Jag har inte tittat på Emmerdale sedan mitten av 90-talet när jag flyttade till York. När dess fiktiva TV-by Beckindale fick sitt eget störtade flygplan á la Lockerbie och det började drälla in människor som bara var som i någon amerikansk såpa, ja då tappade jag sugen. Idag är det knappt så man varken hör eller ser att serien har med Yorkshire att göra tycker jag. Däremot var Emmerdale i barndomen en stor bidragande faktor till min anglofili och därför blev jag nyfiken när jag plötsligt såg att det fanns böcker om gården, böcker som visade sig handla om decennierna innan de första säsongerna.

Att det kom ut en serie böcker hade att göra med att ITV ville göra ett jubileumsprogram av Emmerdale till 2018 för att uppmärksamma att det då var hundra år sedan första världskriget tog slut. Det skulle bli ett program som visade en brakfest i tidsenlig stil för att fira vapenstilleståndet. För att göra detta satte TV-bolaget människor i arbete med att leta fram all möjlig fakta om verkliga personer som faktiskt bodde i och runt verklighetens Beckindale på den här tiden, byn Esholt i Airedale norr om Bradford. Personerna de fokuserade på hade titlar som kock och veterinär precis som de huvudpersoner som förekommer i serien idag. Tanken var att de skådespelare som har dessas roller skulle vara med i jubileumsavsnitten och prova på livet under krigsåren och just så blev det. Resultatet kan du se på Youtube och här är första delen (du kan behöva klicka dig in på MegaSoapsFan 2020:s kanal för att fortsätta se alla delar i en rad):

Du som är stort fan av Emmerdale känner säkert redan till den här serien eftersom Emmerdale har diskussionsforum på nätet och alla möjliga aktiviteter för tittarna och du har kanske sett den men den passar faktiskt även dig som inte alls känner till karaktärerna för du får helt enkelt följa hur livet var i Yorkshire under denna tid och hur kriget påverkade människorna, varav en del faktiskt var ute vid fronten i franska och belgiska Flandern. Hur var arbetet som veterinär på den här tiden?

Böckerna som lades till för att göra det här till en storsuccé bland fansen skrevs av Pamela Bell som också kallat sig Jessica Hart och Pamela Hartshorne när hon skrivit andra böcker och de är många. Lustigt nog med tanke på mitt senaste inlägg så har hon även forskat på vardagsliv på Tudortiden och hon bor i York. På svenska heter den första boken Hem till gården – Vinter på Emmerdale medan den på engelska fått titeln Christmas at Emmerdale och om du inte är så van att läsa på engelska så är det här faktiskt en väldigt bra bok att börja med för den är lättläst. Väljer du den engelska versionen så får du också ett och annat uttryck från Yorkshire men inte mer än att du förstår vad som menas. Jag har läst just den första boken och det är inte utan att jag faktiskt blivit nyfiken på att läsa nästa för att se hur det går för Maggie Sugden och hur länken passar till familjen jag själv lärde känna på TV. Jag minns från min barndom hur mamman uppe på Emmerdale, Annie Sugden, alltid satte på tevatten till de hårt arbetande Matt och Joe och här dyker det plötsligt upp en Maggie. Hon har gift sig till efternamnet och är inte direkt lycklig med sin Joe men man ser alltså redan där att någon ju senare ärvt hans namn ändå. Så långt sträcker sig inte den första boken men vi hinner även bekanta oss med bröderna Dingle och så alltså få se hur första världskriget kunde påverka en landsortsby. Själv är jag alltid mest intresserad av hur kvinnorna klev fram och tog plats när männen stred och den här boken drar i de trådarna med Maggie uppe på gården och kyrkoherdens dotter Rose som vill göra nytta.

Det här kommer absolut inte vara den bästa bok du läst. Den är förutsägbar och det är romantik och tragedi om vartannat i en strid ström men det är sträckläsning ändå för man är i miljöbeskrivningar man älskar med får uppe på hedarna, trofasta hundar och lantkök i sten och det är perfekt att bara drömma sig bort lite. Om du har läst Barbara Taylor-Bradfords böcker så kommer du att känna igen en del av stämningarna eftersom de också utspelar sig i Nordengland. Jo, det får nog bli del två någon gång.

Till sist, vila i frid Shane MacGowan. The Pogues var en stor del av min ungdom och även om de inte var allra högst upp bland favoritbanden så skrålade jag med i det mesta. Shane var en stor del av brittiskt musikliv på bägge sidor av Irländska sjön. Jag visste att han var dålig men det här var ändå en trist överraskning.