Jag som har uteätande som hobby har en lång önskelista för London och det säger sig självt att högst ett par resor om året inte räcker till allt jag vill äta. Ofta gör det inte så mycket för restaurangen håller stilen men ibland tänker jag att jag kommer ett år för sent. Restaurangen är inte längre på topp.
Gastropuben The Pig & Butcher i Islington var hyllad till skyarna när den hamnade på listan. Väl där njöt jag av maten men med känslan av att ha missat tåget. Det var en bra upplevelse men jag hade väntat mig toppenbra. Hade jag bara skruvat upp förväntningarna? Nej jag tror inte det eftersom den än idag har 4,5 på Google och vi pratar London med vana uteätare med stor valfrihet, inte en lokal pizzeria i Vaggeryd där recensionerna kan betyda annat.
Jag var tidig eftersom det är en liten promenad från Islington Green så jag satte mig vid ett av borden ute med en pint röd ale från Bath Ales och redan där kändes det som om ölen inte var som de tänkt sig i Bath. Jag älskar ale och bara en gång tidigare har jag ogillat en sort. Dessutom var det inte smaken i sig det var fel på utan ett grumligt bubbel. Personalen påstod att den skulle smaka så även om de erbjöd mig annan dryck så även om de bara skulle haft fel på fatet, sådant händer, så struntade de i att reda ut det. Jag tackade nej till ny dryck för deras ölsortiment var extremt litet för att vara en pub och mitt bord hade blivit klart.
Min bokning var till en Sunday dinner eftersom jag skulle till en gastropub. Den här lovade lantlig känsla mitt i London och där blev jag inte besviken även om det kunde varit mer grönska. Inredningen ledde verkligen tankarna till ett gammalt kök där familjen äter tillsammans vid det stora ekbordet fast det just här inte var ett utan flera jättebord, både runda och avlånga, till många familjer. På de stora borden stod jättefat med söndagsstek och där satt familj och vänner och karvade som vore de hemma. Jag hade gärna fotograferat men ville inte tränga mig på så uppenbart.
Min kärlek till rabarber gjorde att det blev rabarber med prosecco i glaset och den var fenomenal. De lite syrligare tjejerna i baren hade dessutom stannat där och lämnat över mig till en trevligare, ung servitris och senare en glad servitör. Nu började jag känna mig bättre till mods där jag läste menybladet med dagens datum högst upp. Här är det fint säsongstänk in till minsta vecka.
Är jag på gastropub så är jag, tänkte jag och beställde in en förrätt trots att jag vet att det är mycket mat på tallriken en söndag i England. När de lockade med krabba från Cornwall i en sallad med rivet ägg och annat och mina vägvisare sa att den var rätt liten så vågade jag och den var en riktigt god skapelse där krabban fick komma till sin rätt, inte minst genom att majonnäsen på toppen hade brunt krabbkött i sig så det slog från två delar mot smaklökarna. Små söta kulor av gurka blev en perfekt kompanjon.
Hade jag haft sällskap så hade jag kunnat beställa in både kycklingkrona (när man grillar utan rygg och lår så det bara blir de fina bröstdelarna i perfekt temperatur) från Sutton Hoo eller lammskuldra från Hereford. Nu hade jag istället att välja mellan rostbiff från en äldre ko (alltid bra) från Yorkshire eller sidfläsk från Tamworth. Jag är svag för sidfläsk i alla möjliga kök och inte minst det engelska med äppelsås på Bramleyäpplen så valet föll på det. Allt serverades på en sida av tallriken men lyfte jag på Yorshirepuddingen så dök grönsakerna upp. Inga egna karotter till dem för den som dinerar på egen hand här men det gjorde inget för ibland överväldigas jag av alla högar av grönt man kan få i tusen skålar i de här sammanhangen som gör en mätt som ett barn bara av att se allt.
Det var ett riktigt gott kött men de snålade med äppelsåsen så den fick jag be om mer av. Jag gillar mina puddingar inte fullt så krispiga men det är en smaksak och varje familj har sitt recept. Grönsakerna var som sagt inte många och purjolöken kunde fått rinna av mer (helst stuvats) men både palsternackor och morötter slank ner utan anmärkning. Däremot blev jag besviken på den rostade potatisen som hade blivit så där hård i kanterna och rätt torr.
Det går för mig inte att strunta i Yorkshire-rabarber när det dyker upp på menyer så jag övergav tanken på min favoritdessert sticky toffee pudding och valde en dessert med rabarberbitar på en bit kaka av vit choklad och frangipane av pistage eftersom mandel och nötter heller inte är något jag tackar nej till. Den serverades med päron- och rabarbersorbet. Den var god men inte så god som den såg ut på menyn eftersom rabarberbitarna kunde fått gå något längre i sin marinad och sorbeten var lite i mildaste laget smakmässigt och väldigt lös.
I det stora hela var jag rätt nöjd. Jag har ätit betydligt sämre brittiska söndagmiddagar men med det sagt fanns det saker jag hängde upp mig på eftersom jag sällan betalat så här mycket för dem utan det nu var mer kvällspriser. En sak var alltså dryckesutbudet med en högsvansad vinlista och med dessertvin som helt otippat inkluderade västerbottniska Brännland Ember Iscider men däremot inte en enda fin engelsk cider till maten fast det serveras sidfläsk på menyn och de kallar sig pub.
I huvudrätten hade ett par saker gått för länge och purjon alltså inte hällts av speciellt noga (jag ser i recensioner att andra också fått just väldigt krispiga puddingar och torr potatis). Bra service när jag väl satt mig men ett lite stressat och kort intryck i bardelen och en känsla av att de tror sig vara lite bättre än de är. Lever på att folk fortfarande kommer för det gör de än så länge och i Islington har många fler råd att gå ut och äta idag jämfört när jag var inneboende ett kort tag på 90-talet. Det kändes också lite som att maten kom ut lite som på löpande band och att jag förväntades äta upp och betala. Allt som allt helt okej men det finns många som gör det bättre och mer prisvärt.
bara brittiskt 
Mat är en stor del av ett land och en resa! Jag förstår inte de som hyr lght och själva lagar mat. Du har skrivit några gånger om öppet kök och jag förstår att du tycker om det. Det gör inte jag. Kanske jag haft otur, men jag tycker det blir slamrigt och stökigt. Och jag tycker synd om personalen – själv skulle jag inte vilja jobba med publik.
GillaGilla
De som själva lagar mat vill väl spara pengar. Själv reser jag mycket för matens skull. Det behöver inte vara fine dining för det. Ja jag gillar öppet kök eftersom jag som gäst tycker om att de vill visa vad de gör och man kan lära sig saker. Ibland kanske lite slamrigt men det beror på vad som bjuds och äter jag ensam är det perfekt att kolla på någon som wokar eller på hur de samarbetar. Skulle jag själv vilja synas så? Nja, där håller jag med dig men ofta vill ju sådana kockar upp i karriären. På Ruths i Malmö har var och varannan som slutat genom åren öppnat eget. Oftast väldigt bra.
GillaGillad av 1 person
Jo, jag fattar att de vill spara pengar, men…ja, det skulle inte passa mig för dels missar jag en stor bit av resmålet och dels vill jag slippa vardagliga sysslor på resa/semester.
GillaGillad av 1 person
Haha 😸, ja, jag kan intyga att lokala pizzerian i Vaggeryd är det då inte svårt att hålla sig ifrån! Du förstår ju att jag längtar bort 😉
Att äta ute, testa olika ställen, mat och smaker är en väldigt stor del av reseupplevelsen (tycker jag).
Första gången vi var i Edinburgh hade vi en makalös matupplevelse. När vi checkat in på vårt B&B promenerade vi mot centrum. Passerade en pub/restaurang/hotell och sa att vi kan ju kanske ta en kvälls-ale där. Bestämde oss för att vända om och kolla in stället och menyn ifall det verkade bra. Gick in och beställde två olika lokala ales som var supergoda, letade reda på en meny och allt som stod på den lät riktigt bra, så vi beslöt att återkomma på kvällen.
Det var bland det godaste vi ätit, allt var perfekt balanserat och tillagat.
Nästa kväll gick vi dit igen och servitrisen sa: Ni var väl här igår? Ja, jag förstår- har man varit här en gång så kommer man tillbaka.
Vi gick tillbaka varje kväll den resan och åt oss igenom nästan hela menyn. Underbart gott.
Ett år senare åkte vi till Edinburgh igen. Rusade tillbaka till det här stället bara för att upptäcka att kocken uppenbarligen inte var kvar. En så bra kock blir förstås raskt lockad till bättre restaurang med bättre lön och det unnar jag hen.
Jag saknar upplevelsen förstås, men det tvingade ju mig också att testa andra ställen!
(Även om ribban för god mat höjts rejält ☺️).
Tack för alla roliga tips om både det ena och det andra!
Om några veckor är det äntligen dags att åka en sväng igen, då ska jag försöka ta mig till något eller några av dina förslag. Norra England blir det och en kortis i Skottland.
GillaGillad av 1 person
Haha, så du känner till Vaggeryd. Jag drog till med det eftersom jag tycker det finns så få bra matställen nära E4:an mellan Jönköping och Helsingborg, undantaget Vandalorum dagtid. 😀
Visst är maten halva nöjet med resan. Det låter som om er upplevelse i Edinburgh är vas jag kanske upplevde här. Ny kock sedan det var helt på topp. Sorgligt när man har hittat en favorit. Samtidigt ger det ju plats att upptäcka nya ställen. Ibland fastnar man lätt på gamla favoriter.
GillaGilla
Jag kan bara hålla med! Det är definitivt mat-öken den vägsträckan.
Du håller väl till i Malmö? Eller gissar jag bara kanske? Du kanske har bra tips på ställen att äta på där? Åker dit emellanåt och har hittat både jättegott och sånt man ångrat att man betalat pengar för.
Jag tar tacksamt emot tips om den staden också om du har 😊
GillaGillad av 1 person
Jajamen, jag är malmöbo sedan sisådär 20 år tillbaka. Vad har du hittat som du gillar (så jag har en referens på stil och pris)?
GillaGilla
Tack!
Vi gillar fisk och lamm (”vanlig” mat, men helst bara god mat, inte så noga vad det är, billigt eller liten aning dyrt, ibland indiskt eller libanesiskt eller så 😉). Gott och vällagat ska det vara. Sen om det är Cap’n Jaspers i Plymouth eller Johan P i Malmö spelar mindre roll.
Helst inte ”finkrogarna” där man känner att man måste sitta rak i ryggen hela tiden med en stram kypare ständigt spanande åt ens håll.
Stället jag lagt mest pengar på vid ett tillfälle är nog hemligstället Lyckta dörrar i Jönköping – det kan du kika på för nöjes skull: lycktadorrar.se Där får man inte välja vad man vill äta, du får en sexrätters och lika många glas vin av olika och passande sort till. Miljön är festligt lyxigt 1920-tal. Det blir inte varje år med den typen av utsvävning.
Till Malmö åker vi emellanåt för att njuta en stund brittisk stand-up på Slagthuset. (Och säkert köpa något kul hos Galleri Gustus…).
Vi har varit på Johan P, Bistro Royal, La Grappa och andra kommer inte ihåg bara vad ställen heter. Och vi har ätit Haggis på Skotska puben vid Lilla torg (år 1 gott, år 2 fullständigt oätbart).
Skulle vara skoj med lite insidertips så man inte bara fastnar vid lilla torget!
GillaGilla
Oj, haggisen har alltid varit bra när jag testat.
En finkrog där du inte måste sitta rak i ryggen är Atmosfär där jag gillar både uteserveringen och den fantastiska pilgrimsmusslan. Jag hänger överhuvudtaget mycket på och runt Davidshallstorg där även La Bonne Vie och Osteria di La är trevliga liksom asiatiska Soho (drivs av en walesare) och de små dyra men jättegoda engelska pajerna hos lilla Marvin.
Gillar ni kryddstark mat så är Soi 29 på Möllan underbart. Thaimat som den ska smaka, inte som du får den på svenska små thaikrogar. Deras sidfläsk och hela fisk är så goda (där är bokning ett måste). På Möllan är också lilla Sauvage en finkrog med smårätter och menypaket där du inte behöver vara rak i ryggen.
Malmö Saluhall är heller inte dumt med fin pizza på Noi och Poms smashade potatisar med vitlöksmayo m.m
Fina innergården som rymmer Haqvin och systern, champagnebaren San Greal är också en favorit. Små portioner till rätt mycket pengar men så trevligt och bra. I stan gillar jag också Ruths, Quan och Sveriges mästerkocksvinnare Jennie Walldéns Namu med tillhörande cocktailbar. I krokarna av Lilla Torg är annars Siesta trevligt om man ändå hamnar däromkring.
GillaGilla
Perfekt, tack!
Då är jag bättre förberedd tills nästa tripp. Nu ska jag botanisera och se vad du tipsat 😃
GillaGillad av 1 person
Å rabarberdrickan låter otroligt god. Likaså kombinationen av ingredienserna i dessären.
Om jag själv går på en riktigt riktigt dyr restaurang blir jag fruktansvärt kräsen med det mesta.
När jag precis anlänt till Leeds med tåg norr ifrån i våras och gick en sväng på stan allra först kände jag plötsligt hur fruktansvärt hungrig jag var och fick för mig att bara stiga in precis där jag stod trots att det uppenbart var ett lyxställe. Jag kommer aldrig glömma det varma bemötande och omhändertagande jag fick trots att jag var ensam, hade min packning med och ju då verkligen inte heller var uppklädd. När jag kommit innanför dörren och såg hur fina de andra gästerna var vid de vita dukarna och den fina personalen så fick jag lite smått panik och tänkte vända. Tanken släppte dock fort när en personal kom fram och visade mig till ett bord avslappnande pratande med mig. Bemötandet jag fick gjorde att stället kändes ändå lyxigare. De var sig själva nog på något vis. Jag minns tyvärr inte vad restaurangen heter, bara att det var ett kort namn. Maten var god och fruktansvärt dyr men personalen är de jag minns bäst. Kanske hade jag inte fått samma omhändertagande om jag kommit på kvällen, nu var det tidig eftermiddag. (Sedan checkade jag in på Discovery Inn hihi dit jag också definitivt kommer återvända)
GillaGilla
Ja många finare ställen är mer avslappnade än man tror. Det är skönt (och så var det ju Leeds 😁 ). De är medvetna om att rika människor kan vara excentriska och se ut lite hur som helst (som gamle Lord Bath) och de uppskattar att mindre bemedlade ändå lägger sina pengar på matkonst.
GillaGilla
👍
GillaGilla
Kul diskussion här ovan om att vilja synas eller ej i sitt arbete. Jag har nått en ålder då man (som inåtvänd karaktär) hellre går och gömmer sig. Men halvt om halvt ”kidnappad” av ett band vars unge sångare blivit långtidssjuk var jag dum nog att i förra veckan gå med på att bli frontfigur. Inte helt frisk, jag heller. En gnutta vatten i vänster lunga är helsikes tröttande. Sjöng nyligen in en låt i studio, October 27th, och det märks tyvärr att jag inte var 100%, men behöver inte bli ung på nytt förrän om tre veckor. Lyssna gärna på YouTube in Sören Skarback SJC Band Apricot. (Det hedrar mig om du gör så, även om du ger mig tummen ner.) Jag slapp synas på bild – där glimtar i nån sekund den frånvarande yngre som redan hade lämnat bandet inte blir åter på länge. (Sorry att min accent inte är dina Yorkshire eller Lincolnshire-vokaler, ej ens brittiska…)
GillaGilla
Att vara språkkunnig handlar ju inte bara om uttal och dialekter så det är inget att ursäkta. Får ta mig en titt. Vatten i lungorna är ju extremt jobbigt.
GillaGilla
Dialekter. Börjar nå den ålder då en del drömmar får ges upp. Inte minst drömmen att låta som en irländare. Kommer aldrig att ske. Ovannämnda låt (Sören Skarback Apricot) fick sin radiopremiär på WUSB, New York, låter allt annat än Manhattan eller Bronx. Läste ditt inlägg igen. Oj vad mat. Och att äta vid ett stort ekbord i ett gammalt kök är toppen, men det kan gå många månader mellan tillfällena. Då är rostbiff av en ålderstigen kossa aldrig fel. (Men kan ensam hemma nöja mig med enklaste corned beef.) Rabarber från egen täppa har jag gott om i frysen.
GillaGilla
Ja visst är gamla ekbord underbara. Jag avundas dig som har egen rabarber.
Irländsk melodi kan jag fixa för jag har jobbat med en del irländare men jag kan inget om de olika dialekterna där och jag halkar lätt in på nordirländskan för att jag haft en chef därifrån och den är mer distinkt.
GillaGilla
Känner inte till sidfläsk från Tamworth, men… Sjätte klass i Göteborg i slutet av 60-talet. Klassföreståndare Sigbrit Bloms favoritämne var engelska och hon hade en väninna som var lärarinna nånstans i Staffordshire. Vi 23 elever i klassen i Götet fick en dag varsin utvald engelsk elev att skriva ett brev till. Jag som skulle fylla tolv fick skriva till elvaåriga miss Shirley Watts i Tamworth. Hennes svar blev en bön om Roger Moore-urklipp från Sverige. Lätt fixat, han fanns i mängder av svenska tidningar, så Shirley kunde genast bräcka sina väninnor. Och vid jul visste min storasyrra, som redan var expedit hos Varuhuset Grands parfymavdelning, exakt vilken parfym och hudcreme en ung brunhårig flicka borde ha. Mycket uppskattat, men presenten jag fick av Shirley var finare, för den hade hon tillverkat själv. Virkad slips. (Som fjortonåring fick hon en pojkvän, Trevor, och… därmed tack och adjö.)
GillaGilla
Åh nej! Allt försvann alltså med Trevor? Ja det är väl rätt naturligt men synd. Hemmagjorda presenter är speciella. Vilken skola gick du i? Jag gick på Annedal och sedan Nordhem.
GillaGilla
Född på Guldheden inom Annedals församling, döpt i Annedalskyrkan, gick sex år i Guldhedsskolan. Skolavslutningar inför julloven i Guldhedskyrkan, men inför sommarlov i Landalakapellet (lågstadiet) och Annedalskyrkan (mellanstadiet). Därefter högstadiet på Katrinelundsskolan vid Skånegatan. Min storasyster Marita född på Nordhemsgatan bodde bara första åren där, kom att börja skolan i Guldhedsseminariet (innan Guldhedsskolan fanns).
GillaGilla
Oj. Vi hade på Annedal våra sommaravslutningar i Annedalskyrkan inte helt förvånande.
GillaGilla