Eftersom mammas TV gav upp så blev det ett bortglömt inlägg i torsdags och därför stuvar jag om bland inläggen nu för i fredags var det som du kanske vet dags för Patricia Routledge att lämna oss och idag har vi fått ännu ett tråkigt besked.

Routledge var från Birkenhead på halvön The Wirral på andra sidan vattnet från Liverpool och det var i just Liverpool hon började sin teaterkarriär på 50-talet innan det blev både West End och Broadway. Hon har spelat på anrika teatrar som Old Vic och vunnit fina priser som Olivier Award och ändå blir hon mest ihågkommen för sin roll som Hyacinth Bucket som vill uttala det Bouquet och vara tjusigare än hon är.

Jag har inte varit något jättefan av Keeping up Appearances som 90-talsserien heter för den gränsar till fel sorts drift med det engelska klassamhället som jag som har sett på nära håll har svårt för men visst har även jag samtidigt haft svårt att inte le åt Onslow för att karaktären finns på riktigt. De har bara bestämt sig för att göra serien mer medelklass. Hyacinth själv påminner dessutom en hel del om en person i min engelska närhet som visserligen inte hade problem med vem hon var utan tvärtom var väldigt jordad och stolt men som samtidigt styrde och ställde mest av alla så återigen finns det igenkänningsfaktor och den finns där helt klart tack vare Routledges rollprestation. Det är en nordengelsk karaktär som inte kunde spelats av vem som helst.

Sitt TV-genombrott fick hon faktiskt redan på 80-talet när hon var med i Alan Bennetts Talking Heads och andra produktioner liksom i TV med salig Victoria Wood, en av mina favoritkomiker som också kom från samma trakt som Routledge. Jag har tänkt nu i dagarna att just det här är sådant jag borde gå tillbaka och minnas. Patricia Routledge, OBE, verkar ha varit så där trygg i sig själv som hon verkade. Gick ofta i kyrkan hemma i Chichester och höll sig i övrigt så till skådespeleriet att hon varken gifte sig eller bildade familj men däremot gärna långt upp i åldern hittade nya hobbies att hålla igång med, både målande och italienska.

———————————————————————

Idag kom plötsligt ytterligare ett tråkigt dödsbud. Även detta en kungligt dekorerad personlighet i form av författaren Jilly Cooper. Kanske inte lika känd för alla och de som känner till henne gör det ofta för ”tantsnusk”. Ändå alltså en beundrad och respekterad personlighet. Själv älskade jag hennes första böcker i serien om snyggingen Rupert Campbell-Black som började med boken Ryttare där han var med i hopplandslaget. Vi är nog inte många hästmänniskor som inte läst de där tre första böckerna om hästvärlden innan Rupert ger sig in bland konst, orkestrar och privatskolor istället, inte alls lika roligt men fortfarande med driv. Själv köpte jag böckerna begagnade för ett par pund på marknaden i York.

Cooper var en journalist från Essex men efter en tid i London med sin man bosatte de sig på 80-talet i Cotswolds och fick ett umgänge som hette duga eftersom många både kända och rika slagit sig ner där, inte minst det nuvarande kungaparet där Camilla lär vara en av hennes bästa väninnor. Det här säger en del både om hur rolig Jilly måste ha varit och hur urflippad överklassen nog är. Cooper började skriva om den övre medelklassens utsvävningar i ett rasande tempo och alla älskade det. Även de som aldrig läste böckerna utan möjligen såg någon filmatisering. På senare år var hon en besviken Tory men på 80-talet älskade hon Thatcher så vi hade nog aldrig blivit bästa vänner men hennes galna böcker har jag fnissat mycket åt.