I åratal hade jag velat äta på Rules i London innan det äntligen blev av. Jag hade fått för mig att man var tvungen att vara väldigt välklädd på denna fina och välkända restaurang och det är jag sällan när jag är på resande fot. Det är bekvämt att resa i jeans och ofta har jag kommit med tåg och inte velat ha största resväskan. Jag tänkte också att det skulle vara roligare om dottern var gammal nog att uppskatta det men där hade jag nog inte behövt vara orolig för det finns otroligt mycket att titta på i lokalerna även om det är en väldigt vuxen miljö och väldigt aktiva barn förmodligen skulle vara i vägen för alla svartklädda servitörer.

Foto: Rules

Rules är känt som Londons äldsta restaurang, Grundad av Thomas Rule 1798 är det kanske den äldsta som fortfarande är öppen men vem har koll på sådant? Hit kommer den som vill äta riktigt god engelsk mat – sådan alla som fnyser på näsan inte tror finns. Kanske minns ni att jag skrev om Nigella Lawson häromveckan? Hon äter också här och kallar sig beroende av deras skogshöns och både Dickens och H.G. Wells är tidigare gäster bland många, många andra.

Restaurangen ligger vid Covent Garden och det gör att många turister hittar hit men också stamgäster. Vi öppnade nyfiket dörren och steg in i röd sammet och guld, mängder av tavlor på väggarna och servitörer som genast välkomnade oss. Så gott som samtliga bröt på italienska eller andra språk vilket inte kändes så engelskt men typiskt London. Inredningen är alltså väldigt klassisk men har utöver det en massa egna målningar och bidrag från tidigare stamgäster och vi hamnade rakt under den berömda målningen av John Springs föreställande Margaret Thatcher med engelska flaggor vid Falklandsöarna.

Foto: Rules

Rules är speciellt känt för sitt vilt som de får från sina egna marker uppe i de kulliga hedarna i Teesside. Vi provade faktiskt inte alls detta men det var delvis för att de som anstår en bra restaurang går efter jaktsäsong och just jag som är den större viltfantasten i familjen inte hittade något jag blev nyfiken på. Eftersom vi lockats av deras cocktaillista så bestämde vi oss för aperitif istället för förrätt så maken och jag började med varsin drink av vilka min var den mest unika – en Kate Middleton’s. Lokalt gin från Sipsmith och svenskt uppfunnen Pinky vodka var basen men det som drog var för mig viol. Jag älskar viol och här blev det kunglig touch med en förnimmelse av ros dessutom. Vilken njutning!

Till middag blev det en steak and kidney pie och vilken paj! Även om det finns flera bra ställen för paj så var den förutom god även gigantisk och väldigt vacker. Att ni inte får ett foto beror på att det inte kändes läge för det alls. Dottern valde fish & chips vilket inte är deras specialitet och den får man lika bra i någon kuststad men den var fortfarande riktigt bra och hon gillar säkra kort när det gäller mat. Min dessert var en sponge pudding för jag är ju en sucker för det där med varma brittiska efterrätter utan torkade bär och den här gjorde ingen besviken. Dottern tog en ostbricka med fina engelska ostar medan maken beställde stilton och jag som just kommit tillbaka från Melton Mowbray där några varianter görs hade roligt åt att den presenterades under märke (Cropwell) snarare än bara ”stilton” och att jag lärt mig det. Här förväntas man alltså kunna sin ost. En stor, rund ost bars fram och servitören karvade vant ut en generös bit ur mitten.

Med bröd, extra sallad, vatten och vin så gick kalaset på 194 pund för oss tre för ganska exakt ett år sedan. Inte billigt alltså men värt vartenda pence för upplevelsen och vi var riktigt mätta när vi gick hemåt efter att ha tittat in i cocktailbaren på övervåningen och tänkt att den skulle passa bra en barnfri helg. Förutom det där med servitörerna så blir det inte mycket mer engelskt.