Idag skulle min man ha fyllt sextio så jag känner att något ska vi väl få fira. Det får bli Chelseas damer som nyligen vann Women’s Super League, den högsta ligan för damer.
Manchester United har alltid varit familjens engelska lag eftersom min svärfar bjöds in att provträna men fegade ur eftersom Busby ville ha yngre förmågor än han och han inte ville ljuga om sin ålder. Nuförtiden har vi tröttnat en hel del eftersom det amerikanska ägandet lett till konstiga spelarköp, dyra biljetter och en allmänt tappad klubbkänsla. Damspelare var inget klubben ville prioritera när de stora herrklubbarna började intressera sig för detta för ett par decennier.
Istället var det Chelsea som gick före och 2004 gjorde en damsatsning. Därför är min dotter ett stort fan och inte blir det sämre för henne att några av de engelska landslagsspelarna hon har som favoriter spelar för klubben. Vi har sett den möta vår gamla klubb FC Rosengård i Malmö i Champions League liksom i samma tävling mot Fiorentina i Florens. Under vårt senaste besök i England för ett par veckor sedan lyckades vi pricka in en av säsongens sista matcher i just WSL då de mötte Crystal Palace.

Med allt detta prat om att satsa på kvinnorna så finns det fortfarande frustration över sakernas tillstånd. En sådan är att deras hemmaplan inte är ens i närheten av Fulham-Chelsea. På Stamford Bridge spelar de bara stora matcher som mot Barcelona. Istället heter deras hemmaplan Kingsmeadow och den hittar du i ett ingenmansland mellan Kingston-upon-Thames och New Malden. Bara att vara söder om Themsen känns konstigt.
Låt dock inte detta stoppa dig. Ta fram appen Citymapper och se hur du enklast tar dig hit. Det går tåg till både Kingston, New Malden och Norbiton (varifrån man kan gå) men också buss till stadion. Du kommer belönas med en underbar fotbollskultur.


När du kommer in på arenan blir du förvånad om du är van vid svensk damfotboll. Borde inte giganten Chelsea åtminstone ha en stadion större än de flesta svenska? Men vad gör väl det sedan. Från baren doftar det chunky chips och stämningen är superengelsk fast precis som hemma är där fullt av tjejer som vill se sina idoler. På ena läktaren hänger flaggor från olika länders supporterklubbar. Japan, Tyskland, Sverige…Det är intimt och går hur bra som helst att sitta nära tunneln.

När matchen är igång kan du inte låta bli att skratta högt och lära dig supporterkulturen. Inte bara ramsor och sånger om klubben utan i typisk engelsk stil även sånger om varenda spelare baserat på kända låtar. Många spelare kommer såklart inte från England i denna storklubb men hur deras namn än uttalas så hittas det på ramsor och smeknamn.


Kaptenen och landslagsspelaren Millie Bright har sin egen sång och såklart är det ”Always Look on the Bright Side of Life, Millie, Millie, Millie, Millie”. Vad det sjungs om vår egen landslagsspelare Natalie Björn vet jag inte eftersom hon tyvärr vilades just vår match. Johanna Rytting Kaneryd däremot har fått sin egen sångsnutt. Låten ”There’s No Limit” med sitt ”no no…” har gjorts om till ”Jo Jo, Jo Jo Jo Jo, Jo Jo Jo Jo, Jo Jo, Jo Jo Kane”. Uttalet av Kane är på svenska och låter väldigt kul att höra ur engelska munnar. Efter matchen kan sagda Kaneryd ses gå runt och skriva autografer.

Många fotbollsfans har gett upp dyra och själlösa Premier League-matcher och hör du till dem så kan jag garantera betydligt roligare atmosfär och toppfotboll på Kingsmeadow.

Fint att fira på något sätt som det är glädje i när det är svårt och kluvet med att din man gick före så tidigt för dig och er dotter. Tur ni har varandra. Och ska läsa vidare, tror ni varit lite längre i UK nu.
Kanske mer vår än här och lite varmare fast tror det var någon häftig tornado i Manchester.
Ha det så bra och hoppas du har lite vårvärme hos dig.
GillaGilla
Tack detsamma. Vi är tillbaka i snålblåsande men soliga Malmö sedan ett par veckor nu men ja, vi var på resa i tre veckor den här gången. Riktigt avkopplande trots punktering. Visst ska man fira för vi är ju ändå tacksamma att han funnits och vill minnas. Lite jobbigt bara att dagen efter var begravning av hans äldre syster. Samtidigt fint att kunna delta trots att vi varit tvungna att resa hem.
GillaGilla
Kapten Bright ser bestämd och målmedveten ut. Vackert att du och dottern kunde fira vad som skulle varit 60-årsdagen – och då var Chelseas damer ett gott alternativ. Men populärast sägs det att Chelsea hos svenskar varit i Tipsextras dagar. Och när herrlaget låg på topplistorna (Top 20, Top of the Pops, Tio i Topp) då de sjungit in ”Blue is the Colour” med främst den store centern Peter Osgood på skivomslaget. Undrar vilken sorts kämpe din svärfar skulle ha varit i Man Utd. En leende Bobby Charlton eller sammanbiten Gordon Strachan? Jäklar vad dessa två evighetsmaskiner måtte tröttat ut motståndarna, då bollen utan krusiduller fördes i den ena rushen efter den andra, 50-60 meter framåt i ett huj.
GillaGilla
Det känns mer Strachan men vem vet. Legender de där. Kapen Bright också snart faktiskt.
GillaGilla
Några år sedan: Hög långboll, lyra, mot en motståndarforward. Medan bollen var i luften nöjde sig kapten Bright inte med att stå bakom ryggen och noga följa utvecklingen. Bright tog sig med tre kvicka, omedelbara kliv framför, tog ner bollen på låret och när bollen precis skulle lägga sig till ro nere på foten drev hon i samma rörelse några meter framåt och slog en perfekt passning till en medspelare. Jämfört med hur självklart hon dämpat bollen med låret får jag säga att om en allsvensk herre hade gjort det skulle bollen studsat åtminstone en meter ifrån honom och motattacken inte alls blivit så vettig.
GillaGillad av 1 person
Chelsea… hmm, när min yngre musikvän (och stundtals snudd på ”fosterdotter”) Donna Wigan nu inom sitt London har flyttat till en lya vid Fulham Road, ville jag ju en gång för alla få svar på var gränsen mellan stadsdelarna Chelsea och Fulham egentligen går, då man kommer promenerande. Nånstans mellan Kings’s Road och Fulham Road, fastän trottoaren inte visar nån gräns??? Donna är osäker men säger att Fulham kan vara den officiella stadsdelen, med Chelsea som ett berömt område där i. Och i parlamentet utgör Fulham and Chelsea en enhet, men Andy Schlaughter (Labour) som en smått fanatisk babblare. Nåja. Det är Chelsea man i allmänhet känner till, men hemmaplanen Stamford Bridge är väl vid Fulham Road? Medan Fulhams hemmaplan är Craven Cottage, om de inte rivit och byggt nytt. Snacka om anor – Fulham FC grundat 1880 men Chelsea FC bara 1905, säger mitt London-arkiv. Men på tal om Donna Wigan, hennes näst senaste låt på YouTube är ”Fulham Road”. (Ursäkta att producenten i Helsingfors lägger in en del bilder som inte hör dit, annat än med glimten i ögat.)
GillaGilla
Jag tror Fulham FC är på gång med ny hemmaplan men inte än. Jag undrar själv varför Chelsea huserar vid Fulham Broadway. 😁
GillaGilla
Ursäkta, reportaget här ovan tycks bekräfta Fulham-Chelsea som stadsdelens namn, ser jag, så jag borde inte grubblat på det. Men en annan kul namnkoppling: Det syns minst två kanadensiska flaggor på läktaren på dina bilder. Och skulle du hamna i hjärtat av Ottawa och hyra en cykel och styra åt nordväst, så lättar innerstadstrafiken ganska snart och du hamnar i en grannkommun som givetvis heter Chelsea(!).
GillaGillad av 1 person
Kanadas Chelsea-fanclub. Det är otroligt det där med allt brittiskt i Kanada. Man blir förvirrad av att Inverness ligger söder om York bara. 😀
GillaGilla
Londons äldsta fotbollsstadion Craven Cottage borde vara K-märkt, eller vad förfarandet kallas i England, som vårdar sina traditioner rent av bättre än vårt självgoda moderna Sverige. Hemtrevlig arena, adress Stevenage Road, vid den ljudlösa, inte det minsta kluckande Themsens strand. The home of Fulham FC since 1896. Men man kallar normalt sett inte en arena för ”a cottage”, utan där låg på platsen förr en stuga som tidvis varit värdshus och hetat så. Och Stamford Bridge är ju ingen bro utan även det ett historiskt platsnamn. (Vet ej hur Fulham har det ställt med damfotboll.)
GillaGilla
Ah, jag har undrat över varför det heter just ”Cottage” och funderat i de banorna men aldrig kollat upp det så tack för bekräftelsen. Fulham har inget i högsta WFL men kanske lite lägre. Många andra Londonklubbar har lag i toppen och nu kommer en specialklubb som gått upp och som Kosovare Asllani har varit med och entusiasmerat i. Hon gillar sådant och verkar bra på det. Apropå Stamford Bridge så är det en by utanför York (med det kända vikingaslaget) vilket förvirrar många.
GillaGilla
Du förmedlar minsann stämningen från damernas Kingsmeadow (varför inte Queensmeadow) i dess ”ingenmansland” söder om Themsen. Tänk att där kan vara så mysigt – och med egen ramsa för Johanna Rytting Kaneryd som efter matchen fick gå runt och skriva autografer. Kanske en och annan Joan Kane i publiken – hon kunde nästan ha kallat sig så.
GillaGilla
Charlotta, när din svärfar inbjöds att provträna med Man Utd men riskerade anses överårig kan han ju inte ha kommit från ingenstans. Vill du säga vilken klubb han spelade för? Varje klubb har sin charm. Kanske en klubb från Manchesters ”förorter” (Bolton, Bury, Rochdale, Oldham) om jag får kalla dem så? Busby, som före kriget varit halvback i faktiskt Man City, blev ju manager hos Man Utd vid freden, omstarten, 1945 och fanns väl där till och med vårsäsongen 1969; han hade överlevt lagets flygkrasch 1958. Kanske din svärfars tid var 60-talet. Ett lite skämtsamt rykte sa att Busby visserligen var manager i United men inte hemma, där hustru Jean Busby styrde och ställde, om än med mjuk hand.
GillaGilla
Han spelade i Leyland eftersom han jobbade i fordonsindustrin.
GillaGilla
Oj, det borde jag anat att det var ett lag i ditt Lancashire. Jag har aldrig satt min fot där på orten. Inte varit närmare än i Blackburn. Passerat genom Preston, visserligen, men att bara susa igenom kan inte räknas.
GillaGilla
För min del är det Yorkshire som gäller mer, både innan jag skaffade familj där och som en som gillar Richard III. Stor rivalitet dem emellan såklart men jag gillar Lancashire också. Det är lika härligt nordengelskt. Jag har dock inte alls varit där lika mycket och har t.ex. också bara åkt igenom just Preston.
GillaGilla
Skön atmosfär. Och jag tar för givet att du och dottern i kväll (9 juni ’25) framför TV:n firar Englands 4-0(!!!) mot Nederländerna. Mååånga Chelsea-tjejer på planen. Och tänk att ni för en tid sedan såg dem live (även om det var på fel sida Themsen).
GillaGilla
Ursäkta, menar 9 juli, lite förvillad av att ditt svar närmast här ovan var 9 juni.
GillaGillad av 1 person
Sådant gör jag också.
GillaGilla