Uppvuxen som jag är med Lennart Hellsing och Krakel Spektakel tyckte jag det var spännande att höra att hans son skrivit en roman med handlingen förlagd till Skottland. Hur kul verkar inte detta, tänke jag och beställde Händig man sökes av Jöns Hellsing. Extra roligt var det det eftersom Lennart Hellsing ärvt ett stycke land med en hel by på den skotska whiskyön Islay och Jöns som kom dit i vuxen ålder har alltså haft ett levande persongalleri och fantastisk natur att inspireras av vilket du kan läsa mer om hos bloggen Scottish Moments. Jag hade stora förväntningar.

Bokens baksidestext beskriver hur hemlöse John i London svarar på en annons om att renovera en stuga i Skottland. Man läser vidare om hur John inte har någon som helst erfarenhet av snickeri eller liknande men ser det här som den perfekta lösningen för att få igång den skrivarkarriär han drömmer om och faktiskt redan fått en realistisk inledning på. Stugan ägs av Lord Hector Winsley och när John kommer dit och träffar lordens svenska hustru Anna dras han plötsligt in i något han aldrig kunnat ana.

De hemlösa jag haft att göra med i England genom att till exempel bo nära Finsbury Park i norra London har inte alls samma kontakt med sina föräldrar som John har med sin mamma utan är sådana som av egen eller föräldrarnas dysfunktionalitet har kastats ut hemifrån. John däremot har en hyfsad kontakt med sin mamma och det är svårt att se varför han behöver gå till ett härbärge i Chelsea när han dessutom är en balanserad människa och det hela utspelar sig under Thatchers tid vid makten men visst, för bokens skull accepterar jag detta och läser vidare.

Omslaget är fantastiskt och får mig att tänka på filmen Local Hero.

Jag borde ha anat vart det skulle bara hän när jag såg att boken är utgiven av Harper Collins Nordic. För mig är de kända för tantsnusk och liknande och jodå, tro det eller ej men efter några kapitel är det just vad du får här också. Boken pendlar mellan sexskildringar och beskrivningar av Thatchers Storbritannien och det är två helt skilda stilar som kolliderar något våldsamt. När Hellsing beskriver 80-talets Storbritannien är det riktigt bra och igenkänbart men så går det vidare till den direkta handlingen och vips är vi i något jättebanalt och utflippat i Harlequinstil. Ingen beskriver det här lika klockrent som Lotta på bloggen Kulturkollo. Jag fnissade verkligen igenkännande när jag läste recensionen.

Boken beskrivs som en ”feelgood roman” och det förstår jag inte alls för två dramatiska händelser sker som inte är ett dugg feelgood även om man bara bryr sig om den som drabbar pubägarinnan Heather. Karaktärsbeskrivningarna känns ganska ytliga och språket enkelt och just Heather är den enda jag intresserar mig för och kommer under skinnet på. Därför läser med nöje att hon är huvudperson i seriens andra del (det ska bli en triologi) och tänker att det kanske gör att jag faktiskt läser den också. Jag hoppas helt enkelt på mer om livet på en vindpinad skotsk ö i nästa bok. Här och där kommer det fram lite om stugan med utsikt över fyren och om den lilla hamnbyn med Heathers spartanska pub och jag får associationer till ceilidh och andra folkmusikevenemang men de där glimtarna av vardagen i den skotska glesbygden hade det kunnat få vara så oerhört mer av för det är då boken lyfter. Kommer jag verkligen att läsa del två? Förmodligen men jag kommer att hoppas att den inte pendlar så mellan orealistisk och förutsägbar och att den gräver ner sig i torv och pubsnack betydligt mer än bastubad och Samantha Fox. Ska du läsa den? Tja, älskar du Skottland och vill fördriva en stund i hängmattan med lite hanky panky så absolut.