Jag minns en gång under en tågluff på 80-talet när vi hamnade på ett hotell som jag tror bara hette Strand och låg på gatan med samma namn (nej, den heter inte The Strand). Det var det billigaste vi kunde hitta med centralt läge när vi kom ner från Skottland och bara ville ha kul mitt i West End. Pyttesmå rum i indiskt blått med absolut inga bekvämligheter alls men ändå hyfsat rent och vi begrep inte hur det gick att få något så billigt på den fina gatan alldeles vid Savoy. Senare har jag bott billigt runt hörnet men där har det nu blivit kontor. Idag bor jag lite varstans och upptäcker områden eller passar tåg men faktum kvarstår, är du ute efter att snurra runt bland Londons nöjen är det svårare att bo på bättre läge. Idag är det dags att recensera Strand Palace som ligger just här och är mycket populärt inte minst bland oss svenskar.

Jag hade inga jätteförhoppningar inför min bokning utan var mest nyfiken på varför så många svenskar älskar det här hotellet och hur prisvärt det egentligen är på det här fantastiska läget.

Jag möts i trappan av en piccolo som i det här fallet inte alls är någon liten pojke i mössa utan en äldre man i hög hatt och allt du förväntar dig av ett finare hotell i London. Lite lustigt på ett turisthotell som detta men samtidigt är det ett jättehotell så det är nog bra att ha en sådan tjänst här, speciellt som det alltså är trappor upp till entrén och det faktiskt kan behövas bärhjälp till bagaget.

I receptionen jobbar fyra-fem receptionister oavbrutet med att hjälpa gäster. Det har bildats en rätt lång kö men den går ganska fort. Jag börjar förstå att det här hotellet är större än de flesta andra stora hotell jag bott på. Incheckningen går smidigt och snart har jag tagit hissen upp till min våning. Det är då jag verkligen inser hur stort hotellet är för vid hissarna sitter både en våningskarta och en stor skärm där rummen på just den våningen grupperats så du kan klicka för en ännu mer detaljerad karta över hur du hittar till just ditt rum. Det är sjutton grupper! Hotellet har 800 rum hör jag senare. Ett helt kvarter. Hur får man allt att flyta?

Efter lite kringelikrokar genom riktigt mörkt målade korridorer hittar jag mitt enkelrum. Jag hade inte förväntat mig något fantastiskt, utan tvärtom ett lite murrigt, engelskt rum i äldre stil och det är just vad jag får men jag är glad att vara i det livliga London. Dessutom är badrummet riktigt fint (även om det i det lilla enkelrummet helt saknar dörr) och fönsterluckorna är en rolig detalj istället för dåliga mörkläggningsgardiner. Här väntar också en påfyllningsbar designad vattenflaska och en trevlig chokladkaka.

Teven är urdragen och jag är inte säker på att den sitter fast ordentligt i väggen om jag börjar dra i den så jag ringer på hjälp som kommer snabbt. Inte för att jag ska spendera så mycket tid på rummet men jag gillar att se något brittiskt på m när jag väl varvar ner. Mest sådant svenska kanaler inte köper in liksom morgonnyheterna när jag gör mig redo att gå ut.

Redan i receptionen har jag sett att hotellet har en ginbar. Perfekt för mig som älskar gin. Här sätter jag mig första kvällen och testar en liten gin och tonic på Opihr som jag hört om men inte testat. Den ska vara kryddig vilket lockar mig men senare har jag förstått att jag inte är den enda som inte känt så många kryddor alls utan att det är en ”svår” gin. Det här var ju dock inte barnens fel. Den hade ett stort utbud och trevlig personal även om den kunde haft öppet ännu längre men du kan alltid köpa annat i den stora restaurangens bar. Innan jag lägger mig på kvällen hänger jag ut lappen om att jag inte behöver ha rummet städat. Då ska man nämligen få en drinkkupong som ger sju punds rabatt i hotellets barer. När jag lagt mig ser jag att dörren inte håller tätt mot golvet. Det läcker in rätt bra med ljus och jag ställer mina skor på längden längs dörren för att dämpa lite medan jag tänker på våra brandutbildningar på jobbet vilka alltid går igenom en känd hotellbrand i Köpenhamn. Här skulle det sippra in bra med rök även för den som duktigt håller dörren stängd. Britterna har ofta striktare säkerhet än vi svenskar. Det har förvånat mig hur de måste göra riskuppskattningar till skolutflykter och hur noga de är att inte låta glasfiberull ligga öppet som vi gör. När det gäller läckande badrum och otäta dörrar på boenden verkar det dock vara gamla regler som gäller. Eller så är min dörr bättre än jag tror men jag är tveksam.

Andra kvällen nöjer jag mig med en drink i den där baren i restaurangen och får mina sju punds rabatt eftersom kupongen låg instucken under dörren på morgonen. Det är sent eftersom jag redan från början var sen hem efter en utflykt till Putney varifrån jag tog buss hem för att se nya kvarter i söder, så mycket man nu ser en vinterkväll. Den blev omdirigerad på grund av någon händelse i Westminster och tvingade mig till ett oplanerat byte på Victoria. Jag hade tänkt äta tillbaka i West End och hade sett att det till och med fanns ett alternativ på hotellet vars kök var öppet sent. På kanten upp mot Covent Garden ligger nämligen den amerikanska restaurangen Joe Allen. Perfekt för en som bara vill kunna snubbla upp på rummet sedan. Det finns en egen korridor från restaurangen till hotellet på insidan så det kunde inte bli bekvämare. Jodå, visst var köket öppet när jag kom men efter 21.00 serverar de bara smårätter och dit hör inte de läckerheter som lockat dit mig. Ingen mac n cheese, inga revbensspjäll utan bara tyska snacks. Jag beställde en korv i tysk stil med senap. Inget som passade deras roliga cocktails alls såklart så det blev alltså en drink i den vanliga hotellrestaurangen efteråt istället. Det blev ganska högljutt med livemusik på Joe Allen senare också vilket kan vara både en för- och en nackdel beroende på vem du är. Pianospelande för stammisar som varit på teater. Varje resa har någon matbesvikelse och det här var denna resas men Joe Allen har 4.3 på Google så det är nog helt okej bara man får de där revbenen.

Jag kommer alltså även till hotellrestaurangen efter middagsdags så det serveras bara drinkar i baren. Ljuset har dämpats men du kommer ändå inte ifrån att det är rätt omysigt och opersonligt även om det är lite kul att se ut över receptionen. Personalen är artig men van vid hundratals gäster varje dag så något småprat är det inte frågan om men drinken var god.

Nästa morgon vill jag testa hotellfrukosten för det vill man ju på ett sådant här ställe. Det innebär dock inte att man vill bli väckt 8.30. Då knackade en städerska på och ville sätta igång. De visste ju att jag skulle checka ut men inte att jag skulle äta frukost (som dessutom var öppen till 10.00). Gör de så med alla? Är de för få på städet för detta jättehotell?

Frukosten i restaurangen är ungefär som jag lärt mig att mycket är på det här hotellet. Stort och opersonligt. Kön går snabbt vilket är bra, de är ju effektiva. Snart har jag ett bord och eftersom varje servitris har sin lilla del så hoppas jag att de har koll på mig som inte har något plagg att lämna kvar vid min ännu tomma tallrik. Det har de och de kommer också med kaffe och tevatten till borden. Själv hann jag inte se det innan jag hittat espressomaskinen för ska jag ha kaffe i England så ska det vara starkt från början. Jag fick en kanna kaffe på bordet bäst jag satt där senare men det var bara marginellt bättre än på Deutsche Bahn som har det äckligaste kaffe jag vet. Håll er till espressomaskinen här.

Jag vet inte om det var under Covid de satte glas framför det varma så man får be kökspersonalen om det man vill ha istället för att ta själv. Kanske handlar det bara om att minska svinn. Jag var rätt trött och mumlade lite om vad jag ville ha men de tänkte inte som jag så du måste verkligen specificera. Jag nämnde bönor men fick ett hav av dem. Jag bad om både bacon och korv och jag som alltid passar på att äta engelsk korv nu när det bara importeras irländsk till Sverige skulle specificerat att jag ville ha fler än en korv och inte fullt så mycket bacon som jag fick, speciellt som det inte var tjockt engelskt kotlettbacon utan vanligt danskt som ju importeras i massor. Var tydlig alltså. Deras black pudding var däremot både stor och god och äggröra bra.

Bland det kalla tog jag ett kokt ägg (mycket ägg är bra mot åldersfel på gula fläcken vilket vi har i släkten och jag älskar förövrigt ägg). Det var tyvärr närmast svart gula på det och äggkoppar fanns inte att hitta. Inget salt på borden heller. Här får du be servitriserna om allt extra. Återigen vet jag inte om de tycker det är bra service. Brödrosten var riktigt ojämn i inställningen men det fanns också små franskbröd. Till detta Tiptrees marmelader i miniformat och så ostskivor och salami till alla turister som vill ha sådant till frukost. Juicen var för söt för mig men okej i smak medan croissanten var både liten och torr och verkade sakna smör men som ni ser är fruktutbudet fräscht.

När jag var uppe i rummet igen för att göra mig klar att checka ut så knackade städerskan på en gång till, så desperata var de att städa mitt lilla rum. Jag tog ner mina saker och ställde dem i bagagerummet en stund för att sticka till Bloomsbury innan det bar vidare till nästa hotell.

Strand Palace. En upplevelse jag inte vill ha ogjord. Det är en studie i hur man kan driva ett gigantiskt hotell och det är en klassiker på toppläge men vill du ha mysfaktor ska du välja något annat, inte minst om du vill undvika att höra svenska överallt. Vi gillar ju hotell i West End men det här var verkligen som att vara i Bayswater där vi också ofta hamnar. Ett litet Sverige i både ginbaren och frukostmatsalen. Men ja, du är i Covent Garden på en minut. Högst.