Vart skulle jag då den där tidiga morgonen i Leeds? Jo jag skulle till slut uppfylla drömmen om en av Storbritanniens mest kända järnvägssträckor, den mellan Settle i Yorkshire och Carlisle i Cumbria. Elva mil rakt genom vad som med engelska ögon är ren vildmark och det var det sannerligen när banan byggdes av Midland Railway på 1870-talet då många rallare strök med av köld och sjukdom. Idag är det dels en livlina mellan små byar mitt ute i ingenstans och en turistjärnväg, inte minst för vandrare. Jag har velat åka den i många år men det är ju mycket som slåss om tiden i Storbritannien. Nu blev det äntligen av!

Att linjen alls överlevt är lite av ett under. Visserligen klarade den 60-talets många järnvägsnedläggningar men 1980 var det dags att stänga den. Det blev ett ramaskri bland folk. Arbetet att hålla den vid liv startade och 1989 hade man faktiskt lyckas rädda den, delvis ironiskt nog tack vare den gamle toryministern Michael Portillo som du kanske sett om du tittat på brittiska järnvägsprogram för han är stor tågentusiast. Idag går det en hel del gods på linjen och de minsta stationerna som stängdes på 80-talet har öppnats igen så att människor kan njuta av det långsamma livet i Yorkshire Dales nationalpark och norrut och inte bara stå nedanför banans och fascineras av dess mest kända bit, Ribblehead-viadukten.

Jag tog mig alltså upp tidigt för det är inte jättemånga avgångar att välja mellan dagligen och framför allt inte som stannar överallt på de små stationerna utan det gäller att lusläsa tidtabellen. Nu skulle jag visserligen inte vandra den här gången men jag ville se allt längs vägen. Jag har åkt runt mycket i Yorkshire Dales men inte så här långt västerut eftersom det stora delar saknas busslinjer. Settle är däremot lätt att ta sig till från Leeds och min resa började faktiskt just med vägen dit. Redan när jag klev på satt det damer i vandrarkängor och läste kartan och planerade för fullt. Själv satte jag mig på höger sida där jag visste att min favoritvy skulle dyka upp, berget Pen-y-Ghent som jag sett på håll från lite varstans. Tyvärr var fönstren ganska dammiga så tillsammans med reflektioner av ljusen de envisades med att ha på gjorde det fotograferande svårare som du ser men låt inte det avskräcka dig.

Redan Leeds till Settle är faktiskt en rolig sträcka även om den hör till linjen mellan Leeds och Morecambe i Lancashire. Redan när du lämnat centrala Leeds kommer du förbi Kirkstall Abbey, en klosterruin som idag kan besökas och som gett namn till ett lokalt bryggeri. Tåget fortsätter genom Airedale och floden och efter en stund kommer du förbi Bradfords utkanter där världsarvet Saltaire med sin mönsterby för fabriksarbetare har sin egen station. I Bingley ser du inte mycket av den berömda slusstrappan som du ska ta buss för att se men i Keighley kan du titta till vänster och ha turen att få se ångloken på Keighley and Worth Valley Railway som använts i otaliga film- och TV-inspelningar och drar tågen du kan ta till Brontësystrarnas Haworth om du inte tar bussen. Efter dessa urbana landskap blir det mer grönska utanför fönstren och på högersidan ser du att du är i kanten av Yorkshire Dales medan du passerar den lastgamla lilla byn Hellifield som visade sig ha en fantastisk liten station eftersom den en gång hade regelbunden trafik in i Lancashire.

Efter Hellifield är du snart i Settle som är en härlig småstad jag sett alldeles för lite av och det finns mycket att se mellan den och Skipton. Om du inte vill åka hela vägen från Leeds kan du verkligen välja att stanna lite extra i Settle för här är det lätt att komma ut på vandring och det är fullt av service och trevliga caféer. Om du tittar på brittiska program om ovanliga hus kan du ha sett byggnaden i bakgrunden på bilden nedan för det är det gamla vattentornet till ångloken som någon köpt och gjort om till bostad och det förekommer i ett sådant program. Önskar jag kommit på det själv.

Efter Settle börjar det ena vackra efter det andra att rada upp sig. Jag reser i april vilket betyder att det fortfarande är lamningssäsong här uppe i bergen där den är senare än nere i Sydengland. Alla får är inte uppe i hagar på sluttningarna än utan många är kvar längs järnvägen nere i vad som blir floden Ribbles dalgång.

Snart börjar Pen-y-Ghent bli synlig om än inte lika imponerande som från andra håll. Med sina 694 meter är det en av Yorkshires så kallade Three Peaks och den enklaste att vandra till och runt. Många tar sig upp för alla tre och det finns också de som gör en Three Peaks Challenge och tar alla tre på samma dag.

Snart ser du Pen-y-Ghents mer kända silhuett. Vill du ta en närmare titt och har kängorna på så gå av tåget i Horton-in-Ribblesdale där en milslång runda väntar dig som är förberedd.

Lilla Horton-in-Ribblesdale kunde inte ligga vackrare och alla stationer längs linjen har bevarats i sin otroligt charmiga stil. Det här var en av de stationer som stängdes redan 1970 men öppnades igen 1986 och nu känns populärare än någonsin. Flera avgångar stannar just här och många går av och på. Nere i byn finns ett par pubar och Blind Beck Tearoom med te och rostat bröd.

Jag ska ju se hela banan så jag sitter kvar och om det var ren landsbygd tidigare så blir det nu nästan vildmarkskänsla när vi kör vidare norrut. Det är nu man börjar förstå hur det måste ha varit att bygga den här banan medan vinterstormarna rasade. Det går inte lika många tåg vintertid men de som går visar dig ett underskönt landskap om det snöat på höjderna vilket det oftast gjorde när jag bodde i Yorkshire på 90-talet så helt borta är snön inte trots ökad värme.

Ribblehead är nästa stopp och här går alla de av som tänkt vandra längs järnvägen eller passa på att se banans enorma viadukt i Ribblehead. Flera har letat upp när det är högsäsong för ångloksturerna för banan är populär att åka med historiska tåg och att se dem tuffa fram uppe på viadukten går att jämföra med Glenfinnan som Harry Potter-fansen gärna tar sig till uppe i Skottland (samma bolag). Apropå Harry Potter har han förövrigt suttit ovanför Malham Cove utanför Settle och deppat med Hermione i Harry Potter och Dödsrelikerna så är du stort fan så finns det fler skäl än tåg att stanna till i trakten.

Det börjar bli svårt att välja sida för när du närmar dig Ribblehead dyker nästa berg i Three Peaks upp i form av Ingleborough med sina 723 meter. Svårare att ge sig på men alltså ett måste för många ändå. Det går även utan bil att ta sig till byn Ingleton i närheten men inte från tåget. Ytterligare en by på den här sidan järnvägen värd ett stopp är Clapham om du vill ha en bas för detta majestätiska berg eller bara se mysiga byar.

Vid Blea Moor Road vid stationen (älskar du inte det ödsliga namnet) står bilarna på rad. Här stannar man och går för att titta på viadukten och fotot på den har jag naturligtvis inte kunnat ta själv. Jag har mest hållit mig öster om hedarna du ser i bilden nedan för där hittar man min favoritdal, den breda Wensleydale med byn Hawes och mycket annat. De här vägarna mitt i ingenstans är lite roliga för plötsligt dyker det upp en glassbil eller två bland alla som parkerat. Puben här heter The Station Inn men precis som med de andra jag nämnt gäller det att kolla öppettiderna noga och alltid ha med dig någon egen proviant om du lämnar tåget.

Vid Ribblehead går det en vandringsväg mellan stationerna vilket är smart om man inte vill ge sig upp i bergen men ändå se något. Tro bara inte att det är platt bara för att du håller dig där. Både där och på andra ställen längs banan kan du se små vattenfall om sommaren inte är snustorr.

Att åka över själva viadukten blir lite av ett antiklimax och den är egentligen roligare från marken för på tåget har du istället Whernside i blickfånget, den siste bamsen i Three Peaks och en du kan vandra vid om du går av vid Ribblehead. Vandringen nedåt är brantast men på slutet är du mer eller mindre under viadukten.

Nu närmar sig tåget den lilla vitkalkade byn Dent och den som kan sitt Nordengland har rätt i att tänka att det där med vitkalkat låter mer Cumbria än Yorkshire. Detta är en gränsby som tidigare tillhörde Yorkshire men sedan 1974 tillhör Cumbria men säg inte det till invånarna. Själva byn ligger sju kilometer väster om järnvägen så det är en rejäl vandring dit men fin är den och med ett par pubar. För mig är Dent väldigt speciellt eftersom min man älskade byn och tog sig dit en del i sin ungdom på väg till Lake District. Sentimentalt tittar jag ut över det bedövande vackra landskapet. Någon gång ska jag unna mig att bo i stationshuset här. Englands högst belägna och det känns när tåget rör sig uppåt.

Efter Dent har du lämnat Yorkshire och hamnat i Cumbria men utan att det är det dramatiska Lake District. Istället fortsätter Penninerna norrut men nu börjar du närma dig floden Eden istället för Ribble och landskapet blir lite mer befolkat och uppodlat igen även på högersidan. Floddalen Edale har också mer granplanteringar och en hel del fasaner.

Till slut börjar du närma dig mer av civilisation i form av lilla Appleby med sitt slott och snart är du i Carlisle som också det är värt din tid. Där kan du också byta till banan längs Hadrianus mur om du vill fortsätta mot Newcastle. Jag kan bara inte säga det nog gånger: kolla tågtiderna noga. Alla tåg går inte i lågsäsong och alla stannar inte på de minsta stationerna. En del från Leeds till Carlisle tar en helt annan väg så se till att du söker tider helt utan byten om du söker hela vägen från Leeds och se var tågen gör uppehåll, inte minst om du tänkt vandra. När du sett att din planering håller så njut av en av de vackraste järnvägssträckorna i Storbritannien.