Det finns ställen man gillar och så finns det sådana där man bara känner det som om man hör till huset. Under mitt senaste besök i Manchester gav jag mig ut till ett ställe jag läst om och blivit nyfiken på och jag kommer aldrig någonsin att kunna göra något längre besök i staden mer utan att ta mig hit. Häng med till The Art of Tea.
Jag tror jag satt och surfade runt efter teställen i Manchester när jag fick upp det här stället. Jag tror att det var efter att min man dött och jag fortsatte jaga kvalitetsställen åt hans teblogg som en sorts trygghetskänsla ihop med att jag vet att vi svenskar älskar afternoon tea och scones och sådant. Det som lockade mig lite extra och gjorde att jag sparade adressen var att det stod att här också fanns böcker. Inget är ju trevligare än kombinationen fika och litteratur. Det skulle möjligen vara doften av solvarm häst.
I södra Manchester ligger byn Didsbury som nu vuxit ihop med staden precis som Londons stadsdelar och den är lätt att ta sig till med buss och spårvagn. Det är en stor by och allra längst i söder rinner floden Mersey på sin väg mot Liverpool och där finns en botanisk trädgård och trevliga pubar men det du letar efter på kartan är Didsbury Village som är själva kärnan. Där bland butiker och caféer hittar du Barlow Moor Road som är en sådan där gata jag själv skulle kunna bo på om än med lite mycket biltrafik. Lummig och full av vackra, röda tegelhus.
Det är nästan fullt därinne men jag har tur och får ett bord långt in. Perfekt för jag upptäcker nu att jag sitter och ser in det antikvariat som gömmer sig längst bak. En italiensk espressomaskin också. Det här är ju precis den pärla det utmålats som inser jag.
Jag beställer te och scones och sätter mig tillrätta och minsann om jag inte hittar en laddare till telefonen också. Perfekt för mig som varit ute några timmar och fotograferat. Där sitter jag sedan med en kanna min man skulle gillat och en udda kopp med Coventry Cathedral på. Perfekt. Téet är varmt och gott och sconesen på det här etablissemanget går det inte att klaga på även om de inte är nybakade.
Jag sitter och tjuvlyssnar på människorna runt mig. Akademiska kulturmänniskor i halsduk, mammor med barn och hundar och ungdomar i diverse hårfärger om vartannat. Underbar stämning. Jag skriver och skriver och skriver…till slut har jag druckit upp mitt te och eftersom jag har blivit varm och torkat så beställer jag in en gin och tonic så att jag får en ursäkt att stanna lite till. Det här känns precis som i ungdomen när vi satt på Göteborgs caféer på håltimmar och kvällar fast jag har mer pengar till gin idag och slipper återvinna tepåsen. Man får sitta länge här känner jag. Det är Manchester Gin som jag aldrig provat och den blir ingen favorit men är fortfarande jättegod, bara inte så unik. Massor av is precis som det ska vara och så ett otippat glas.
Till slut tänker jag att jag borde bege mig in mot stan igen innan jag blir hungrig och då måste jag ju ta mig en titt på alla böcker först. Trappstegen ner till antikvariatet kommer den. Doften av gamla böcker. Det är ingen jättestor lokal men det är trångt mellan hyllorna så de har prioriterat att ändå få in mycket och kategorierna är väl skyltade. Jag hittar flera intressanta böcker men de ska ju hem med tåg också så jag nöjer mig med en om Nordengland med berättelser om det gamla Manchester med omgivningar och personer som verkat här.
Betalar gör jag som uppmanad i cafédelen och de två visar sig ha olika ägare. Det är oklart hur det blir framöver för ägaren verkar gammal men jag tror säkert det finns kvar i någon form.
Jag är på ett strålande humör efter besöket. Så där som man blir efter en upplevelse helt i ens egen smak på alla sätt. Det blir alltså återbesök i Didsbury och du ska definitivt hit om du sitter i Manchester och undrar vad du ska hitta på. Det är värt halvtimmen ut som också den tar dig förbi alla möjliga områden.
bara brittiskt 
Te och scones i en bookshop. Underbar kombination. Här i Göteborg, där kollegan (Sören) och jag fått en engelsk kvinna att i kanske tre veckor stärka självförtroendet på, har jag i kväll plockat fram en massa engelska böcker hon kan välja mellan inför natten. Och kaffedopp i morgon – då drar jag till med att baka semlor. Vi har nog varit rädda för den stund då vi första gången blir definitivt ansedda gamla. Men känslan att nästan föräldraaktigt pyssla om denna medelålders Donna Wigan (som alltså INTE är från Wigan), ja, känslan är varm och harmonisk. (Jag har virkat henne två fräsiga pannband.) Nu är Sören och Donna ute och skottar parkering och gångar med varsin skyffel. Hon med argumentet att hon är yngre och piggare. Han med argumentet att han är en karl. Han ha i Radio WUSB (som University of New York State äger) i kväll blivit kallad ”the legendary old Swede”. Välment men knäckande sagt av programvärden. Nåja, ingen blir yngre.
GillaGilla
Oj har ni så mycket snö!
Vilken lyx att få hemgjorda semlor. De flesta besökare brukar ju gilla drm dessutom, till skillnad från kräftor. Det är ett jobb det där med självförtroendet. Skönt att bli ompysslad.
GillaGilla
Självförtroendet vaknar. Donna (singer) och jag (lyricist) satt synnerligen nöjda med en fika i mixer-rummet och lyssnade på första insjungningen. Men jag hade i en rad klämt in Piccadillys 6-filig trafik, så pedanten Skarback tog oss i upptuktelse. ”Du sjunger om London, inte the Midwest,” sa han till Donna ”så gå in och sjung om bara denna enda rad så det blir 6-line, inte 6-file”. Han räckte henne artigt handen, men hon satt som fastgjuten på stolen och väste ur mungipan: ”The hell I will”. Och så tog Donna och jag en påtår och babblade tjejigt vidare.
GillaGilla
Det låter härligt! Såna ställen vill vi njuta av! 😄
GillaGillad av 1 person
Ja det här var verkligen min grej.
GillaGilla
Sista maj fyller Clint Eastwood 95. Doften av solvarm häst, säger du. Tänk när Clint efter alla västernfilmer i sadeln plötsligt fick sådan hästallergi, och inte såg ett dugg hjältemodig ut med rinnande ögon, att han blev tvungen att i stället spela deckare/hård snut i en rejäl rad filmer. Men upp i åren försvann hästallergin lika plötsligt – och han kunde åter rida(!) fastän det då mest blev på fritiden. Jag håller tummarna för att du vid en solvarm häst aldrig blir snuvig och tårögd. Men förresten, hur härligt engelska namn har dina hästar haft?
GillaGilla
Åh, jag hade helt glömt det där med Clintan. Hittills ingen allergi för mig. Det har inte varit så många engelska namn eftersom mitt hästliv bara funnits i Sverige och Belgien. Varken i London eller York hade jag råd. Det blev rasutställningar och jordbruksmässor där.
En del brittiska importerade ponnyer har dock funnits med engelska namn i Sverige men inte så mycket i mina stall.
GillaGilla
Mysigt ställe! Bok och fika (fast jag väljer kaffe) är en oslagbar kombination, gärna då och då uppblandad med lite folkglo.
GillaGillad av 1 person
Precis..och du ser ju kaffemaskinen här. 😀 Jag dricker också gärna kaffe (helst cortado) men inte till scones.
GillaGillad av 1 person
Du har förstås vid besöken i Manchester aldrig gjort nåt så otillåtet som att knycka askfat, eller? Min kompis/närapå fosterdotter Donna, som aldrig bott i Manchester och faktiskt aldrig rökt, äger mot alla odds en samling mystiskt överkomna Manchester-askfat. Inte bara de självklara Man Utd. Nej, vad sägs om Carling Black Label och Manchester Liners? Eller ett British Airway Concord format som bokstaven C, fast du väl hellre skulle tolka det hästskoformat? Nåja, några typiska London också (hennes hemstad). Ett självklart Tower Bridge-askfat och ett numera allt högre värderat Coronation 1953.
GillaGilla
Haha, nej min pappa hade sådana askfat från diverse ställen. Jag har inte snott något annat än ett pubglas (ovanlig stout) i ung ålder men inte i Manchester. 😀
GillaGilla
När Wigan-borna go to town menar väl 70% Manchester och 30% Liverpool, bedömer jag. Den sympatiska floden heter Douglas. Men jäklar, mitt nya favoritlag Wigan Athletics tappade i förrgår (1 febr) poäng mot ditt råa Lincoln City (1-1).
GillaGillad av 1 person