Som utlovat kommer här en recension av Håkan Nessers Levande och döda i Winsford som jag fick i julklapp och kastade mig över. En bok som kommer att stanna med mig länge av flera skäl.

En enda gång har jag varit i Exmoors nationalpark (som delas mellan Somerset och Devon) och det var när jag reste från Ilfracombe till Lynton och Lynmouth. En av resans andra dagar såg jag parkens majestätiska klippor från havet under ett delfinsafari och ja, det är verkligen något av det vackraste England har att erbjuda. Det ligger lite avlägset och är inte det första man tänker på om man gillar att åka tåg heller för här är det bil och buss som gäller vilket faktiskt gör det knöggligare att komma hit än till Yorkshire Dales och andra vilda hedlandskap och just därför känns bokens skildringar av traktens isolerade byar väldigt levande. Jag som gillar landskapsbeskrivningar från verkligheten med detaljer som gör att man vill resa till platsen ifråga inser raskt att Nesser måste ha bott i trakten själv ett tag för att komma i stämning för så bra är det. Närmare ett halvår ska det visa sig när jag letar fakta om detta eftersom skildringarna av Exmoor är så underbara att jag måste.

Lynmouth. Vidare upp här vid floden Lyn börjar East Lyn River där Maria och Castor promenerar.

Boken beskriver hur Maria, programledare på SVT och dryga 50 år gammal beger sig just hit och hyr en gammal iskall stenstuga och man får genast smulor utkastade som får en att undra varför hon väljer att komma just hit ensam med sin hund Castor – en rhodesian ridgeback som alltid välkomnas av alla på sätt som gör att man lätt ser att Nesser har en själv. Maria spenderar dagarna med att gå långa promenader på heden med Castor och kvällarna med att luska i det förflutna och bryter av detta med lite sociala kontakter när ensamheten blir för stor. Då tar hon sig gärna till puben Royal Oak som i verkligheten är både större och med gourmetinriktad än jag tänkt mig och jag anar att Nesser själv måste ha testat den där torsken jag tyckte lät mer svensk än engelsk med sina tillbehör.

Under promenaderna på heden träffar Maria ofta på de vilda exmoorponnierna som går där och jag hade gärna haft en utgåva med Nessers eget foto av en ponny på omslaget. Det är solsken och dimma om vartannat precis som det är på engelska hedar och i byarna och städerna runt hennes stuga kommer hon i samspråk med lokalbefolkningen så där som man gör i England, allt medan vi får fler och fler smulor att lägga ihop till den historia som sakta vävs samman till mer och mer spänning. Vad kommer de döda fasanerna ifrån? Vem är den där Soblewski egentligen och vad gjorde Marias man i författarkollektivet i Grekland och Marocko? Det hela slutar inte riktigt som jag tänkt mig men innan dess har jag hunnit tänka att en hel del trådar flätats ihop riktigt trovärdigt. Dock har andra lämnats helt öppna och jag undrar fortfarande över den silverfärgade bilen på heden, om en mediapersonlighet verkligen inte hört talas om IP-adresser och varför G var så angelägen att träffa Marias make, litteraturprofessorn Martin? När jag precis hade läst ut boken var jag lite besviken på allt som lämnats öppet men efter att ha smält den lite så inser jag att det kan vara till bokens fördel och verkar vara lite av Nessers signum. Nu kan jag hitta på alla möjliga egna svar på de frågorna baserat på slutet. Jag märker också att bokens lugna tempo och många känsloskildringar gjort att jag kan ta till mig dramatiken i den på ett helt nytt sätt och spåna vidare själv.

Mellan Combe Martin och Lynmouth kastar sig klipporna längs Exmoors kust ner i Bristol Channel.

Det är en fantastisk bok som jag här gett etiketten ”deckare” men det är mer av en mysterieroman faktiskt även om den har ett kriminellt inslag. Jag som aldrig tidigare läst något av Nesser fast det finns så mycket har upptäckt en ny favorit. Det är inte bara den där landskapsbeskrivningen som fångar mig utan själva språket i allmänhet och det märks att han varit lärare i svenska och engelska. Omsorgsfullt hanterar han orden och ändå flyter det lätt på och jag måste sträckläsa för att se hur det går. Det var faktiskt länge sedan jag kände samma sträckläsningslust. Jag faller pladask för alla existensiella tankar också för här levereras de med humor där inte minst Maria går omkring i stugan och resonerar med både sig själv och hunden om sin situation och om livet. Det är många av de där tankarna man överraskat börjar fundera över själv gällande vem man är, vad man gjort av sitt liv och vad vänskap betyder.

Om du redan har läst boken själv så rekommenderar jag den här artikeln av Crister Enander i Helsingborgs Dagblad om en personlighet som Marias. För er andra blir det en spoiler att läsa den. Lägger man ihop den med annat Nesser sagt om liv och död i intervjuer så inser man hur som helst att han har en väldigt nykter syn på mänskligheten. Mera! Nu.