Jodå, en del av er har säkert hört att man kan rida i Hyde Park och hur cool låter det inte att skritta runt mitt i denna världsstad medan turisterna stirrar och man känner sig som värsta vaktparaden vid den historiska ridvägen Rotten Row. Dock är kruxet just det där att man är mitt i en park och därmed inte får galoppera. Hur frustrerande som helst kan jag tänka mig. Jag har inte ens försökt eftersom jag inte riktigt kan förlika mig med det faktum att stallen ligger mitt i ett bostadsområde i Bayswater med inte så mycket som en hage i närheten. Det finns förvisso en paddock alldeles över vägen in i parken men njae…Det finns dock andra alternativ.
Du kan rida i Wimbledon och här kan vi snacka coolt eftersom hästmänniskor som Anthony Andrews åtminstone tidigare bodde i krokarna, stall syns här och var i lyxhusens trädgårdar och man ser människor skrittandes ut mot den stora Wimbledon Common hela tiden om man rör sig i den gamla bykärnan där. Wimbledon Village Stables har både uteritter och lektioner för icke medlemmar om man bokar i förväg. Helgerna är oftast vikta åt medlemmar och skulle det vara någon avbokning så måste du ha ridvana men vardagar brukar det gå att boka tid, om än lite dyrare än för medlemmar. Stallet ligger bara ett stenkast från High Street med sina butiker och restauranger och ändå är stora Wimbledon Common med sina många ridvägar också alldeles runt hörnet. Skulle jag bo i södra London så är Wimbledon ett av de solklara alternativen eftersom jag gillar utomhusliv, pubar och vackra hus (det kommer ett inlägg, jag lovar) och eftersom allmänningen finns så går det också att rida utan att oroa sig över att vara i vägen för lantbrukare. Just detta säger de förövrigt i den här filmen som visar vad du kan vänta dig.
bara brittiskt 
Tack för tipset!
GillaGilla
Det var så lite. Säkert inte det mest imponerande du sett i rosenväg men väldigt mycket och man hamnar ju i London när man ska ta sig till alla dessa trädgårdar.
GillaGilla
Ah…. vad underbart!!! Blir så otroligt ridsugen när jag ser klippet…. Hade häst förr men inte längre tyvärr men rider fortfarande då och då. Hälsningar från Skottland.
GillaGilla
Vet ej om ödmjukhet är ordet, men att som nybakad 19-åring se unga kvinnor rida i parken, det gav en känsla och en lust att ”bli nåt”. Mellan sitt adjö till gymnasiet (Burgården, Göteborg) och inryckningen som värnpliktig radiotelegrafist (Lv 6) mitt i sommaren fanns några få veckor, varav en fick bli i London. Jag promenerade från morgon till kväll, ville som Sherlock Holmes ha varenda trottoar under skosulorna – men stan var på hans tid mindre. Nåja, kort efter att en utopisk drömkvinna ridit förbi fick jag syn på den älskade flaggan, nära Hyde Park Gate. Ambassad(!). Wow(!). Så jag tänkte att här kan jag gå in och till skillnad från skolengelskan snacka med värdighet, säkerhet. Men jag var förstås tvungen visa leg. Vakten nästan hånlog åt mitt svenska pass, då jag inte kunde uppge ett vettigt ärende dit in, annat än att jag ville ha en fika, och var villig betala några gulden. Snacka om att bli portad. Jag fick vandra vidare, mot hotellet i Kensington, där ljudet av hästhovar inte längre anades. Men från cirka 25-årsåldern har engelska språket inte stressat mig eller fått mig längta efter hemspråk. (Född Svensson återtog jag släktens gamla 1600-talsnamn just under värnplikten, så svenska staten fick bekosta ännu en namnbricka åt mig.)
GillaGilla
Oj, vilken historia.
GillaGilla