Har du varit nere vid Jurassic Coast i Dorset? Kanske tagit en titt på vackra Durdle Door. Hade du inte bil kanske du till och med gjorde som vi och tog taxi från stationen i Wareham ut till vandringsleden vid kusten. Kanske var du istället i Corfe Castle en bit österut. Då kan du utan att veta om det ha varit alldeles i närheten av den lilla ödebyn Tyneham.
I torsdags var det 80-årsdagen av D-Day, de allierades landstigningar på franska stränder under andra världskriget (så du kan alltid komma ihåg datumet eftersom det är detsamma som vår nationaldag). Jag satt och mindes hur jag en gång åkt en tur med en av båtarna som var med. Den går idag med turister i Scarborough. Jag fastnade sedan i nyheten att premiärminister Sunak gjorde bort sig totalt för han åkte hem från minneshögtiden för att låta sig intervjuas av ITV till ett program som skulle sändas sex dagar senare. Istället blev det utrikesminister Cameron som fastnade på bild med Biden, Scholz och Macron. Hade Sunak inte redan haft problem med att Farage gett sig in i valstriden igen så har han det definitivt nu för ingen av Reform UK:s väljare skulle någonsin få för sig att gå över till en premiärminister som struntar i att högtidlighålla andra världskrigets minnen. Han måste fått totalt hjärnsläpp och kommer nu tappa ännu fler valkretsar än han behövt.
Vad har då detta med Tyneham att göra, undrar du. Jo, det var just kriget som tvingade byns befolkning att flytta. Skjutfältet Lulworth i närheten räckte inte till all träning av soldater för de behövde också lära sig strida i uppbyggd miljö och 1943 lade försvaret helt enkelt rabarber på hela byn. Invånarna gavs 28 dagar att packa ihop sina saker och fick veta att de skulle få flytta hem igen efter kriget. När kriget var över visade sig dock att byn fortfarande behövdes för världen var ju ännu ingen lugn plats. De stackars byborna fick alltså aldrig komma hem och idag kan du vandra runt och föreställa dig livet som det kan ha varit i en gammal Dorset-by utan moderna bekvämligheter men med en stark gemenskap. Bland annat satte invånarna en lapp på sin kyrkdörr när de gav sig av där de bad soldaterna att vara försiktiga med kyrkan och deras by där de bott i generationer. Idag kan du på kyrkogården se några senare gravar. Det är invånare som aldrig kunnat återvända men som bett om att få sin sista vila i byn. Otroligt rörande. Jag hörde talas om byn för första gången på Youtube för ett tag sedan och blev väldigt påverkad av vad jag såg eftersom jag är en sådan som fäst mig väldigt vid barndomens platser. Här kan du själv se:
Vill du se en av grannbyarna som jag förmodar ser väldigt liknande ut men är levande så rekommenderar jag den mysiga byn Worth Matravers som också den har krigshistoria som du kan se i mitt inlägg. Jag blir frustrerad av att jag där var så nära Tyneham utan att jag hade en aning om den. Det är inte helt lätt att köra runt på småvägar och vandra på småvägar vid skjutfältet här så det gäller att läsa skyltarna noga om man vill hit och vissa dagar är det inte ens öppet. Andra dagar runt lov och högtider är det tvärtom speciellt öppna dagar i Tyneham och vilka ser du på hemsidan.
bara brittiskt 
Finns mycket att tänka på i dessa dagar, hur hade det gått annars? Och hur kan det gå nu? Allt som är i denna värld.
Står om Tyneham i Domesday Book år 1086.
Och undrar, är premiärministern historielös? Inte bra detta.
Så roligt när du skriver om UK, tankarna finns ju där.
Ha det så bra.
GillaGillad av 1 person
Tack! Ja visst undrar man. Sunak kan säkert annan historia också med sin bakgrund men han är ju född i England och har gått i skola där så det känns verkligen konstigt.
Ja Tyneham är lastgammal. Det måste ha känts så konstigt att lämna sitt hem så där med alla grannar.
GillaGilla
Intressant!!
Tyneham skulle jag vilja besöka, även som en plats att respektera för oss som inte varit i krig på flera hundra år.
När jag sade på jobbet en morgon nyss att jag sett Menige Ryan kvällen innan på vanliga tv’n så kom en av mina närmsta arbetskamrater in på att hennes farfar var med i Normandie dagen D (och ju då överlevde). Han var där bredvid ett ”gäng”kanadensare. Min arbetskamrat har nämnt detta förut men precis efter Menige Ryan (även om det är en spelfilm) och skriverier utifrån 80-årsdagen så blev jag väldigt berörd av hennes återgivande av några saker som farfadern sagt om hur han känt sig och sätt de försökte lura tyskarna mm …Att man bli människa igen efter sådant… ..
När jag var på ”språkresa” i Bishopthorpe 2016 så var där en granne, en äldre herre. När jag pratade med honom förstod jag att han tyckte Sverige var mesiga (min tolkning)under andra världskriget när de bl a släppte över tyskarna till Norge och hans nära släktingar dött under tiden. Jag vet ej om jag förstod honom helt rätt för han blev ganska uppbragd när han pratade om det och jag hittade inga riktigt bra engelska ord eller egen ståndpunkt att ge honom. Jag sa något jätteklumpigt om att annars hade ju kanske Sverige också blivit angripna och detta blev han jätteledsen av att höra uppfattade jag…
Grannen i Bishopthorpe och min arbetskamrats berättelser skulle jag ha i mitt huvud ifall jag en dag kommer till Tyneham…
(för övrigt var grannen i Bishopthorpe mycket trevlig och det första han sa till mig var ”how is da” för han hade hört det liknar svenskans ”hur är det?” Och jag kände genast igen det och vi skrattade gott…)
GillaGilla
Ja Yorkshiredialekten har mycket skandinaviskt. Min man och jag upptäckte nytt vi inte tänkt på titt som tätt.
Det är lätt att trampa i klaveret om krig oavsett sida. Sveriges neutralitet var ju lite märklig. Samtidigt gjorde vi en del mer än de berömda tågtransporterna. Min morfar fick medalj av Danmark och Norge för sin hjälp och i Malmö hade RAF visst någon form av övervakning för sitt flyg runt Östersjön. Sådant visste nog inte din kontakt.
Min svärfar var med i slaget vid Anzio och hade förfärliga upplevelser. Han slogs mot nazismen, inte mot det tyska folket som han tyckte var ”kusiner”.
GillaGilla
Egentligen kunde Sverige nog kanske bidra med en hel del sådant som gick just för att vi inte var med I kriget.
Tänk att få höra din morfar och svärfar …. de (och många med dem) förtjänar en mycket stor respekt …
GillaGillad av 1 person
Corfe Castle har jag besökt, men inte Tyneham.
Intressant, men sorglig historia om byn.
Ja, detta kan man kalla en politisk miss.
Trevlig helg!
GillaGilla
Vi kom som sagt också till Corfe och Durdle Door på vardera sidan och då hade vi ingen aning om detta. Skjutfältets gränser ser man däremot från vägarna här och där omkring.
Trevlig helg till dig också!
GillaGilla
Ja, grannar i byarna känner varandra, men känner man i stan nånsin sin närmaste arbetskamrat? När jag som 24-åring jobbade hos EMI i Hayes (faktiskt innan orten införlivades med London) hade jag så himla bra kamrater men visste inte mer om dem än att någon var gift och nån annan kanske inte var det. Jag hade halvårskontrakt, i likhet med en 25-årig amerikanska, och vi skulle därefter tillbaka till våra hemländer. Fantastiskt bra arbetskamrater, men när vi i skyskrapan (varje våning för sig) framåt lördag eftermiddag hade sjungit ”Good Save the Queen” tillsammans, så gick engelmännen hem till sig, så Bonnie och jag hade fram till måndag morgon bara varandra (vilket i dag innebär en fin dotter och barnbarn i USA). Kände du dina bästa kompisar på till exempel universitetet där i London? Skulle man tagit första steget, bjudit ”hem” (till hyresrummet) en kompis och hans/hennes livsvän? Eller, förstås, bjudit dem på en pub? Hur kommer man en engelsman in på livet? Min bedömning att det är en smula lättare i Wales baserar sig på alltför knappa erfarenheter, gissar jag.
GillaGilla
Vilken historia. Sjöng ni nationalsången på jobbet? Håller med om att det kan vara svårt att lära känna folk ibland men på mindre ställen pratas det mer. Jag själv är mycket i Nordengland som är pratsamt men jag håller med om att det är ännu enklare i Wales.
GillaGilla
Jodå, vi sjöng nationalsången men delvis som ett sätt att önska varann trevlig helg. När jag en gång direkt efter sista tonen där på tredje våningen tog upp Very Lynn’s gamla vackra ”We’ll Meet Again” tittade britterna några sekunder villrådigt på mig men stämde sedan unisont in i den – och varenda man och kvinna kunde vartenda(!) ord rakt ur hjärtat. Några dagar senare sa mig våningschefen att man beslutat sjunga ”We’ll Meet Again” varje onsdag men att utrymme inte fanns för den på lördagar. Tja, detta att vi jobbade lördagar ter sig väl i dag mer märkvärdigt än nationalsången, eller? Nåja, en dag tyckte jag mig ha skrivit en låt så god att jag (min jäkla utlänning) tog hissen upp till en producent på sjunde våningen för att presentera den. Tillbaka nere på tredje kände jag sedan på fikarasten hur de andra liksom frös ut mig. En karl dängde temuggen i bordet så det skvätte och upplyste mig att han, som jobbat över arton år i kåken, aldrig satt sin fot högre upp än i femte!!! Men dagen därpå var vi alla lika goda jobbarkamrater igen. Första gången svensk press nosade upp mitt spontana London-liv, så blev det i Allas Veckotidning nr 49, 1978, en artikel med rubriken ”Mötet i en London-taxi blev en skiva” – och så publicerades ett helt ovidkommande foto där jag med en ung fotomodell (en skånska) står uppklättrad på en väderkvarnsvinge, utan minsta anknytning till Great Windmill Street etc. Men, det var tider…
GillaGillad av 1 person
Haha, vilken underbar historia. Det här vill man ju höra mer om. Är du tillbaka något nuförtiden?
GillaGilla
Tack för att du frågar och vill veta!!! Tja, när jag ibland blir inbjuden att föreläsa som historiker, mestadels rörande alla de brittiska köpmansfamiljerna (carnegie, Barcley, Kennedy, Erskine osv.) som bosatte sig i Göteborg under 1800-talet, då stan fick smeknamnet ”Lilla London”, så beger jag mig till stora London och passar på att kila in i någon skivstudio också. Dock i digitala tider inte som förr. I sommar tog jag dit en låt med text av mig och melodi av finske veteranen Ahti Nikkonen. Man hade i London en färgad ung sångare med tryck i rösten, så jag sjöng i studion låten som den skulle vara och efter att ha lyssnat in det så gjorde sångaren samma, men förstås bättre. Den är inte lanserad ännu men är lite i smyg utlagd på YouTube, om du skulle vilja lyssna på Once You Have Tasted Female Magic. Det engelska världsbolaget EMI existerar dock inte längre. Aldrig skulle något annat skivbolag kunnat köpa upp och slakta, lägga ner EMI. Men ett filmbolag, Warner Bros med alla dess Hollywood-pengar gjorde så och gick därmed in i skivbranschen också. Ursäkta lång kommentar, men viss fortsatt kontakt… jo, det försöker jag ha. (Min tillfälliga första bostad i London 1977 var på den halvt nedgångna Frederick Street i Kings Cross-området, nordost om allt väsentligt, medan jobbet var väster om stan.)
GillaGilla
Åh, jag hänger en del runt Kings Cross och bytte där ofta när jag bodde i London sent 80-tal eftersom jag bodde i Crouch End och Harringay. Det har verkligen förändrats, inte minst efter OS när Eurostar flyttade norrut också.
Visst har även musiklivet förändrats. Jag pluggade på Denmark Street och det är ju något helt annat nu tyvärr.
Kul att folk är intresserade av de där gamla göteborgsfamiljerna vi lärde oss om i skolan i Göteborg. Jag har ett fotbollsinlägg om Jonsered längre bak i bloggen.
GillaGilla