Jag brukar inte åka på mängder av guidade turer men har jag några timmar mellan olika tåg i en ny stad så gör jag gärna det för en bra överblick. Temautflykter har det inte blivit många av heller men i Liverpool fanns det en given tur som lockade och den visade sig bli den roligaste busstur jag någonsin åkt. Häng med till The Beatles alla adresser.

Det finns vanliga sightseeingbussar i Liverpool vilket är skönt just där eftersom det är en backig stad. Det finns också ett antal turer med bara Beatles-tema och den mest kända är Magical Mystery Tour (skulle den alls kunnat heta något annat?) som drivs av den klassiska gamla klubben The Cavern där bandet spelade. Beroende på årstid går det några turer om dagen och varje tur tar ett par timmar. De börjar nere vid Royal Albert Dock där du också köper eller hämtar ut biljetter. Redan när bussen kommer in och folk börjar köa blir det en ovanligt uppsluppen stämning och människor från hela världen börjar prata med varandra. Själv hamnar jag bredvid ett lokalt par och kvinnans gamla mamma. Det visar sig att mamman varit småskolelärarinna och Paul McCartney gick som liten på skolan där hon jobbade. Detta imponerar stort på mig medan de imponeras av att min mamma gick i Björn Ulvaeus systers klass. Så där håller vi på och allra mest imponerade är det kanadensiska par bredvid oss som också de är med i konversationen och berättar att de ska till Stonehenge och Windsor när de reser söderut.

När vi gått på bär det iväg uppför sluttningarna till krokarna av Liverpools stora katedral och vidare genom de finare kvarteren bort till Toxteth där fint möter slitet, inte minst i form av två stora kyrkoruiner mitt emot varandra.

Vi körde vidare förbi stadens gamla walesiska kvarter med gata efter gata fulla av små radhus. Där bodde förr de walesiska arbetare som flyttade hit för att jobba och alla gator har walesiska namn. Här ligger Kinmel Street och Powys Street vilka har använts som inspelningsplatser i Peaky Blinders. På andra sidan huvudgatan dyker plötsligt den kända muralmålningen av Ringo Starr och den gula ubåten upp och det visar sig att det här är hans gamla barndomskvarter med huset han bodde i som liten. Vi åker även förbi hans skola fast vår guide Tony berättar att han aldrig var i skolan eftersom han var så sjuklig. Han fortsätter med att berätta hur Ringo alls kom med i The Beatles genom att han var bra på att locka tjejer och jag känner att nja, Ringo var inte Tonys favorit.

Vi kör vidare bort mot den stora Sefton Park där Lennons föräldrar turligt nog mötte varandra och så stannar vi plötsligt en bit bort och uppmanas att gå av. Alldeles runt hörnet har vi nått början av Penny Lane. Här får jag nästan rysningar. Tony tar kort på alla som vill bli förevigade vid skylten och sedan åker vi vidare in på själva gatan, förbi en tidigare gatuskylt på originalplatsen några meter bort som nu sitter bakom glas eftersom den alltid stals. Penny Lane visar sig vara inte bara lång utan rätt mysig på sitt storstadsvis och såklart också med den barbershop och annat vardagligt man känner igen från låttexten som Tony förklarade i sin helhet. Längst ner ligger en rondell där det nu står ett John Lennon-monument till fred men också en rund restaurang med en påbyggnad i glas. Den var en gång vänthallen till busshållplatsen här så det är den de också sjunger om i låten. Där hängde Paul och John inte minst för att Paul behövde byta buss här för att komma till John. Här nere vid rondellen möter Penny Lane gatan Smithdown och vi är glada att det inte blev låtnamnet.

Vi fortsatte uppåt en bit och så var det dags för nästa stopp. Plötsligt tog Tony oss in i en gränd förbi ett bilfirma där det mekades med bilar och vi fick kliva runt lerpölar. Runt hörnet hade vi plötsligt hamnat utanför George Harrisons födelsehem på Arnold Grove, ett namn Harrison själv senare använde när han bokade hotell runt om i världen och ville vara anonym. Han bodde bara här tills lågstadieåldern innan familjen vuxit ur huset men man tycker ändå att det kunde fått en blå plakett. Tydligen ska det sättas upp en så du kanske får se det. Det här var det roligaste för mig på ett sätt. George Harrison grundade nämligen Handmade Films som skapat min absoluta favoritfilm.

Vi körde snart vidare förbi ett område med stora hus där Brian Epsteins villa pekades ut. I närheten ligger nu en pub som drivs av Wetherspoons så jag lär inte sätta min fot där eftersom jag bojkottar den kedjan men förr i världen hade Epstein alla möjliga arrangemang på den och även Cilla Black bodde i närheten så hon var också med på spelningar. Han hade också partyn i sitt eget hus, till exempel när John Lennon fyllde tjugofem.

Plötsligt kom vi till ett område med en pub som såg jättemysigt ut. Det var The Elephant Pub & Bakehouse dit jag definitivt hoppas återkomma och sitta på uteserveringen. Vi hade kommit till Woolton, en by som vuxit ihop med Liverpool och som hade en väldigt trevlig bykärna som påminde mig om någon av de grönare stadsdelarna i Londons ytterområden med en cafékultur, grönsakshandlare och små historiska stugor i tegel. Här övernattar jag gärna en dag. Under tiden fick jag nöja mig med att åka upp till kyrkan St Peter’s och se den klassiska plats där Lennon mötte McCartney för första gången i medborgarhuset mitt emot under en musikkväll 1957 där de fördes samman när Lennon och hans Quarrymen Skiffle Group skulle spela på kyrkans dans. På kyrkogården mitt emot ligger självaste Eleonor Rigby begravd.

Här svängde vi sedan in på vägen till Strawberry Fields medan vi fick oss till livs historien om hur Epstein tog över som manager. Snacka om att den dealen måste vara full av ånger för deras förste manager Alan Williams som tyckte att bandet var hopplösa att ha att göra med och rådde Epstein att inte ta i grabbarna med tång. Åtta spelningar om året får göras på den lilla scenen i Strawberry Fields idag och den allra första sedan parken ställdes i ordning för några år sedan gjordes av ingen mindre än vår guide Tony och hans coverband. I den större byggnaden i parken står ett piano donerat av Lennon som inte ville att det skulle försvinna i någon miljonärs obskyra samling. Under stoppet här fick vi också hela förklaringen till sångraden ”nothing to get hung about”. Parkens granne var ett barnhem vilket jag visste innan men inte att Lennons moster Mimi varnat honom för att han kunde råka illa ut om han tittade på hemmets flickor över muren.

Efter så många legendariska sevärdheter snurrade det i huvudet men då var det dags för ett stopp vid just John Lennons hus där han sedan fyraårsåldern bodde med sin moster Mimi efter att mamman träffat en ny man. Moster trodde ju aldrig att hans gitarrklinkande skulle leda till något men han fick hålla på. Hon blev väldigt förvånad när han plötsligt köpte ett hus nere i Poole åt henne för pengar hon inte visste att han fått ihop. Idag är det National Trust som äger huset efter att Yoko Ono donerat det och du kan besöka det. Varje år tänds en lampa hos honom på hans födelsedag.

Det fanns ju egentligen bara en plats kvar efter detta och det var Paul McCartneys barndomshem. Det här var lite extra kul för Tonys är själv uppvuxen snett över gatan och hans mamma bodde där just under den tid en stadig ström människor sökte sig hit när The Beatles slagit igenom. Här skrevs dessutom de flesta stora hits så det var alltid fotografer och fans utanför. Tänk att leva i denna hysteri. Jag tänker själv att jag måste irritera de lokala invånare som får köra om mig där jag promenerar.

McCartneys hus tas också om hand av National Trust och går att besöka men är mer beroende av att du bokar. Kung Charles är bara en av alla som stoppats av att han glömt boka när han fortfarande var prins. Pauls rum är det övre till höger.

Efter detta var det dags att traska tillbaka till bussen och så åkte vi tillbaka mot centrala Liverpool och fick fler historier längs vägen (här har jag nog bara berättat en bråkdel av allt vi hörde). Vi passerade musikskolan där John inte hade kvalifikationer och det college där Paul än idag delar ut priser till avgångseleverna och så katedralen där John inte klarade provsången till kören. Prästen menade senare att det var tack vare hans nej som Lennon blev beslutsam nog om musiken. Så kan man ju också säga. ‘

Väl nere i centrum stannade vi i närheten av klassiska The Cavern för biljetten ger inträde även dit. En härlig upplevelse även det men det får bli i ett eget inlägg. Det räcker med att säga att själva bussturen var fantastisk. Dels var Tony inte bara kunnig utan hade egna anekdoter och gjorde det personligt och dels körde vi runt med musik i bussen när han inte pratade. Det här ledde till att vi hade hela bussen sjungandes Beatleslåtar mellan varven. Hur mycket sjungande det blir beror såklart på vilka som åker just din tur men alltid blir det något och det är också väldigt rörande att höra all musik på sina rätta platser. Det här är en tur du inte ångrar. Visst kan du åka runt till alla de här ställena själv men inte med samma information och med den humor som är så typiskt för Liverpool. Det här är två väl investerade timmar.