Förra veckan var det dags för sista avsnittet av Tareq Taylors matresa som denna säsong handlade om England. Kanske har du sett serien själv. Kändes det lika frustrerande för dig?

Jag såg den första säsongen från Jerusalem och Ramallah när Tareq skulle upptäcka sin pappas bakgrund och få lära sig mer om mat och kultur därifrån och det var ett underbart program. Alla bjöd på sig själva och det flödade av god mat.

Tareq må vara med i så mycket nu att man börjar bli rädd att tröttna på grund av överexponering men som person verkar han jättetrevlig. Han bjuder på sig själv och har nära till både skratt och gråt. Han passar framför kameran och tycks kunna prata med alla. Därför hade jag verkligen sett fram emot en andra säsong och jublade glatt när jag såg att han skulle leta efter mer om sin engelske morfars bakgrund och att det därför skulle bli engelsk mat! Inte bara var morfadern engelsman. Han lagade mat också. Det här skulle bli kul.

Så här efteråt undrar jag var maten blev av. Jo visst, du får se Tareq äta indiskt och laga vietnamesiskt i Manchester men så mycket mer blir det inte och definitivt knappt någon engelsk mat. Den syns bara i förbifarten som under ett kort snack om black pudding. I Oxford bakas en Victoria Sponge Cake men bakverken kan man ju lika gärna se i Hela England bakar. Varför inte åtminstone passa på att visa en Sticky toffee pudding, desserten som många tror är svårt att göra eller en Lemon posset som är så trendig på svenska restauranger nu i sommar av någon anledning jag inte klurat ut.

Med sig på resan har han Tony Irving som gör upp med sina gamla upplevelser från ungdomen och det tar såklart tid från maten. Med det sagt är det hemma hos just Tonys familj det mest engelska händer i matväg och vi får det där receptet som delas i alla kvällstidningar på hur man gör perfekt rostad potatis. Det är också Tony som passionerat förklarar ditt och datt om engelsk mat och i slutet av serien önskar jag faktiskt att SVT lägger krut på ett program där Tony får visa sitt England och lite excentriskt. Jag tror det skulle bli en succé så många som älskar allt brittiskt här och så full av berättarglädje som Tony är.

Serien är också lite slarvigt producerad. Det spelas en hel del musik från Sydengland under resorna i norr och tvärtom och i sista avsnittet får vi se i text att de är i Folkestone men bara sekunder senare står Tareq och äter ostron i Whitstable utan att det framgår någonstans varken att han är där istället eller att staden är jättekänd för just sina ostron.

Det är också i sista avsnittet Tareq säger att ”engelsk mat ska vara extremt tacksam för alla som flyttat till England från andra kulturer”. Han säger detta medan han är i en fish & chip shop där de beställt in en Cornish pasty som ser förskräckligt blek och geggig ut och jag undrar varför de inte kostade på sig en tur ner till Tonys släkting i Mousehole istället och fick äkta vara. Det där är ju som om du gått in på något lunchhak som bränt din raggmunk. Nej, alla behöver inte älska inlagda ägg men varför göra en grej av det stereotypa?

Tareq hittar rörande berättelser om sin morfar i andra världskriget under seriens gång och det är så att jag börjar undra om morfaderns väg korsade min svärfars eftersom han också var i just Nordafrika och Italien under kriget. Det är här jag också undrar om han mitt i detta inte alls reflekterat över att maten blir ganska brun på en isolerad ö med livsmedelsransonering som pågick ända in på 60-talet (han säger i ett avsnitt att han egentligen inte kan så mycket om engelsk mat). Visst har britterna alltid ätit mycket märkliga saker men det mesta var gott innan kriget och det fanns en historia av kryddor och mustiga pajer ända sedan medeltiden vilket man nu hittat tillbaka till. I mängder av böcker kan man läsa mer om detta. Varför inte börja med The Taste of Britain eller Food Britannia. Sedan kan de köra en omgång till med besök i pajernas och stiltonostens Melton Mowbray och i området med den drivna rabarbern i Yorkshire. Inte någonstans i serien såg jag förövrigt någon engelsk ost fast den är så bra att den länge exporterats till Frankrike i stor skala. Det här som var ett sådant fantastiskt tillfälle att göra upp med den engelska matens dåliga rykte och så blev det en tummetott.