Nej jag har inte deppat ihop alldeles. Min frånvaro har berott på att jag haft så mycket på jobbet att mina ögon sagt nej till mer skärmtid på kvällarna den senaste veckan. Jag har bland annat läst böcker istället. En bok jag nyligen läst handlar om en person som mådde tusen gånger värre, nämligen den amerikanska poeten och författaren Sylvia Plath. Elin Cullheds bok Eufori handlar om just henne och hennes relation till maken, Ted Hughes som också han skrev poesi och annat och som var britternas Poet Laureate i några decennier från 1984 när Betjeman avled. Det var ett väldigt speciellt förhållande mellan två intensiva personligheter. Cullhed vann Augustpriset 2021 för boken.

Sylvia Plath träffade Ted i Cambridge och de båda bodde i hennes hemtrakter i USA ett tag innan de flyttade tillbaka till England. De bodde i Teds barndomstrakter nära det Hebden Bridge jag skrev om häromdagen och därefter i Primrose Hill i London där deras dotter föddes. Fantastiska platser båda två men Ted var mycket naturintresserad och snart flyttade de till ett hus i en liten by i Devon. Det är där det mesta av boken utspelar sig. Man riktigt känner hur ensligt Sylvia tycker att det är.

Om du hört namnet Sylvia Plath så är det med största sannolikhet på grund av hennes klassiker Glaskupan. Den nämns ofta på listor över böcker du ska ha läst innan du fyllt trettio och liknande. Själv var jag betydligt äldre när jag till slut läste den som ett led i att beta av fler klassiker. Jag har svårt att läsa amerikansk litteratur med undantag för favoriter som Mark Twain, Upton Sinclair och nu på senare tid Donna Tartt. Det blir lätt för ytligt eller fullt av neurotiska kvinnor eller trista monokulturella orter mitt ute i ingenstans. Kanske beror min känsla på att jag skrämdes av Möss och människor som mamma jobbade med på Riksteatern när jag var liten eller kanske på skol-TV med Linje lusta som jag mest blev äcklad av i den åldern utan att veta vad jag skulle göra med känslan. När det väl blev dags för Glaskupan blev känslan liknande men med ett mycket mer intressant lager av kvinnors villkor på 50-talet, om att våga bryta normer och såklart om att må mycket, mycket dåligt som bipolär med experimentella behandlingsmetoder.

Det hjälper om du läst Glaskupan innan du tar dig an Eufori även om det inte är ett måste. Du får då en förståelse för vad Plath skrev och hur hon använde egna erfarenheter. Det är ingen lång bok men den är intensiv. Du känner då förmodligen också till henne bättre och vet hur hennes liv blev. Om inte så blir det jag skriver nu ett avslöjande.

Paret var alltså båda poeter och författare och det innebär ju att de förstod varandras behov men också som så ofta i kreativa sammanhang att de slogs om uppmärksamheten och framför allt om skrivtid när de var i sina flöden. I Devon fick paret sitt andra barn och naturligtvis fick Sylvia ofta vara hemma medan Ted kunde fortsätta sina resor till London och annat socialt. Själv ägnades hans tid hemma med barnen ofta åt roliga saker som hans kära trädgårdsskötsel och allt detta blir tydligt i Eufori.

Boken följer familjen Hughes under deras period i Devon tidigt 60-tal där Sylvia försöker skapa ett nytt socialt nätverk men saknar intellektuella personligheter där hon rör sig mellan ett välbärgat grannpar, barnmorskan och barnhjälpen. Ensam vuxen hemma ofta tar hon ändå emot deras umgänge för att ha några att prata med. Stora delar av tiden springer tankarna omkring i hennes huvud medan hon då och då skriver på bland annat Glaskupan. När Ted väl är hemma väller hennes tankar upp om både livet och skrivandet. För honom blir det nästan kvävande ibland när hon inte kommer till ro.

Då och då kommer det mer långväga besökare. En sådan är Sylvias mor som helst ska imponeras av det stora huset och trädgården men som mest stör sig på ogräset. Inte är hon och Ted särskilt förtjusta i varandra heller. Han blir mer uppspelt när det kommer intellektuella vänner från London. Sylvia som också sett fram mot detta inser snart att Ted och alla hans Londonresor har gett en annan dimension till besöket för hans del. Sylvia får för sig att han är otrogen och kanske har hon rätt för hon har ju märkt att han inte är som förr med henne. Bland gästerna finns tyskan Assia Wevill som tidigare flytt till England. Hon är också poet och 1962 lämnar Ted till slut Sylvia för henne. Det här skriver jag eftersom du läser boken av helt andra skäl än för att få veta hur det går för henne. Sylvia Plaths öde är så välkänt ändå.

Här brister det naturligtvis rejält för Sylvia. Hon och Ted har haft duster då hon sett rött och undrat varför de fortfarande är ihop men han är ju ändå hennes man! De har små barn tillsammans. Älskade han henne alls? Hon blir rosenrasande och här följer kapitlen om hur hon till slut tar sig bort från Devon och tillbaka till Primrose Hill där hon en gång trivdes så bra. Det är här hon efter bokens slut i verkligheten tar sitt liv.

Inte heller det här är någon lång bok men oj så många känslor den rymmer. Jag får för mig att Cullhed själv känner något alldeles extra för Plath men utan att det blir jobbigt. Orden far över sidorna med Sylvias tankar. Samtidigt kommer jag på mig med att fundera över komplicerade relationer i största allmänhet när jag läser. Varför pratas det så lite om förhållanden där den ena har en diagnos som ger en intensiv bergochdalbana? Kanske för att inte alla ens får en diagnos förrän i vuxen ålder utan bara par där båda har det kan känna igen och tackla varandras utmaningar tidigt och trycka på rätt knappar i konversationerna istället för att göra fel.

Är det här då en deppig bok? Inte alls. Den är förvånande full av humor, inte minst när Sylvia pratar med sig själv och speciellt eftersom boken är skriven i jag-form. Omslaget med sin grå bakgrund till det inre vulkanutbrottet gör att boken ser betydligt allvarligare ut än den är.

Hur sann är den då? Det är naturligtvis ingen biografi men de stora händelserna har ägt rum. Vi vet naturligtvis bara inte vad som sagts bakom hemmets stängda dörrar. Vad vi vet på riktigt är att Ted av många ansågs vara en kvinnotjusare. Sylvia hade kanske rätt i sin oro. När det gällde Wevill så begick även hon självmord efter några år och tog dessutom med sig den gemensamma dottern i döden.

Han skilde sig däremot aldrig från Sylvia innan hon dog så därför är det han som bestämt att hon ska vila uppe i Yorkshire och det dyker upp mer om det i ett senare inlägg. Kanske hade de en bra tid där. Han har därmed även kunnat ansvara för hennes diktsamlingar och vad som fått ges ut efter hennes död vilket lett till att anklagelser blossa upp då och då där det påståtts att han bara velat tjäna pengar. Det går många rykten om Hughes som person på grund av all denna dramatik och det känns som om Cullhed har hittat rätt ton i boken för att lämna alla sådana spekulationer åt andra. Här får man koncentrera sig på deras relation och hur Sylvias mående går både ner men också ofta upp.