Idag stuvar jag om igen eftersom Glenda Jackson lämnat oss och det förtjänar att uppmärksammas.

Jag har inte varit någon jättebeundrare av Jackson som skådespelare men det beror främst på att hon, född 1936 utanför Liverpool, var som störst innan och efter tiden för min födelse. Då fick hon bland annat sina Oscars för När kvinnor älskar (Women in Love) och A Touch of Class. Hon har även vunnit Emmys och en BAFTA.

I mitten av 80-talet blev det sedan ganska tyst kring henne och man såg henne kanske mest på teaterscenerna och i många sociala arbeten då hon var engagerad i sina medmänniskor och hade velat läsa till socionom utöver sin skådespelarutbildning. Sedan dök hon upp i ett helt annat sammanhang relaterat till detta och blev politiker för Labour. Hon blev till och med parlamentsledamot för Hampstead och Highgate i norra London och hade ett tag en transportministerportfölj i Tony Blairs regering och det är som sådan jag minns henne mest eftersom det var precis åren efter att jag lämnat mina järnvägsjobb i England.

När hon sedan efter ett val hamnade på gränsen till förlust beslutade hon sig att sluta med politiken, framför allt eftersom hon dessutom blivit besviken på Tony Blair. Hon återgick till skådespeleriet bland annat i King Lear där hon blev mycket rosad och fortsatte alltid sitt engagemang i olika organisationer för människans bästa. Här ser du hennes tacktal efter att hon fått sin Evening Standard Natasha Richardson Award. Hon hade verkligen förmågan att uttrycka sig både vasst och artigt på samma gång och det jag minns mest är just hennes väldigt vakna ansiktsuttryck.