Jag fortsätter att skriva alldeles för lite om böcker trots att jag kastar mig in i bokhandlar överallt i England och min dotter för länge sedan gett upp det moratorium på bokköp hon velat se eftersom hon tycker jag har alldeles för mycket oläst i hyllan. Hon har insett att det inte går att stoppa mig men alla dessa högar av böcker visar ju att jag inte hinner läsa så mycket som jag vill och än mindre blogga om alla härligheter eftersom bloggen måste rymma så mycket annat också. Nu kan jag dock inte hålla mig från att rekommendera Neil Gaiman med sin bok Neverwhere som fått samma namn på svenska.

Neil Gaiman för den som gillar fantasy

Jag vet att jag nämnde den lite kort redan i inlägget om engelska favoritböcker men det var allt. Den är inte i min absoluta topp men strax under och jag tycker själva miljön är genialisk. Boken är ett måste för den som älskar London som huvudpersonen Richard bor i när han träffar på flickan Door som rör sig i en värld under själva staden där Richard också snart hamnar. Det är en värld av kloaker och underverk om vartannat och hela tiden med namn från verklighetens London som de ibland dyker upp i mellan varven och jag älskar hur de förflyttar sig mellan världarna. Det här var min första bok av Gaiman och jag undrar varför jag inte började tidigare för han är knappast ny. Jag är imponerad av att han knyter ihop allt väldigt bra utan att glömma någon detalj som stör läsaren utan det hela känns trovärdigt mitt i alla fantasier. En del är ganska förutsägbart men på ett förlåtande sätt eftersom man fastnat för persongalleriet. På min utgåva står det att boken känns som en kombination av något av Terry Pratchett och Franz Kafka och det oroade mig eftersom Pratchett inte tillhör mina favoriter utan bara känns tramsigt trist. Jag hade inte behövt oroa mig för det här känns mycket mer viktorianskt mitt i sin fantasy och sådant gillar jag.