Det är alltid roligt att läsa vad andra svenska anglofiler har för upplevelser och hur de blivit just anglofila tycker jag. Därför köpte jag för ett tag sedan boken Till England! av Lotte Möller på ett internetantikvariat eftersom den hade utgått hos andra. Boken kom ut 2001 på Bonniers så den har några år på nacken och berättelserna i den är ofta ännu äldre men det gör det inte mindre njutbar läsning.
Lotte beskrivs som journalist, författare och fotograf på omslaget och har därför tagit flera av bokens roliga bilder på sina resor. Hon är dessutom trädgårdsfantast så stora delar av boken handlar om kända trädgårdar vilket inte är mitt specialintresse alls men det är väldigt anglofil allmänbildning och såklart väldigt engelskt så det är intressant läsning och inte minst hur hon hamnade i köket hos Nigel Nicolson på Sissinghurst! Hennes trädgårdsentusiasm gör att det ofta blir fokus på överklassmiljön vi svenskar verkar älska så mycket och jag blir lite besviken när hon om arbetarklassens fish & chips skriver att ”det vita fiskköttet saknade inte raffinemang i all sin vitaminlöshet och pommes frittsen kunde ibland smaka äkta potatis”. Man undrar verkligen var hon köpt den fish & chips hon ändå beskriver med viss nostalgi för just fisken är ju definitivt det som gett näring åt arbetarklassen bland allt skräp de satt i sig och nog smakar det potatis om bra chips. Den engelska frukosten skriver hon ”strider mot alla dietistregler” och det gjorde den ju 2001 innan vi visste att ägg och bacon faktiskt har rätt sorts kolesterol och att det är väldigt få kolhydrater i det. Nåväl, som vanligt är det matkommentarerna jag fastnar för och här ska jag egentligen krama om Lotte som i övrigt talar sig lyrisk om brittiska efterrätter precis som jag och som betonar hur engelsk mat inte alls är det där läskiga det var förr utan att vi tvärtom borde vara avundsjuka på inte minst allt ekologiskt. Det enda faktafel jag hittat är i början där Sir Giles Gilbert Scott förvisso ritat Battersea Power station men där hittar man inte Tate Modern som ju ligger i Bankside Power station – lätt att förlåta. I slutet av boken får vi stifta bekantskap med fyra gamla Europeiska anglofiler varav den ende jag hört mycket om är Voltaire så det är rolig läsning.
Det bästa av allt i boken är nästan inledningen. Hon citerar Shakespeares Richard II vilket kan få vilken anglofil som helst gråtfärdig och beskriver det där med att sitta och titta på roliga ortsnamn på en engelsk karta så att man börjar fnissa förläget. En perfekt liten bok att njuta av i all ensamhet med en kopp te och scones.


Lotte Möller är bara så bra, även denna bok. Nigel missade jag nog, han var gammal när jag besökte Sissinghurst första gången.
GillaGilla
Låter som om du varit där många gånger? Olika årstider också?
GillaGilla
jag får nog plocka fram boken igen (jag älskar engelsk mat 🙂
GillaGilla
Hehe, jag också fast jag skriver mer om restauranger än recept här men det finns undantag.
GillaGilla
”Till England” har jag läst – fick den i present när den kom ut. En bok man gärna återkommer till!
GillaGilla
Ja visst är den mysig.
GillaGilla
Åh vad jag har läst denna mysiga book många gånger!
GillaGilla
Jag hörde talas om den först för ett par år sedan men ni läsare tycks ha läst den igen och igen. 🙂
GillaGilla