Reseskildringar är något jag som resenörd ju borde vara intresserad av men ofta lockar de mig inte alls. De kan kännas för macho eller för idylliserande, för pretentiösa eller bara handla om för mig ganska ointressanta platser. Just därför väntade jag länge innan jag tog mig an den store Paul Theroux (om namnet känns bekant för er som inte känner till honom så kan det vara för att ni sett hans son Louis som gör serier för TV där han följer olika typer av annorlunda människor). Amerikanen Theroux som vistats mycket i Afrika har skrivit böcker om det och skapat en av reselitteraturens stora klassiker ”The Great Railway Bazaar” (”Den stora järnvägsbasaren”) om en rundresa med tåg i Asien. Han har också skrivit manus till filmen Moskitkusten med Harrison Ford, Helen Mirren och River Phoenix bland många i rollerna. För oss anglofiler är det däremot storsäljaren ”The Kingdom by the Sea” som är mest intressant och det är alltså den det handlar om idag. Den skrevs 1983 när Theroux bodde i London med sin brittiska familj (idag är han tillbaka i USA) och beslutade sig för att vandra längs hela den brittiska kusten för att på det sättet lära sig mer om Storbritannien. Visst är det en underbar idé?

Han börjar nere i Kent och jag hänger med bra om Margate men sedan blir det plötsligt ganska torrt när han ska ta sig mellan Kent och Sussex och vidare bort till Hampshire. Det är ett enda tuggande om vad också han själv tycker är ganska trista orter fulla av ”band stands” och pensionärer och mycket vandring i jobbiga landskap. Här lade jag ifrån mig boken i ett par veckor och undrade om jag hamnat just i ännu en trist reseskildring. Tack och lov var jag nyfiken på att läsa om vandringen genom vackra Dorset och ner till Cornwall, en sträcka jag känner till mer, och tog upp boken igen och det är jag verkligen glad för eftersom den bara blev bättre och bättre.

I mer än halva boken följs upplevelserna av det pågående Falklandskriget och människor Theroux möter på sin vandring kommenterar ofta nyheter om detta på olika sätt. Det är alltså 1983 vilket man hela tiden håller i huvudet när man läser. Jag själv gjorde mitt specialarbete i gymnasiet i engelska om just Thatcher och läser igenkännande om tiden som till stor del formade det land vi ser idag, inte minst pratar man ofta om ”Thatchers barn” som de som föddes under den här tiden och strax efter och nu är vuxna men inte vet hur Storbritannien kändes innan hennes inflytande. I den här boken blir det många iakttagelser om fula städer fulla av arbetslösa som vem som helst som rest i inte minst bland Nordenglands industristäder kan känna igen och prat med britter som menar att de föder en generation som aldrig kommer att vilja eller behöva arbeta och det där känns ju än mer igen så här 2017 när denna generation själva fått barn. Samtidigt är det ofta sådana platser Theroux upplever som mest intressanta och inte alltid deprimerande utan snarare egensinniga.

Det blir inte vandringar hela vägen, helt enkelt för att kusterna inte alltid är tillgängliga utan här och där dyker det upp kärnkraftverk, militära områden eller helt enkelt bara för farlig natur med klippras eller sankmark med tidvatten. Här och där tycker Theroux också att det är roligt att åka tåg och tjuvlyssna på folk eller prata med dem och överhuvudtaget älskar jag hur han i texten hittar på extremt passande namn på folk han möter beroende på typ av människa och region de bor i – underbart!

Södra Wales och norra Skottland blir stora favoriter hos honom och det är intressant att han inte säger så mycket om St Ives men älskar Tenby längst ut i sydvästra Wales för de två jämförs ofta. Överhuvudtaget korsar han Cornwall lite hur som helst utan att ta sig an hela kusten vilket såklart gör en sådan som mig besviken där vandringslederna är så fina men jag kan förstå det för det finns så mycket mindre uppmärksammat och turistigt att ta sig an. Till exempel kommer han till norra Somerset och kan inte hejda sig från att besöka en Buitlin’s Holiday Park och här var jag tvungen att låta maken läsa kapitlet för han semestrade på en sådan som barn. För er som kanske mest rör er i London eller pittoreska byar så är Buitlin’s en kedja semesteranläggningar på kustorter runt om i England. De är kända för att erbjuda paketpriser som lockar arbetarklassen och väl där hittar man allt som ingår i vilken all-inclusive som helst, inklusive scener med underhållning, flera restauranger och boende . Maken sa att han sällan läst en bättre beskrivning av sitt hemland.

Nordirland blir en speciell skildring där han reser runt och försöker förstå vem som tycker vad utan att trampa någon på tårna och han lyckas faktiskt ställa frågor människor vill svara på och får läsaren att förstå hur man läser av människor. Här blir jag riktigt imponerad medan Theroux själv medger att han är ute på djupt vatten och inte riktigt trivs.

Boken känns lite obalanserad genom att den är väldigt detaljerad geografiskt i början medan slutkapitlen sträcker sig över allt från Whitby ner till Essex. Jag undrade varför när jag började märka hur lite det skulle vara kvar till Norsjökusten men det visade sig bero på att han hamnade mitt i en stor järnvägsstrejk och var tvungen att fatta vissa beslut kring sina transporter längs sträckor där häftiga regnväder tvingade honom att välja bort vandring. Alltså blir det på tok för lite av stora och maffiga Northumberland medan jag i och för sig inte kan klaga lika mycket på bristen av skildringar från Lincolnshire för där finns inte så många roliga kustorter – jag har varit i Skegness som han skildrar som hemskt och dessutom även jag på 80-talet som en av de första platser jag besökte i England så här är han verkligen ursäktad. Norfolk däremot hade jag gärna läst mer om men transporterna där visar sig höra till de värsta i landet. Överlag är Theroux inte imponerad av bussnätverket och där tror jag det har blivit betydligt bättre sedan 1983 i samband med att turismen utvecklats så att det nu ofta går sommarbussar för turister längs fina kuststräckor.

I det sista kapitlet knyter han samman resan på ett fantastiskt sätt och orkar du inte läsa hela boken så läs iallafall hans inledning av kapitel 25 som är så klockren att jag glömmer allt om Brexit och bara tänker på allt som gör mig anglofil. Här finns allt om hur alla kuststäder har en Esplanade, ett krigsmonument och bänkar till minne av någon. Du får läsa om Marine Parade och om hur turistbussarna står vid slottsruinen på en parkering byggd ovanpå romarminnen. Endera Dickens, Wordsworth eller Tennyson har varit på samtliga platser och när det kommer till de fyra uddarna utanför en stad så är den första en privat golfbana medan den andra ägs av National Trust och har trätrappor nerför en slänt. Den tredje är vackrast och används som skjutfält av militären medan den längst bort är full av raukar och heter något i stil med The Cobbler and His Dwarfs. Det blir inte mer sentimentalt än så och ändå är Theroux inte alls sentimental boken igenom utan full av interessanta observationer.