Det har blivit en märklig start på 2025 för mig. Knappt har jag fått hem askan av katten som ska begravas på landet och kommit över det värsta av detta farväl så är det dags för nästa avsked. Min svägerska finns sedan i lördags inte längre med oss.
Jag hade skrivit till henne om att hälsa på henne i Lincoln igen snart och efter ett par dagar hade hon fortfarande inte sett mitt meddelande och mycket riktigt fick jag senare ett samtal från min dotters äldsta kusin som också är med i våra sådana konversationer eftersom de bor i samma stad. Min svägerska hade lagts in på sjukhus och det stod snabbt klart att det inte var någon vidare prognos. Bara ett par dagar senare fick hon somna in och visst var hon ganska gammal (min man var sladdbarn) och hade diverse krämpor men det gick ändå chockartat fort på något sätt.
Värst är det naturligtvis för min dotters kusiner och deras barn i vitt spridda åldrar vilka har vuxit upp med henne men även vi sörjer såklart. För mig är det inte bara en stark och rolig svägerska jag besökt genom åren utan en påminnelse om att det nu är ännu färre människor som minns min man. Det var dessutom hon som alltid peppade mig när det knakade i relationen med honom genom att påminna mig om den engelska släktens egenheter. Det var hon som var storasyrran som min man spenderade många semestrar med i sin ungdom och hon som var den enda som egentligen fick tyst på honom när han gick igång på något. Det måste ha varit högljutt skojande i himlen igår tänker jag för båda var av den bullriga sorten.
Jag har inte kommit mig för att fråga min dotters kusin vad som hänt med katten. Den som accepterade även oss fast den var så reserverad. Det räcker med att kusinen ursäktade sig för att hon ringde oss med dåliga uppdateringar i flera dagar. Som om det var hennes fel. Hon som så fort hon lagt på luren efter vårt senaste samtal var tvungen att le och vara glad när hennes första barnbarn kom in genom dörren, han som inget begriper av liv och död än. Apropå hennes samtal så flög ett RAF-plan rakt över oss i Malmö när vi lagt på efter ett av dem. Lite speciellt eftersom just det platta Lincolnshire är fullt av dess flygbaser. Själv hade hon sagt att det var ett tecken så vi ser det som ett farväl.
Mitt första möte med min svägerska var när min dotters yngsta kusin fyllde 18 år. Då hade min man och jag just träffats och jag följde med ner till Lincoln på kalas. Det blev den första av många sådana resor och nu har den där kusinen själv en dotter som jag berättade om i inlägget om Conwy häromsistens eftersom de bor i Wales. Min svägerska var alltid så stolt över alla sina barnbarn i olika åldrar och det gick inte att prata om något annat innan en uppdatering om dem var avklarad.
Jag tänker att jag under nästa besök i England måste in på Tesco och köpa deras goda jordgubbsscones för de hade min svägerska alltid hemma när vi kom. De ska jag njuta av medan det sjunker in att jag nu heller inte har någon omkring mig som har minnen av den stadsdel i York där jag bodde med min man och där både han och hans syster vuxit upp. Hon flyttade sedan till Lincoln så hennes barn har ingen anknytning dit. Mig brukade hon alltid tagga i en grupp om stadsdelens historia vi båda var med i om det dök upp något som var relevant för min mans barndom eller mina svärföräldrar som hon ville visa mig.
Jag kommer naturligtvis att återvända till Lincoln och de andra där men det kommer bli konstigt att inte längre återse det lilla bruna huset med sin köksbänk där min dotter lärt sig att engelsmän aldrig sköljer sin disk. Vila i frid Jan-Jan.
bara brittiskt 
I en roman från 1950 säger miss Marple vad som lika gärna kunde varit Agatha Christies egna ord: ”Man blir ensam när den sista som minns gått bort. Jag har ju syskonbarn och goda vänner, men ingen som hör ihop med det förgångna.” (Men även om du inte har någon sådan kvar i Yorkshire, så har du väl åtminstone några i Lincoln, eller? Din dotters kusiner, som jag antar att personkemin skapligt funkar med.)
GillaGillad av 1 person
Jag tycks inte ha fått några notiser om kommentarer på flera dagar så förlåt sent svar. Min svägerska bodde i Lincoln men min dotter har en kusin med familj kvar där (den andra bor i Wales). I York har jag nu bara bekanta kvar, ingen familj. Min svåger flyttade upp till Darlington som hans frus familj kom från och lever inte heller idag men det var en enklare förlust för de var väldigt olika. Den där Christie-meningen har jag aldrig läst men det är ju klockrent.
GillaGilla
Den Christie-romanen heter ”Ett mord annonseras” eller för dig som bara läser på engelska ”A Murder is Announced”.
GillaGillad av 1 person
Då ska jag kika efter det tack!
GillaGilla
Jag hoppas att din dotters kusiner och deras barn har tillgång till och kan översätta detta ditt inlägg för det är ett verkligt hedrande av och kännedom om deras mor/mormor och eller farmor. Jag blir 57 i höst och känner med dig och känner igen mig även om jag inte har släkt i Storbritannien.
GillaGillad av 1 person
Tack! Jag har inte sett din kommentar förrän idag märkligt nog. Det är mycket som snurrar med jobb och påskplaner nu. Ja jag har skrivit lite även till kusinerna och det är lustigt hur man ändå förs samman av sådant här.
GillaGilla
Det är mycket som är tungt och händer. Och det blir så intensivt också att hinna med i allt, nästan så man undrar hur det går till. 2025 verkar bli ett tufft år på alla områden. Hoppas att du kan resa och träffa dina släktingar och minnas tillsammans.
GillaGillad av 1 person
Tack! Ja det verkar vara allmänt det där med 2025 och visst är det märkligt hur allt bara snurrar på snabbt. Hoppas det är okej hos dig.
GillaGilla
Det är klart att saknaden efter din katt nu helt är överskuggad. Vet ej riktigt hur en kattbegravning går till, men vad fint att du har en lämplig plats på landet. Läggs där kanske ner någon omtyckt, tydligt begagnad kattleksak också? Jag läste i en tidning (möjligen Clydebank Post) häromåret hur stämningsfullt Sally Carr begravt en katt. Och själv fyller Sally snart 80 – den 28 mars. Än i dag händer det att jag spelar Middle of the Road. Även på YouTube där bandet i låten om stekhett soliga Sacramento sitter och huttrar i en båt på floden genom ett ruggigt, andekallt Glasgow. Synbar ånga när de andas ut. Hennes katt hette visst Sergeant.
GillaGilla
Vad roligt att bli påmind om Sally Carr, nu har jag lyssnat på Sacramento, tack Alice.
GillaGillad av 1 person
Renaste nostalgi. Låten lanserades 1971 och om vi utgår från att videon (av kölden att döma) spelades in i januari-februari, så hade nästa veckas 80-åring då inte ännu hunnit fylla 26.
GillaGillad av 1 person
Ja det blev riktigt märkligt och speciellt som vi satt och hade tänkt hälsa på henne snart.
Det är intressant att så många katter och hundar i Storbritannien har militära namn, inspirerade av landets historia. Nästan ett inlägg någon dag.
GillaGilla