Anders Steinvall har jag recenserat tidigare och nu är det dags igen för jag läste för ett tag sedan hans andra Londonbok Rytmen av London: en resa genom mångfaldens geografi.
Berättelsen om gentrifiering och om hur Londons stadsdelar förändras fortsätter men den här gången har även Brexit hunnit komma in i bilden.
Fokus ligger nu på typiska invandrarkvarter vilket ju blir en relevant utgångspunkt eftersom en stor anledning till att Brexit vann var frågan om invandring. Vi börjar i Brixton i söder där Steinvall intervjuat några av stadsdelens kända personligheter och andra invånare, även gamla kriminella. Den stora karibiska befolkning som bott här i generationer har tunnas ut. Hit flyttar istället de hippa som vill bo hyfsat centralt och ta del av stadsdelens coola vibe, inte minst när det gäller musik och kultur. Hyror och huspriser går upp av efterfrågan och fler tvingas flytta. De som flyttar är ofta de som bidragit till att bygga upp just den eftertraktade stämningen så vad blir kvar av den? Kommer allt att likriktas och bli tråkigare? Var hamnar alla som flyttar?
Brick Lane är ett annat område som förändrats. Idag har själva gatan mest blivit känd för curry men de boende har flyttat längre österut och området närmast Spitalfields som under hundratals år sett olika invandrare har blivit trendigt. Här är muslimer den stora gruppen och boken tar upp hur Sadiq Khan blev Londons förste muslimske borgmästare och sådant som hänt under hans tid.
Som vanligt är kapitlen ofta delar av krönikor och liksom i Steinvalls första bok repeteras en del fenomen genom boken men det blir aldrig tråkigt eftersom han hittat så perfekta personer att intervjua överallt, både lokalbefolkning, politiker och människor som gjort områdena till sina kreativa hem. När man läser undrar man också helt naturligt hur alla dessa områden kommer se ut framöver och vilka som kommer förändras härnäst.
bara brittiskt 
David Bowie var ju just i efterkrigstid född och uppväxt i Brixton – han tog knappast upp ämnet själv, men de gånger han i intervjuer blev frågad om Brixton hade han enbart positivt att säga och att det möjligen gjort honom ganska så tolerant och mångsidig. Vad resebyråfolk (Atlas, Club 33, Spies) hade att nämna om Brixton var i stort sett bara att där var London-områdets livligaste utomhusmarknad – chans till udda souvenirer. Jag var själv inte där utan hållit mig mer centralt, tyckt att Soho varit exotiskt och myllrigt nog. Men att nu via häftigt ökade boendekostnader ändra Brixtons karaktär kan möjligen bli lite trist.
GillaGillad av 1 person
Ja Brixton är värt att få ha sin själ kvar. Det finns lite Bowiehyllningar där nere.
GillaGilla
Efter första fjärdedelen av mitt liv har jag varit invandrare, vilket jag dock inte på många år funderat över. Vad är nationsgränser, vad är liv och död??? Jag skrev häromdan ett angeläget meddelande till Kanadas någonsin främste poet, fastän han varit död i över åtta år. Fick i en studio i Helsingfors i går med min trötta, veka röst (blod- och benmärgsvärden i botten) sjunga det sju, åtta gånger, tills bandet och härliga finsk/ameikanska sångerskan Maria verkligen hajat tempo, stil och allt. Sedan var jag givetvis bara en obetydlig backup vocal i sista refrängen. Ett svar på en låt som publicerades redan på 1960-talet och som jag hoppas du genom åren älskat, då den emellanåt ploppat upp och följt oss hela livet. Mitt svar hittas på YouTube på sökorden alice radomska she keeps waiting. (Vinjettbild på en nästan vithårig medelålders kvinna vid köksbänken med nybakt äppelkaka, fruktskål och fridfull katt.)
GillaGillad av 1 person
Jag kallar mig mest europé själv idag. Hembygden betyder mer med min barndoms natur.
GillaGilla
Jag har inga motsvarande siffror från stålstaden Sheffield, men i stålstaden Eskilstuna har en veteran noterat en mer än fyrdubblad efterfrågan på slaktarknivar och köttyxor under de senaste fem åren. Säga vad man vill om invandringen, men den kan hålla vissa av industrins viktiga hjul i rullning. Och på loppmarknader har slitstarka gamla bagar av poplin en strykande åtgång – sund återvinning. Symptomatiskt också att Sheffield Uniteds kära gamla klubbmärke visar två enorma hedersknivar, eller sablar kanske det är. Stadens aktuella statistik lyser dock med sin frånvaro.
GillaGilla
Ja de där knivarna i Sheffield ser ju ut som stora sablar. Nästan exotiskt!
GillaGilla
Så viktigt att dokumentera nutiden för framtiden! Kommer inte finnas mycket kvar efter oss – inga brev, inga foton.
GillaGillad av 1 person
Nej det är en märklig och lite läskig känsla det där. Jag hade en farfar som var redaktör och en pappa som skickade urklipp till mig om saker han visste intresserade mig så jag är väldigt pappersorientetad. Skriver helst för hand på resor.
GillaGillad av 1 person
Om jag i London-vimlet vid 21-22 års ålder (sent 1970-tal) såg någon östeuropeisk tjej spana in mig, så gjorde jag en tvärvändning eller underlig omväg, såvida jag inte hade mynt av valören 10 New Pence i jackfickan. För i så fall var det jättetrevligt hur blixtsnabbt dessa utländskor fick kilat in en blomma i knapphålet på mig. Och man hade ju hunnit lär sig vad blomman inofficiellt kostade.
GillaGilla
Oj var det så på 70-talet. Som Göteborgs krogar på 90-talet fast där var det blandade försäljare.
GillaGilla
Men såg du ingen sån tendens i Bryssel??? Där har jag förstås knappt satt min fot, annat än i några påtvingade ärenden. Ik ben eerder een Antwerpenaar. Ik heb daar geen tulpen gekregen. Anjers(!). (Ik moest tulpen kopen op het plein.)
GillaGillad av 1 person
Haha, nej det var inte mycket av det i Bryssel.
GillaGilla