Storbritannien har som du säkert vet många gamla klosterruiner. Vackra och idag romantiska men plundrade under reformationen och därefter oftast lämnade att förfalla. Dock finns det några undantag som fick ett annat öde och ett sådant kloster är Lacock Abbey.

När vi sett oss omkring i vackra Lacock är det dags för byns största sevärdhet, det gamla klostret med sin maffiga entré i ett av dess gamla magasin. Det ägs idag liksom resten av byn av National Trust efter att den sista ägaren, Matilda Talbot, donerat allt 1944. Matilda skulle jag kunna tänka mig att läsa mer om för hon verkar ha varit en fin person som också sålde en del av familjens värdesaker för att förbättra för sina bofasta bybor.

Det är inte bara för att magasinet ligger bra till i byn som det är en bra start. Det är också stort nog att rymma ett litet fotomuseum. Vad det gör här? Det är en hyllning till Matildas far William Henry Fox Talbot som på 1800-talet ägde Lacock Abbey men som i fotovärlden nog är mer känd som den som kom kom på idén med det fotografiska negativet. Inte konstigt att hans hustru blev känd som den första kvinnan som tog ett fotografi.

På muséet visas tidslinjen för fotograferandets historia även om de själva påpekar att det faktiskt aldrig handlade om någon tävling utan mest en serie framgångar. Fransmannen Daguerre började experimentera och han var också den förste som presenterade sin teknik. Talbot var däremot alltså den förste som 1835 lyckades ta en ordentlig bild i form av ”Lattice window” som han tagit just hemma på Lacock Abbey. Det här känns som världshistorisk mark. Utställningen är full av både riktigt gamla kameror med dragspelslinser och en samling klassiska Kodak och andra som du själv kan känna igen från förr.

När du så lämnar magasinet går du genom klostrets park och det känns som om du ska springa på någon godsherre när som helst medan klostret halvt döljer sig bakom de ädla träden. Här ligger alltså augustinerklostret från 1232 då det grundades av grevinnan Ela av Salisbury. Tyvärr revs hennes ursprungliga klosterbyggnad så det du ser idag är från 1400-talet men det är ju rätt imponerande det också. Ela som faktiskt var gift tidigare i sitt spännande liv var inte vem som helst utan tog hand om Wiltshire medan maken var på pilgrimsresa. Tillsammans var de med och grundade Salisburys katedral. Hon hade själv en kopia av Magna Carta som senare hamnade på British Museum och familjelänkar till den tidens kungar. Åter igen en stark kvinna att läsa mer om och hennes grav kan du se här.

Att Lacock Abbey inte blev ännu en klosterruin som det sista klostret att stängas 1539 får vi tacka Sir William Sharington för även om han lät riva klosterkyrkan. Han bad kungen att få köpa det istället och det fick han. Det intressanta är att han ju kunde rivit klostret och byggt sig ett nytt gods på markerna men nej, istället byggde han ihop sitt nya herresäte med klosterbyggnaderna genom att bland annat använda nunnornas sovsalar. Idag ser vi resultatet även om det senare renoverats och byggts om ytterligare på 1700-talet när familjen Talbot köpte det. Det var också då Lacock Abbey fick en mer planerad trädgård och sin vackra portal liksom den stora salen du ser när du går ut.

Efter en stund är du framme. Går du rakt fram kommer du till olika ekonomibyggnader som kommit till under moderniseringar på 1800-talet och innehåller bland annat det gamla brygghuset och ett café.

Om du istället tar höger genom den vackra portalen kommer du till huvudbyggnaden där du blir stående och tar in vägen du kommit, rosorna och husets detaljer.

Så står man där framför huvudingången som inte längre används som huvudingång. Vill man så kan man till och med sätta sig på bänkarna här en stund och bara njuta. Bakom sig har man då en så kallad ha ha vilket är ett dike som används istället för staket för att inte störa vyerna. Man varnas på humoristiskt brittiskt sätt noga för att inte försöka hoppa över då det också finns ett elstängsel längre ner.

Du måste alltså runda huset för att komma in nuförtiden och redan när du kommer till kortsidan så känner du att vyn ser bekant ut. Det är inte konstigt om du vill se om Wolf Hall efter ditt besök. Även scener ur Downton Abbey har filmats här och Pemberleys interiör i Stolthet och fördom kan du också ana där du går runt sedan.

Jag rundar nästa hörn och då ser jag dem. Fåren. I det stora parklandskapet vid ån går massor av får och du kan också promenera runt där. Det är otroligt engelskt och idylliskt.

Till slut är jag framme vid husets ingång och väldigt spänd på vad jag ska få se. Jag vet ju att Lacock Abbey använts för flera scener i två Harry Potter-filmer och undrar om det ska vara fullt av ungdomar i mantlar därinne men har tur, det är bara ett fåtal turister och det går ganska bra att se de fina klostergångarna som de är och njuta av innerträdgårdens stillhet.

Det här med Harry Potter lämnar en riktigt aldrig om man sett filmerna. Klostrets sakristia användes som professor Snapes klassrum och dess kapitelhus till många av de scener där Harry ensam lyssnade till ljud omkring honom och hörde de andra undra om han var Slytherins arvtagare. Även om mycket redigerats i en studio efteråt så kommer du som kan filmerna att känna igen bitar och om du letar efter vad som är vad får du ta en titt i butiken vid ingången där det finns böcker om Lacock i film och på TV eller fråga de jättetrevliga frivilliga guider som går runt överallt i huset och berättar om allt. Du kan däremot vara säker på att den stora grytan i The Warming Room inte har varit med i filmerna. Den är från Belgien och kom under husets storhetstid och står i rummet som användes för att hålla varmt.

Passa på att titta upp i klostergångarna också. Du ser verkligen att det handlar om två skilda byggnadsperioder för här och där passar de inte alls ihop. Detsamma gäller det som plockats fram som reformationen dolt i många år. På väggarna där nere syns gamla helgonbilder och vapen som försiktigt borstats fram bakom nyare väggar.

Jag lämnar klostergården och går in i den del som renoverats mer under Tudortiden och använts som bostadshus. Det börjar med något jag aldrig hört talas om tidigare – Britoboken. Den heter som den gör efter Guillaume le Breton (William Brito) som var den som på 1200-talet sammanställde den teologiska uppslagsbok det var för nunnorna och som tros vara den enda klosterlitteratur i ett engelskt kloster som fortfarande är kvar på platsen den skrevs för. Jag hade sådan tur att den var uppslagen för det är den inte alltid utan oftast kan du bara se den vackra utsidan i skinn.

En trappa upp är det dags för köket där man från andra gods känner igen klockorna till de olika rummen så tjänarna skulle veta var de behövdes. Här finns också en stor mathiss och det jag själv tyckte var roligast, en sorts inköpslista i jätteformat för storhushåll. En sådan vill jag ha!

Vi rör oss högre upp och därmed högre även i klassamhället. Vackra korridorer fulla av böcker och så kommer vi till den stora salen, Great Hall med sina utsmyckningar och matsalen bakom. Visst är det vackert men imponerande brittiska palats finns det ju många och jag njöt mer av klostergångarna och alla gamla detaljer runt fönster och annat än av inredningen.

Lacock Abbey är en fascinerande plats och missa den inte om du är i byn eller har några dagar i södra Cotswolds eller runt Stonehenge. Utöver att det är vackert så blir man hela tiden överraskad av samband mellan olika historiska perioder och arkitektoniska stilar och av de starka kvinnor som påverkat så mycket. I inlägget om Lacock som jag länkat till ovan ser du hur du tar dig hit och det är inte svårt. Hundar är inte välkomna inne på området men det går att promenera med dem bland fåren på baksidan om man inte vill sitta på puben och ta besöket en och en och även du som inte har hund borde ta dig en promenad där och insupa engelskt lantliv.