Är man anglofil så skyr man oftast inte den fett- och kolhydratstinna engelska frukosten utan omfamnar den som en trygg familjemedlem man längtat efter. En ”Full English breakfast” eller bara ”Full English” går att hitta lite varstans och det är sällan den är riktigt usel men det roligaste stället att njuta den på måste vara kända Regency Café i London.

Ett café i Storbritannien är inte nödvändigtvis ett utpräglat kaffeställe även om de också är vanliga. Det kan lika gärna vara ett gammalt frukostfik för arbetare, ett sådant som går under kategorin ”greasy spoon” på grund av all den där stekta maten och som oftast bara förkortas ”caff”. De bästa frukostarna får man ofta på ett sådant ställe och det är detta.

Om du tar dig till området mellan tunnelbanestationerna St James’ Park och Pimlico så hittar du Regency Street och du ser att du kommit rätt redan av kön som ringlar utanför caféet. Det här är ett av denna jättestads mest kända frukostställen och var länge på önskelistan innan jag äntligen kom hit och föll pladask jag också.

Regency har funnits i den här lokalen sedan 1946 och öppnades som så många frukostställen, inte minst i East End, av italienare som sedan sålde det till nästa italienska familj. Det känns fortfarande som att kliva in i en tidskapsel när du väl kommer in. Först måste du nämligen köa en stund om du inte hänger på låset vid 7.00 (söndagar stängt) och redan då börjar det komma taxichaufförer och andra. Vi kom på förmiddagen, försenade av Bidens besök i staden med tillhörande trafikkaos och köade kanske i en kvart innan vi kom in och fram till kassan och att paxa bord innan det är din tur är strängeligen förbjudet. När man väl tagit sig innanför dörren känns väntan kort för då öppnar sig en helt ny värld.

Till att börja med kan man fortsätta titta på all art deco och alla foton av fotbollsspelare och andra på väggarna men det man fascineras av mest är ägaren Marco Schiavetta som tar emot beställningarna bakom kassan. Marco tog över efter sin far och hans röstresurser är så imponerande att han utan problem skulle kunnat vara ridskoleinstruktör. Både i det stimmiga men organiserade köket och ute bland gästerna hörs han tydligt. Ägarskapet delar han med Claudia som även hon har italienskt påbrå och deras fäder drev caféet tillsammans men ofta är det just han som står i kassan. Det imponerande med honom är inte bara att han hörs utan att han har stenkoll. Han ser allt som pågår och drar sig inte för att kommentera om någon beter sig märkligt eller är otydlig i sin beställning. Tänk dig en kaxig italienare uppvuxen med brittisk humor och sarkasm och rappa svar. Det går inte annat än älska kombinationen och gästerna blir som fromma skolbarn som slår sig ner kring favoritmaten.

Maten ja. Det blir full pott där också såklart. För löjligt lite pengar för att vara dagens London står du dig större delen av dagen som väntat av en engelsk frukost men här är det dessutom kvalitetsingredienser – fattas bara annat hos någon med italienska rötter. Deras black pudding är en av de godaste jag ätit. Naturligtvis är deras te starkt och med precis lagom med mjölk.

De flesta väljer deras ”Set breakfast deal” vilket innebär ägg, bacon och korv och därtill antingen vita bönor eller tomat och antingen vanligt bröd eller rostat samt kaffe eller te. Till detta kan du lägga till extra saker som just black pudding, bubble and squeak (potatis och purjolök) eller hash browns (potatisplättar). Det finns också massor av småsaker att köpa till såsom marmelad, svamp och sådant du förväntar dig ska finnas. Helt andra rätter som omeletter, ägg och pommes, burgare, engelska pajer och lever med bacon går också att få om man skulle råka ta med någon icke entusiast eller för den delen glutenallergiker (men fråga för säkerhets skull så omeletten inte innehåller några konstigheter). 

Vi njöt av vår mat trots att det innebar att vi måste slita blicken från Marco ibland. Vid varje beställning frågar han efter gästens namn så att han kan ropa ut beställningar. Du som varit i London vet att hela världen finns där och folk kan heta lite vad som helst, inte minst asiater. Det är fascinerande hur han kommer ihåg de märkligaste namn, han måste ha utvecklat ett system. När vi mätta och nöjda till slut går ropar han min dotters namn och ett tack så han har alltså dessutom koll på vem som går och när. Imponerande och det är nästan så jag undrar om han kommer minnas vad hon heter nästa gång. 

Efter några timmars paus på eftermiddagen öppnar de igen tidiga vardagskvällar men det är frukostrusningen som är roligast att se. Tycker du att du känner igen stället så kan det bero på att du sett det på film och TV för Regency Café är minsann känt från både Brighton Rock, London Spy och mycket annat. Finns det då inget dåligt med denna klassiker? Jo, de har ingen gästtoalett. Du får traska kvarteret ner till den offentliga byggnaden på väg mot St James’. Det är dock värt alla eventuella umbäranden