. Förmodligen var maken för traumatiserad av nedre Schaerbeek (jag som talade engelska när jag kom blev kategoriserad med flamländarna) på grund av att kommunhuset ligger där och vi bodde i kommunen första året i Bryssel så han var tvungen att registera sig där vilket var ett litet helsike.
GillaGilla
God Fortsättning!!
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag tar också åt mig av allt det mörka du nämner. Och även om det är skönt att slippa skrapa rutorna när jag ska iväg till jobbet så känns det samtidigt väldigt oroligt att det är så varmt att tex trollhasseln i mammas trädgård har långa hängen så här i slutet december…
Men det är positivt att det nu kommer gå mot vår och bli ljusare dagar.
Jag ser fram emot ett nytt år med din blogg.
GillaGilla
Tack detsamma!
Ja det är positivt att det blir ljusare för mig som gillar att fota. Med det sagt har jag fantastiska solnedgångar utanför nu. Vilka färger!
Just idag känner jag mig positivare inför 2026 men det blir säkert en salig blandning.
GillaGilla
Låter som mitt julfirande i Wales, julafton svenskt, juldagen brittiskt.
Gott nytt år!
GillaGillad av 1 person
Ja det faller sig naturligt att blanda fast jag glömde Christmas crackers i år men vi skämtade glatt även utan kronor.
GillaGillad av 1 person
Gott Nytt År, Charlotta! Men vad hemskt sorgligt detta året slutade med Brigitte Bardots frånfälle i förrgår. Visst känns det som att plötsligt åldras några år när någon av ens forna ungdoms ikoner dör. Bland britter då David Niven, Roger Moore, Olivia Newton-John. Jag skrev i somras en sångtext för Clint Eastwood för hans 95-årsdag. Googla gärna Tara Hibbitt Clint Eastwood för att lyssna. Den har gått någorlunda på radio Over There men kanske ändå inte nått Clint personligen, vem vet? Må år 2026 bespara oss från sorger. Ös nyårskalkonen ordentligt.
GillaGilla
Gott nytt år!
Ja Bardot har ju hängt med länge och haft en massa åsikter om världen dessutom. Det är verkligen en märklig känsla när fler och fler försvinner.
Nyårskalkonen blev god med hjälp av familjen. Så oerhört kul att skriva en sång till Clintan.
GillaGilla