Historiska romaner är det många anglofiler som gillar och många älskar därför Hilary Mantel som definitivt är en av de bättre författarna i genren. Hon har skrivit flera böcker men Wolf Hall som hon slog igenom med är den första i en serie om Thomas Cromwell som gick från fattig smedpojke till att bli Henry VIII:s viktigaste tjänsteman under den turbulenta reformationen på 1500-talet. Wolf Hall kom ut 2009 men översattes till svenska 2013 och hade då hunnit få Bookerpriset. Jag har läst boken på engelska och det är såklart att rekommendera om man orkar eftersom man får så mycket mer av den historiska känslan men det är en ganska tjock bok.

Mitt stora problem med boken är att Mantel ibland skriver så att det är svårt att förstå vem det är som pratar och detta har jag hört av vänner som läst den både på svenska och engelska så det är helt enkelt Mantels stil och efter ett antal kapitel så lär man sig att det för det  mesta faktiskt är Cromwell själv som talar och kommer in i det tänket. I övrigt älskade jag boken som har precis det där livliga man önskar av historisk skönlitteratur och som dessutom är påläst. Allt känns trovärdigt och det märks att hon dels kan sin historia själv och dels  tagit hjälp av en expert på  Thomas Cromwell (som boken sedan dedikerats till). Det jag kände var väldigt speciellt var hur sympatisk Cromwell ofta framstod och framför allt hemma i sin egen familj. Han tog sig an folk som behövde hjälp och till och med sina fiender talade han artigt men bestämt med vilket såklart var vad som gjorde att han blev så stor tillsammans med det faktum att han var utmärkt på att tala andra språk, läsa människor och skapa lagar. Samtidigt var han tvungen att få England igenom reformationen med parlament och kung och besluta om nödvändiga avrättningar och andra bestraffningar men boken visar hur Cromwell tänkte kring allt och plötsligt känns det väldigt begripligt om än hiskligt.

Det enda jag egentligen saknar i Wolf Hall är mer om hans motståndare Thomas More som nästan är lika känd på grund av sina religiösa terrormetoder och vi får se mer och mer av honom mot slutet av boken men jag känner att det redan tidigare hade varit på sin plats med beskrivningar om stridigheterna med More. I övrigt är det bra balans på kapitlen som börjar med Cromwells barndom och fortsätter med mer och mer om relationerna till kung Henry som gör allt för att få skilja sig från sin katolska drottning Katarina av Aragonien som inte har gett honom någon manlig arvinge. Cromwell dras in i arbetet med att få Anne Boleyn krönt till drottning istället och det är när detta börjar som man mer och mer inser vilken pragmatiker han var. Det känns dessutom som om Mantel verkligen fått rätt stämning kring detta och inte sitter och gissar utan 1500-talet framstår verkligen som tiden då nytänkandet var enormt i Nordeuropa och antingen kunde man acceptera detta eller inte. Läs den och njut innan ni kastar er över fortsättningen Bring up the Bodies – de båda kan ni förövrigt ha råkat stöta på som miniserie på TV.