Foton är ju en ganska stor del av en blogg och jag är själv frustrerad många gånger över att jag inte har bildkvalitet nog för vissa inlägg. Därför har ni ännu inte fått se Stirling, Skegness eller Canterbury till exempel för även om jag kan låna bilder så blir lusten annorlunda när man saknar bra egna bilder.
Därför är det spännande att skriva om fotografer ibland också och nu har jag tipsats av bloggkollegan Ola på Bear Books om Storbritannien som internationella fotografer har sett det. En bok med tillhörande utställning där internationella fotografer visar hur de ser på britter och det brittiska. Som Ola säger är det ju extremt vältajmat med tanke på Brexit.
Jag älskar det vardagliga i den här boken. Att en fotograf kan åka till Myrtholmroyd mitt i Yorkshires gamla industritrakter och fotografera och det blir en bild som verkligen ger Yorkshirekänsla för den som varit där, samtidigt som den är en underbar bild i sig för den som inte har det.
Från mars till juni nu i år fanns bilderna som utställning på Barbican i London med hjälp av inte minst den brittiske fotografen Martin Parr och du kan läsa om fotograferna här och se vad de fokuserat på. Jag var mest uppe i Nordengland och Wales då och hade inte så mycket tankar på vad som hände i London så jag tipsade er inte ens om sådant i våras. Däremot kommer utställningen nu till Manchester Art Gallery från 25 november och fram till 29 maj nästa år så förhoppningsvis hinner både jag och några av er dit.
bara brittiskt 
Den boken tanker jag onska mej i julklapp! Vilket kul tema.
GillaGilla
Visst är det. Jag är väldigt sugen på att hinna till Manchester och boken skulle definitivt pryda hyllorna här.
GillaGilla
Den ser intressant ut. På min lista!
Ha en bra lördag!
GillaGilla
Tack detsamma. Ja det är så intressant med hur man ser på varandras länder.
GillaGilla
Gällde det inte någon leksaksaffär, så är du säkert för ung för att ha glatt dig åt att pundet år 1977 stod i under 7 kronor. Men på tal om att plåta britter… Jag var 22, hade kamera och nya batterier i blixten i axelremsväskan. Kom gående i vimlet uppför Great Windmill Street i lunchtid. Och så ett skyltfönster med en slarvigt slängd neongul bikini, några antika kameror, ett stativ, en vas med halvt vissna nejlikor. Samt skylten om att hyra sig sin egen nakenmodell i 45 minuter för 7,5 pund. 22-åriga hjärnan tänkte omedelbart: Tänk om det finns en 35-årig brunett(!). Gick in, lilla mässingklockan plingade, en kontorsklädd kille (vit skjorta, slips, mörkgrå byxor) i ålder strax under 30 sa vänligt leende att väderprognosen var lovande. Jag betalde 7,5. Pengarna ner i lilla plåtlådan. Han ropade på Lindsey. Hm… ingen 35-årig brunett. Slank, rufsig blondin på kanske 16-17, lite finnig hy, nordsjöfärgade ögon, laxrosa läppar. Polojumper, jeans. Jag räckte fram handen, sa ”Hi”. Lindsey sa inget, hon grep min handled, ledde mig uppför trappan till nästa våning. Röster från dörren till vänster, vi gick in i ett litet rum till höger, många resebyrå-affischer, en sliten fåtölj, en säng med rött skynke, ett kamerastativ. Hon vände mig ryggen, drog av sig polojumpern. Jag plockade kameran ur väskan. Hon vände sig med bar överkropp emot mig och sa sina första ord, med accenten och bestämdheten av att hela Cornwall hade rest sig: ”No cameras!!!”. Jag blev lite paff; jag hade hyrt en fotomodell för 45 minuter – och så rådde det kameraförbud! Hon förklarade frankt att hon inte fick en penny av vad jag betalat där nere, utan hon sålde sex i varierande prisklasser från 16 pund och uppåt. Men ingen i världen kunde fresta en kille som var kär i en Kungälvsflicka. Jag ljög att jag inte hade 16 eller fler pund på mig men att jag kanske hann återkomma senare i veckan. Hennes besvikna ansikte gjorde mig ont. Jag halade fram och gav henne en svensk hundralapp och sa att en bank skulle ge henne elva pund för den. Hon frågade: ”Är denna värd elva?” Jag svarade: ”Värd över tolv, minus bankens avgift”. Jag stoppade ner kameran. Lindsey skrev hastigt sitt namn Molly och en adress på en lapp och gav mig: ”Mysigare hemma”. Jag tackade, gick ner. Kontorskillen frågade om Lindsey inte varit till belåtenhet, de hade andra flickor, även färgade, på andra tider. Jag svarade att Lindsey var fantastisk, att jag hade pengarna på hotellet men gärna återkom (vilket jag förstås aldrig gjorde). Jag gav honom två pund extra för vänligt bemötande. Han log att bästa service var A och O för dem och vädret lovade gott. Jag gick ut i vimlet, i riktning åt den stora väderkvarniga teaterskylten och kände mig inte ett dugg lurad, bara en erfarenhet rikare. En av Londons oändliga inblickar i dagliga livet.
GillaGilla
Jisses vilken historia…
GillaGilla