Wales har fler slott per invånare än de flesta länder i Europa men många av de stora kända finns i norr. Nere i Pembrokeshire kretsar det mesta istället kring stillsamma, vackra kustleder och gigantiska stränder men det finns faktiskt en del slott även här och överlägset störst är Pembroke Castle inne i den lilla staden Pembroke. Om historia är din grej ska du verkligen ta dig hit för det är dessutom känt som platsen där självaste Henry Tudor föddes, mannen som besegrade Richard III i Rosornas krig och gav England en ny kunglig släkt när han blev Henry VII.

Jag har kommit till trakten för att få se mysiga Tenby men visst är jag fullt medveten om att slottet ligger nära och vill absolut passa på att se det. En kort tågresa bort, följt av en promenad genom Pembroke har jag plötsligt slottet i synfältet och det blir bara större och större. Utanför den maffiga porten ser jag en bänk som hedrar Henry Tudor och som en som älskar Richard III blir det lite jobbigt. Hur ska det här egentligen gå? Jag behöver inte oroa mig för vi lyckas tajma besöket så att en guidad tur precis ska börja på den yttre borggården och jag blir helt uppslukad.

Den yttre borggården är gigantisk och här har man skapat en matta i form av en karta med alla större slott i trakten så man får en uppfattning både om vikten av slott här och får en del historier om hur somliga hänger ihop. Det kostar inget att gå med på den guidade turen och det är heller inga jobbiga trappor och liknande så jag rekommenderar verkligen detta även om du kommer få gå tillbaka och fotografera utan en stor besökarskara i vägen för de bilder du vill ta. Guiderna är väldigt kunniga och det finns mycket att prata om här. Den som inte vill eller orkar ta sig runt kan istället njuta av en fika på det trevliga slottscaféet och får försöka föreställa sig hur det kan ha sett ut med några fler byggnader med salar strax innanför porten vilka inte finns kvar idag.

Efter en kort introduktion till medeltiden i Wales och vilka som styrt och ställt är det dags att vandra vidare till den inre borggården där mycket av det mest intressanta finns att se. På vägen passerar vi vad som är kvar av slottskapellet men det är mest grunden. På den sidan slottet kan man titta ut från murarna och se bort mot Pembroke Docks men vi ska vidare och rundar den stora bastanta kärnan – The Keep och det intilliggande slottskansliet. Den som vill kan ta sig de hundra trappstegen upp i kärnans topp.

Vi är nu i den norra delen av slottet och den del där slottsherrarna levt stora delar av den tidiga medeltiden. Här finns resterna av de salar det åts och underhölls i men som om det inte räcker med en massa brittisk medeltid så finns här också andra fascinerande sevärdheter. Man har tidigt vetat att romarna använt platsen men först 2018 haft möjligheten att göra en större utgrävning av området nere under slottet. De arkitektoniska fynden kan du få en visning av ett par gånger om dagen vid ett besök och mer om utgrävningen hittar du här.

Slottet började byggas runt 1079 av Roger Montgomery och mer 1093 av en av hans yngre söner, Arnulf (Arnoul) som föddes runt invasionen 1066. Pappa Roger var en stor magnat i Normandie och bidrog mycket till att invasionen lyckades samt blev Earl av både Shrewsbury och Arundel. Arnulf själv var med och slogs mot walesarna i processen och tilldelades sedan stora delar av det som idag är Pembrokeshire och titeln Earl of Pembroke och på den vägen är det. Slottsbygget var först lika mycket av jord och trä som de första var på den tiden men nu alltså i full gång även om Arnulf själv sedan hamnade i onåd då han gift sig med en irländsk kungadotter och försökt komma framåt den vägen och inte med den engelske kungen Henry I. Han själv fick därför fortsätta livet förvisad på Irland och i Normandie.

Ett slott i sten blev det först hundra år senare när Richard I var kung och genom giftermål gav Pembroke till den kände och hyllade riddaren William Marshal som också fick titeln Earl of Pembroke och det är härifrån titeln oftast börjar räknas även om Arnulf och hans mer Englandstrogne efterföljare Richard de Clare (vars dotter Isabel var den Marshal gifte sig med) båda innehade den först. Marshals namn kommer du se lite varstans både på slottet och i trakten och som den storhet han var kan du se vad som förmodas vara hans grav i Temple-kyrkan i London. Om du känner igen hans namn kan det vara för att det skrivits och gjorts film om denne gigant.

Från den här tiden kommer kärnan vars murar bitvis är sex meter tjocka längst ner och de riddarsalar du ser resterna av varav en byggdes om redan sent 1200-tal. Längs en av väggarna i den norra salen hittar du även nedgången till Wogan Cavern från den tiden. Femtiofem trappsteg tar dig ner till en grotta som bildats av vattnet nedanför och som förstärkts och använts som en liten dold hamn. Mycket praktiskt i tider av oro. Läget vid den lilla floden med vidare förbindelse till Milford Haven är verkligen perfekt och grottan användes långt innan medeltid. Utgrävningar har gett lämningar av både hårig mammut och renar såväl som av människors tamdjur.

Efter perioden med Marshal fortsatte slottet att ha betydelse som en av baserna i Englands strider mot de walesiska prinsarna i norra halvan av landet där de byggt imponerande slott som Conwy i sin invasionsiver. Därefter följde andra historiska händelser men det är 1452 jag tar fatt i händelserna igen för då gav Henry VI slottet åt sin halvbror, Jasper Tudor som tog dit sin svägerska, änkan Margaret Beaufort som i sin tur blev mamma till Henry VII. Mer om det längre ner.

Tillbaka på den yttre borggården ser man det gamla fängelsetornet och får åter en fantastisk överblick av kärnan och allt det andra även om det under evenemangsdagar kan vara fullt av tält och områden med medeltida aktiviteter.

Här ute fanns tidigare fler småbyggnader som inte klarat sig kvar men du kan se på plats hur det kan ha sett ut. Som ett ensamt bastant torn till höger om porthuset står det torn som idag är döpt efter Henry VII och där han troligen föddes. Idag med en utställning om det hela.

Jasper Tudor som fått slottet 1452 var alltså kung Henry VI:s halvbror. Familjen Tudor kom från Anglesey i norra Wales och var välkänd på sin tid. Dit hörde Jaspers far, den kände Owen Tudor som rätt fräckt lyckades gifta sig med Henry V:s änka Catherine av Valois och därmed inte bara bli Jaspers far utan komma upp sig lite mer. Samtidigt var han alltså från norra Wales och hade sympatier i båda läger i striderna mellan England och Wales så ja, hans plan var vågad och engelsmännen litade inte helt fullt på honom men Jasper kunde alltså dra nytta av sitt föräldraskap. Han i sin tur bjöd alltså in Margaret Beaufort till Pembroke. Hon var syssling till Plantagenetkungarna under Rosornas krig och hade alltså kungligt blod och gillar du din Tudorhistoria så kan du historien. Tillsammans jobbade Jasper och Lady Margaret hårt på att gossen Henry Tudor skulle ta över Englands tron vilket ju också skedde. Hur skulle ta alldeles för lång tid att skriva om i detta inlägg men länken ovan ger lite tidigare bakgrund.

Efter Tudortiden var slottet bland annat också indraget i 1600-talets inbördeskrig så självaste Oliver Cromwell var också här 1648 efter att ha belägrat slottet i sju veckor när slottet gått från att ha stöttat parlamentet till att bli rojalister igen som grannslotten. Det var Cromwell som inte helt förvånande beordrade att slottet skulle förstöras efter detta och precis som på många andra liknande platser kan du se hur staden utanför är delvis byggd av sten invånarna hämtat från slottet.

Hela slottet känns mer kontinentalt än de snabbt byggda försvarsverken uppe i norra Wales även om de också är gigantiska. Det här är ett kungligt slott och det är inte helt det typiskt fyrkantiga man ofta ser i Storbritannien utan ett så kallat lineärt med flera murar i sitt försvar. Förmodligen är det sådant som får mig att känna mellanösternvibbar.

Hur det ser ut nere vid vattnet ser du i mitt inlägg om själva staden. Gå jättegärna promenaden i parken runt slottet längs ån med fantastiska vyer av vad som är det största privatägda slottet i Wales och gläds åt familjen Philipps som på sent 1800-tal hade vett att börja restaurera det och grundade en fond för detta.