Dagens inlägg tog sin lilla tid att skriva. Det handlar nämligen om en av Europas allra vackraste tågresor, faktiskt även framröstad som världens vackraste några gånger i konkurrens inte bara med schweiziska och norska linjer utan även med de kända järnvägarna i till exempel Kanada och Peru. Du har säkert hört talas om West Highland Line om du åker mycket tåg i vår del av världen eller älskar Skottland. Har du inte det så kommer här en introduktion till en fantastisk linje att använda på din resa genom Högländerna.

The West Highland Railway kallades en sammansättning av flera små privata linjer från 1800-talet och framåt och jag kommer snart att recensera en intressant bok om den skotska infrastrukturens historia med massor av detaljer om de olika banorna byggda för att knyta ihop olika landsändar vilka senare blev nationaliserade precis som i Sverige. Idag är det Scotrail som driver banan här även om även de drivits nationellt i några år nu. Huvudbanan knyter ihop Glasgow med turistcentret Fort William och så finns det två grenar till Oban och Mallaig som nu också går under samma namn.

I Glasgow är det Queen Street Station du åker från och det är ingen jättestor station men den ligger mitt i centrum och har diverse småbutiker och caféer, samt är smidigt nära Glasgows stora busstation om du kommer från platser utan järnväg. Det går oftast tre avgångar till Fort William på vardagar (det tar över fyra timmar) och det kan gå ner till två på söndagar så kolla dina tider noga hos Scotrail. De två grenarna vidare västerut kan ha något färre.

Tåget snirklar sig ut bland förorterna i norr och snart börjar små men typiskt skotska berg skymta till höger innan man på vänstersidan sedan följer floden Clyde mot sin mynning och Helensburgh. Där kan du bland annat besöka ett ubåtsmuseum vilket har sin förklaring för när tåget vänder norrut längs havsviken Gare Loch så ser du bland träden nedanför dig flottbasen HM Naval Base Clyde, bättre känd som Faslane. Du åker vidare längs den fina viken innan det snart blir dags att se till höger istället för där dyker nu Loch Lomond upp och visst har bergen blivit lite högre? Jodå, du ser Ben Lomond och andra toppar på andra sidan sjön. Faktum är att de ser du bättre än mycket annat i trakten för det är otroligt många träd längs banan här. Det blir både maffigare och lättare fotografering längre norrut, jag lovar. Mellan Loch Lomond och havsviken Loch Long stannar tåget i Arrochar & Tarbet där du som vill stanna till och se mer av Loch Lomond kan gå av. Där går också att ta buss till puttinuttiga byn Luss söderut om du inte redan tagit buss från Glasgow.

Efter detta är det inte långt till den lilla knutpunkten Crianlarich. Här får du som vill till Oban byta tåg om du inte redan sitter på ett långt tåg från Glasgow som bara delas i två här beroende på slutmål. Fortsätter du mot Oban så passerar du småställen som du undrar hur de överhuvudtaget kan ha ett stopp i dagsläget men det är lite som våra skärgårdsbåtar som är livlinor ut till glesbygd och många vandrar längs West Highland Way dessutom. Så småningom dyker det upp större orter där bergen ger vika åt större dalgångar med lantbruk. Min egen favorit heter Dalmally och här måste jag göra ett längre stopp någon gång och vila. På perrongen vid stationshuset med sina gamla pinaler och växter (den är privatägd och hyr ibland ut rum) stod en äldre dam och klippte en herre i kilt när vi kom förbioch just här ser både berg och dal otroligt fridfulla ut men låt dig inte luras. En bit bort tornar bergen upp sig igen och norrut sitter de ihop ända till det vilda Glen Coe. Snart passerar du ruinerna av slottet Kilchurn i Loch Awe och så en vattenkraftsdamm innan jordbrukslandskapet ut mot kusten tar vid och du är i Oban. När du sedan vill lämna Oban kan du antingen vända tillbaka mot Crianlarch med tåget vilket jag rekommenderar om du inte ska tillbaka ner mot Glasgow på hemvägen utan fortsätta till exempelvis Inverness. Sträckan till och från Fort William är otrolig och ska inte missas. Om du har tänkt ta dig söderut från Fort William senare kan du istället ta Scottish Citylink-buss från Oban till Fort William så får du andra vyer, inte minst porten till Glen Coe. 

Om Oban inte alls är på din agenda den här gången så fortsätter du norrut från Crianlarich. Då kommer nu snart till Bridge of Orchy som kanske inte är något fantastiskt ställe i sig men vars natur hör till mina favoriter i Skottland och har du redan vandrat på mer kända ställen så kan det här vara fint inte minst för dagsturer men West Highland Way passerar också här. Bergen här är inte jättehöga men är mer fristående från varandra som små vulkaner och tåget vindlar runt dem i kurvor. 

Snart blir landskapet betydligt vildare och du är på väg ut på den stora, berömda Rannoch Moor som känns som laglöst land och man kan bara föreställa sig hur det var att korsa den förr med hästar, kanske vintertid. Nu är du på andra sidan vackra Glen Coe vars toppar du skymtar i fjärran och det är detta massiv som ska rundas för att sedan svänga ner till Fort William. Det är verkligen enorma vidder och jag som är van vid North York Moors ljunghedar får helt omvärdera vad jag kallar stort hedlandskap.

Vandringsleden West Highland Way håller sig närmare Glen Coe på sin väg till Fort William men på Rannoch Moor finns fler vandringsleder för de rutinerade. Efter en stund blir det mer bergigt i omgivningarna igen. I Rannoch finns ett hotell där du kan övernatta mitt ute på heden och prova maten i deras restaurang. Nästa station heter Corrour och är med sina 411 meter Storbritanniens högst belägna station. Den ligger verkligen i väglöst land. När tåget stannar hajar du till lite om du varit i Lappland för påminner stationen inte väldigt om stationerna där, fast vitmålad? Jo det gör den och den är faktiskt svenskinspirerad. Här stiger mängder av vandrare av och på under sommarhalvåret när servicen är öppen. Vill du övernatta så finns här ett vandrarhem en kort promenad bort men också The Station House med restaurang där både rum och bord måste reservaras långt i förväg. Här finns ingen mobiltäckning och det gäller förstås att tänka på framför allt som vandrare. Det är bra om du är van vid skiftande väder och en och annan sankmark om du tänkt ge dig ut här. 

Efter den stora heden svänger tåget västerut och här finns både sjöar med kraftverk liksom ett fascinerande ravinlandskap längs floden Spean, Monessie Gorge, ett måste för en geolog. Här finns paddelbara forsar på vänstersidan i nordlig riktning och vattenfall som Pattack. Spean Bridge och Roy Bridge heter stationerna i området. Det lockar mig verkligen att stanna och se mer av ravinerna med sina små hängbroar någon gång för det är underbart illgröna träd i den fuktiga miljön sommartid. Snart är du framme vid The Great Glen där tåget svänger söderut de sista kilometerna ner till Fort William längs foten av Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg. 

I Fort William kan du alltså stanna och ta dig till Glen Coe och uppför Ben Nevis men är det vackra järnvägsvyer du vill ha så fortsätter du hela linjen vidare till Mallaig (du kan ju för all del övernatta först) och det är mitt allra starkaste råd att du åker den där sista sträckan för den är något av det vackraste du kan se i Storbritannien om inte hela Europa. Den börjar i Banavie med att korsa Caledonian Canal med sina slussar Neptune’s Staircase till höger och sedan kanalens mynning. Allt bara några kilometer efter Fort William. Sedan följer järnvägen Loch Eil en bit (med hyfsade vyer av Ben Nevis om du tittar bakåt eller inte minst väntar tills tillbakavägen). Efter detta börjar stigningen så sakta uppåt medan bergen omkring sjön blir högre innan du omsluts helt av dem. Här börjar du bli lite upphetsad för nu vet du som läst på att snart kommer den berömda Glenfinnanviadukten som nuförtiden mest är känd från Harry Potterfilmerna. När den väl kommer syns den väl på vänstersidan eftersom det ska svängas ditåt för att komma upp på den. Det är lite som med Venedig, svårt att ta in en plats som man sett så mycket på film. Många går runt i tåget och fotograferar och har du tur är ditt fönster någorlunda rent. 

Glenfinnan är en av de absoluta höjdpunkterna på sträckan, turistig eller ej. Medan du sakta åker över viadukten kan du till vänster se ner i dalen med sitt monument, omgiven av berg och med Loch Shiel glittrande i fonden. Det här är sådant som är med dig på näthinnan förevigt. Många stannar här i några timmar och besöker monumentet eller följer någon vandringsstig för att få bra vyer av viadukten utifrån och tajmar kanske något passerande tåg. Andra tar en fika eller övernattar i de gamla järnvägsvagnarna som står uppställda på stationen. 

Tåget fortsätter och naturen blir härligt vild med berg och sjöar. En bit västerut dyker sjön Loch Eilt upp på högersidan. I den bortre änden av den ligger ön Eilean na Moine som även den är känd från Harry Potter där den är platsen för Dumbledores grav. Det står alltid bilister och tittar nere vid strandkanten och på tåget kl fotograferas det igen. Efter detta passerar du bland annat det ensliga, vita kapellet Our Lady of the Braes väster om Lochailort (ett måste att titta efter för den som älskar filmen Local Hero liksom jag) innan det blir dags att köra över Arnabol- och Loch nan Uamhviadukterna som inte är så stora men ligger vackert. Glöm inte att vrida på huvudet ibland i svängarna. Vid det här laget har sjöarna bytts ut mot smala havsvikar och du börjar ana ett annorlunda landskap. Bergen har blivit lägre och grönskan ökat. På vänstersidan är det mer och mer vatten och plötsligt ser du de karakteristiska öarna Rhum och Eigg i Hebriderna långt ut där havet öppnar sig. Tåget passerar också ett monument vid platsen där den jakobitiske tronpretendenten prins Charles, The Young Pretender, mer känd som Bonnie Prince Charlie,flydde till Frankrike. 

Den sista biten fram till Mallaig är lite av ett semesterparadis vilket man förstår när man spanar ut över havet och ser de nästan karibiska stränderna vid Silversands. En av stränderna längst ut har också den varit inspelningsplats för Local Hero vilket jag insåg när jag passerade den. Inte hade jag trott att den syntes från tåget. Makalös utsikt innan en lummig trollskog tar över och framme i Mallaig har det så blivit typiskt Atlanten med gräshedar och en distinkt maritim känsla med havet ständigt närvarande. Många tycker att Mallaig är lite trist och visst, det händer inte massor och nuförtiden har Harry Potter dykt upp även här eftersom The Jacobite Steam Train tar hit ännu fler besökare på sitt fina men kostsamma tåg med ånglok. Jag hävdar att Mallaig har stor mysfaktor men jag gillar verkligen Atlanten, färjehamnar och att äta skaldjur. Mer om det kommer i ett eget inlägg. 

Det här var lite om vad du kan se längs denna berömda järnvägslinje. Nu återstår bara att hitta en tid utan allt för många andra turister. Jag rekommenderar att boka platsbiljetter till just de här sträckorna (de är gratis både med och utan Interrailkort) inte minst under högsäsong för turismen i stort har ökat och Harry Potter-fansen är många både innan och efter Fort William eftersom alla inte har råd med ångloket. Du kan såklart välja även det istället för vanligt tåg om du är ett fan eller älskar historiska tåg. Själv har jag hört så många säga att det inte är värt det höga priset så jag har ännu så länge hållit mig till det vanliga tåget. Vyerna är desamma men jag skulle inte tacka nej om någon sponsrade mig såklart. Det kan vara lite förvirrande att hitta sin vagn på Scotrail för vagnsnumren sitter ofta klistrade på fönstren. Det finns sällan mer än en kaffe och snacksvagn ombord längs huvudsträckan Glasgow till Fort William för tågen är små så ta med lite proviant och sätt dig och njut.