Om man är det minsta historiskt intresserad och befinner sig i sydvästra Wales vore det dumt att strunta i Pembroke, staden som gett sitt namn åt ett helt grevskap även om huvudstaden idag är den lite större Haverfordwest. Det må vara norra Wales som är mest känt för sina stora slott varav flera har världsarvsstatus men det du hittar här är också det en riktig gigant. Vad är det då för stad som vuxit upp i slottets skugga?
Pembroke hette från början Penfro vilket motsvarar Land’s End. Idag är staden med sina anor från 1100-talets slottsbyggande ganska liten. Bara knappa åttatusen själar bor här och det är snäppet färre än i grannstaden Pembroke Dock som grundades så sent som på 1800-talet som hamn för frakt till Irland och som är slutstation för tågen på den här linjen. Hoppa av stationen före och se slottet även om du ska vidare med färja tycker jag som själv tog tåget den korta biten från Tenby. Ett utmärkt utflyktsmål. En dryg kvart från det sömniga stationsområdet med sin lilla perrong hittar du slottet men först upptäcker du Main Street.
Vi kom en söndag och det var extremt stillsamt men kom gärna en dag när fler affärer är öppna för här är inte nog med kundunderlag för att de alla ska vara det och de är fulla av kul grejer.
Aldrig tidigare har jag i en brittisk stad känt mig som om jag vore på Irland men här gör jag det och det är ju inte så konstigt. I hela västra Wales känns det att man närmar sig den gröna ön i väster för husen är färggladare och samtidigt mindre pråliga än på andra ställen men just här blir känslan extrem även i hur butiker och pubar framstår. Kanske också på grund av de många irländska bilar som kör förbi eller står parkerade överallt. Bara några kilometer bort ligger ju den där hamnen.
Till slut kan du se slottet i fonden och förstår omedelbart varför du kommit hit. Det är verkligen gigantiskt till och med på håll. Här föddes Henry VII och det känns onekligen märkligt att vinnaren av Rosornas krig kom till världen så här långt från allt engelskt men både han och de normandiska riddare som kom före honom har faktiskt också lämnat kvar en del av engelsk kultur mitt i allt det där keltiska vi kände, inte minst i dialekten här nere men mer om det i ett eget inlägg för det är riktigt fascinerande.
När vi kommer fram till slottsporten hittar vi fler tecken på kungens status i staden. Han kallas inte annat än Henry Tudor men han är stor. Besöket inne i slottet får sitt helt egna inlägg det också för det finns massor att berätta ända från romartiden så du behöver verkligen inte bara gilla gamla engelska kungar för att ha flera intressanta timmar där.
Efter slottsbesöket tar dottern med sig hunden längs den vackra promenadslingan i grönskan nedanför slottet med vackra vyer vid Mill Pond som agerar vallgrav innan den fortsätter ut i havet som Pembroke River. Själv har jag som gammal Ricardian mer att lyssna på därinne och en souvenirbutik full av historisk litteratur att botanisera i innan jag släntrar ner för Northgate Street och vi möts på puben för att hinna med Sunday dinner som blir för sent att äta tillbaka i Tenby och det är något vi aldrig vill missa i Storbritannien en söndag eftersom det ges så få möjligheter hemma i Sverige.
Väl nere vid puben breder Mill Pond ut sig bortom Henry Tudor och hans greyhound och vi glömde att det varit kul att ta ett foto med vår egen greyhound jämte. Du ser på bilderna hur grönt det är bortom slottet och det är en perfekt park att strosa i en stund med eller utan hund. Här på andra sidan vattnet låg förr även ett kloster och kanske hänger det kvar en känsla av religiositet som också gör att det känns mer irländskt än på många andra ställen i Storbritannien. Kristendomen var väldigt viktigt i trakten tidigt och senare fortsatte det som på många andra platser inte minst i Yorkshire och Cornwall med att metodisten Wesley predikade här.
Man ska inte tro att Henry Tudor är den enda höjdare som vistats här. Under det som blivit känt som Belägringen av Pembroke 1648 i inbördeskriget belägrades slottet av Oliver Cromwell efter att några av hans besvikna soldater som inte fått betalt iscensatte ett rojalistiskt uppror där. Cromwell vann enkelt efter att hans trupper hittat slottets vattenledning och kunde skära av den. Ett slottsbesök kommer verkligen att avslöja mycket för dig om den här speciella klippan och dess hemligheter. Själv kände jag efter hemkomst att det blivit mycket Cromwell den där resan men mer om det senare.
Mätta och belåtna efter ett jättetrevligt pubbesök denna dag tog vi en delvis annan väg tillbaka till stationen. Vi promenerade helt enkelt den del av Mill Pond som går nedanför Main Street tillbaka. Det visade sig vara fint det också med fågelliv och promenerande lokalbefolkning. En riktigt trevlig utflykt för att den var överraskande lokal mitt i all historia.
bara brittiskt 
Jodå, okänd mark för mig, men vår 43-åriga ”fosterdotter” Donna från Llanstadwell (Neyland) har som ung både suttit på kungliga Henry Tudor-bänken och därefter doppat fötterna i Mill Pond. Hon är förstås Londonbo sedan många år och att sätta henne på planet hem den 20 februari känns orimligt, så vi hopps på 2-3 veckors förlängning av vårt ”ansvar” för att verkligen göra stark kvinna av henne, så hon inte faller i armarna på förste bästa charmör och blir förslavad hemmafru på nytt. Får jag besvära dig att på YouTube lyssna på Donna Wigan Yesterday’s Views (från i tisdags) så kan du fråga dig: Är det en god artist eller en vanlig hemmafru du hör?
GillaGilla
Härligt sound! Låter inte som jag tänker mig någon från stillsamma Pembrokeshire. Det måste vara riktigt kul att spela in.
GillaGilla
Jadå, kul när alla inblandade trivs ihop. Och vår Donna Wigan sjöng i fredags kväll in ännu en låt, kallad ”Fulham Road” (YouTube). Snäppet ännu vildare. Lite si och så dock med finnarnas val av illustrationer. Där det mot slutet sjungs att inte en människa talar till Alice har de lagt in en bild där i stället haren står och snackar med Alice (in Wonderland).
GillaGilla
Åh jag är petig med illustrationer men haren känns ju ändå som en lite kul lösning?
GillaGilla
PS. Butiken med grön fasad (Wisebuys Country Shop) men så stora skyltfönster med mängder av åtråvärda vimplar i – och det jättebrittiska huset (West Wales Properties) i två olika blå kulörer… Din kamera har verkligen öga för sånt!
GillaGillad av 1 person
Tack, ja kameran och jag gillar sådant.
GillaGilla
Kungligt från Wales… Markis Louis of Milford Haven hade en dotter Louise (Mountbatten), som visserligen var född och uppväxt mest i Tyskland men under första världskriget var affischnamnet för den brittiska insamlingen Smokes for Soldiers, som ordnade cigarretter åt soldaterna att lugna nerverna med för att se fienden i vitögat. Efter en bruten förlovning med fattiglappen prins Chistopher av Grekland kom Louise sensationellt 1923 att förlova sig med kronprins Gustav Adolf av Sverige, varvid hon blev kronprinsessa och hertiginna av Skåne fram till 1950, varefter hon var Sveriges drottning. Min klass (trean, lågstadiet av grundskolan) fick vid Louises död våren 1965 skaffa tidningsurklipp, bilder på henne att klistra in i våra pärmar. Hon var moster till den prins Philip som var drottning Elizabeth II:s make.
GillaGillad av 1 person
Inte visste jag allt det där om Louises tidigaste år.
GillaGilla
Vi var där för några år sedan, jag förknippar slottet främst med William Marshal, 1:e earl of Pembroke och kallad ”den främste riddaren i världen”. En man som levde ett minst sagt intressant liv, han föddes ca 1146 och dog 1219, ligger begravd i Temple Church i London (självklart har jag besökt honom där..). Han tjänade under fem kungar, bl a Rikard Lejonhjärta och hans bror Johan ”utan land”. Det har skrivits romaner om honom, jag har nog läst ett par, tre stycken – ett spännande liv att ta del av.
GillaGillad av 1 person
Tack för tipset om den främste riddaren i världen, som jag gärna söker mer om, för jag har hittills nog bara tänkt mig honom som Kilkennys medeltida grundare. Långt, långt senare, så sent som mitten av 1600-talet, befann sig ättlingar (i snett nedstigande led) i såväl västgötska Örgryte som på gården Daffinseröd uppe i Bohuslän för att ostört kunna träna inför nya nappatag med engelsmännen. Att walesaren ”Strongbow” (Pembroke) på sin tid varit gift med en engelsk prinsessa har jag läst i Sören Skarbacks ”Göteborg på 1600-talet”, sid 86, i kapitlet om ättlingarna. Mycket att hålla reda på. Jag är inte kunnig i ämnet men nyfiken. Men Pembroke som brukar avbildas med spänd båge är inte ensam, utan på Kilkennys stadsvapen är bågskyttarna två, vilken allians det då kan syfta på. Tack för tipset om Temple Church, London.
GillaGillad av 1 person
Haha, jag måste skaffa den där boken om Göteborg känner jag. Älskar när ni läsare börjar tipsa varandra. Snart får jag öppna forum.
GillaGilla
Det är så kul att många är stora fans av Marshal (en av mina bästa vänners mor bland annat). Det blir lite mer om honom när inlägget om själva slottet kommer. Otroligt vad han hann med saker i livet och det på en tid med söliga transporter.
GillaGilla
När vår Donna nämnde att en kusin har kvar sin uniform från Flybe Airlines (Wales Airport, markpersonal), drog sig min kollega undan med en textidé/hågkomst (17 februari) om hur hans salig flickvän var sköterska en tid i en fjärran storstad (YouTube: ”Airline Women’s Uniforms”). När han för sin insjungning (knappt två veckor efter hjärtstoppet) tog över även producentskapet i studion i förrgår, blev det efteråt för någon halvminut så ryyysande tyst bland annars stojiga musiker. Tills Donna ropade att hon inte hittade sin tändare och stämningen återgick till det normala. Men knappt tål jag höra talas om gröna airline uniforms. Och Flybes uniformer, som det rakt inte handlar om, fanns tydligen i både blå och purpurfärgade varianter. (Verkar som Flybe inte mer finns???)
GillaGilla
Flybe gick i konkurs, återuppstod och försvann sedan igen tror jag. Minns deras uniformer som blå men jag flög aldrig med dem.
GillaGilla
Mycket igenkänt.
I det klarblå huset har jag ätit scones och på bänken har jag suttit.
Fina minnen.
GillaGillad av 1 person
Oj, till och med det. Ja jag tänker ju alltid på dig när jag är i Wales.
GillaGilla