Yorkshire är fullt av klosterruiner i olika storlek och skick och mest känd av dem alla är kanske Fountains Abbey utanför Ripon som är med på UNESCO:s världsarvslista. Min egen favorit är Rievaulx Abbey som dagens inlägg ska handla om. Det som gör att jag håller den som favorit är inte minst att den ligger på vad som kan vara den mest fridfulla plats jag vet i England.

Det är en väldigt speciell stämning nere i den lilla smala dalen några kilometer utanför Helmsley norr om York. Rievaulx får mig att tänka att det är just det här som är vad hela klosterbyggandet handlar om – att sitta isolerat och ge sin tid till reflektioner kring tro, universum och människan och då är jag inte alls kyrklig själv.

Du kommer till Rievaulx på två sätt utan egen bil, antingen med taxi den korta vägen från Helmsley eller så går du vandringsleden Cleveland Way som passerar här genom Rye Valley, någon timmes tid från just Helmsley. Vi valde det förstnämnda på grund av viss tidsbrist för att passa bussarna till York och ändå hinna njuta en picknick bland ruinerna med medhavd mat (det finns tea room om du inte har det) från prisbelönta Hunters of Helmsley. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig rent geografiskt även om jag visste att vi var i kanten av North York Moors med sina backar och platåer. Ner till Rievaulx kommer man längs en otroligt lång och lutande nerförsbacke genom lövskogen innan dalen plötsligt dyker upp där nere. Först kommer en hoper vackra hus i typisk Yorkshirestil och utgör Rievaulx by och så inser man att man är framme för där är klosterruinen mitt i alltihop.

Det var cistercienserordern som lät grunda klostret och den byggde på en återgång till benediktinernas enkla och självhushållande leverne så man förstår att platsen är omsorgsfullt vald och längre uppåt backen på andra sidan dalen fanns ytterligare ett, mindre kloster så det gällde att hålla koll på vilket av dem som ringde in till bön när man var ute hos fåren på heden. En lokal gård har idag får som går och betar på fälten och i skogen uppe i backen bakom klostret hörs bara en massa fasaner och lite fågelsång. Allt annat är tystnad utöver besökarnas bilar.

Klostret grundades 1132 på land skänkt av Helmsleys lord Walter Espec (som du får veta mer om på stadens slott) och är därmed ett av de äldsta cistercienserklostren i England. Dess mest kände abbot blev Aelred som tidigare varit vid hovet hos David I av Skottland. Han gjorde klostret större så att det behövde byggas ut och var själv känd som både stor författare och bibelkunnig. Det behövdes plats till hans skrin när han lämnat jordelivet så 1220 byggdes själva kyrkan också ut.

På Rievaulx bodde en tid upp till 650 munkar så det är stora ruiner att vandra runt i. Jag rekommenderar verkligen att du lånar en audioguide när du går omkring för då får du veta otroligt mycket om vad det är du står och tittar på i varje hörn och om munkarnas vardag. Det finns också ett litet och just ombyggt museum med föremål som hittats och med historien om klostret. Bland annat finns här det enda kvarvarande av fönster och tak i form av en bit bly med Henry VIII:s stämpel på. Självklart hade han och Thomas Cromwell ingen tanke på att skona Rievaulx heller utan det föll 1538 (med 23 munkar kvar) som så många andra kloster under reformationen. Kungens trogne earl av Rutland fick köpa marken men platsen var nu känd för handel så detta fortsatte och klostrets smedja blev ett litet järnverk som faktiskt gick riktigt bra tills de fick slut på träd till kol. Mycket klostersten gick också senare till att bygga ut byn du ser idag – det måste vara spännande att äga ett av husen med olika detaljer. Under romantiken på 17- och 1800-talet blev klosterruinerna en favorit bland konstnärer, poeter och författare vilket verkligen inte är svårt att förstå. Åk hit i maj om du vill ha vårljuset i mina bilder.