Nytt år och alltid samma förväntan och hoppfullhet. Dottern och jag konstaterade igår att vi haft ett blandat 2025 som innehöll en hel del roligt men som generellt var ganska jobbigt.
Värst var att förlora dotterns faster i England. För mig för hon var den som tillsammans med oss två kände min man bäst, visste saker om hans barndom och alltid var storasystern när vi var på besök där. Att inte höras av på juldagen var jättekonstigt och hela året har varit extrem saknad av dem båda. Sedan fick jag till min stora glädje efter att i hela livet ha drömt om det äntligen veta att min arrendetomt skulle kunna säljas till mig. Plötsligt kom beskedet att det dock skulle bli en väldigt mycket mindre del än familjen arrenderat sedan 1924 på grund av olika anledningar jag inte vill gå in på än. Mitt i detta hade dottern och jag en alldeles fantastisk semester i bland annat Skottland som vi kommer minnas med lycka länge. Jag har också glatts väldigt åt Storbritanniens närmanden till EU som skett under året med återinträde i Erasmusprogrammet och annat. Väldiga toppar och dalar helt enkelt.
Nu är det redan tolv dagar sedan vintersolståndet och ljuset kommer åter. Jag ser fram emot att året iallafall kommer att ge ett svar på det där med markköpet så jag vet vad jag ska fatta för beslut och vad det skulle kosta, om jag ska gå vidare eller ej och alternativen jag funderat på. Det är fortfarande spännande att få köpa loss marken.
Resemässigt hoppas jag få se mer av Europa än det funnits tid för under 2025 men längtar som vanligt också tillbaka till Storbritannien. Sedan 1996 har alla år med en sexa på slutet inneburit åtminstone en dag om året i Whitby, vår speciella plats, så förhoppningsvis kommer jag dit igen i år. Yorkshire är ju redan det jag sett mest av och kan överlägset mest om men det finns alltid något nytt att se och äta. Samtidigt vill min dotter tillbaka till St Ives och min brexitbesvikelse kommer såklart aldrig att dö men den har lagt sig och Cornwall har förändrats så även jag längtar dit en del igen. Lite knöggliga resmål att kombinera men jag som tar tåget kan ju njuta extra av Yorkshire innan jag får sällskap om vi reser på gemensam semester. Ska vi ner till sydväst har jag en handfull prioriteringar att välja mellan på vägen ut, inte minst i Devon men också Dorset. Med allt detta sagt har jag en otrolig längtan tillbaka till Skottland och då inte minst se mer av Skye och fastlandet runt omkring men också Ullapool högre upp. Jag längtar till skaldjur i någon hamn och sagolika bergsmiljöer.
Jag har kikat lite på vad som lästs mest på bloggen. Inte helt förvånande fortsätter clotted cream att vara populärt år ut år in och det är ju gott. Det har också blivit mycket sökt på vilka färjor man har som alternativ till resan och så märks det att jag försökt hjälpa hundägare i olika grupper på Facebook med hur man tar med hunden för det inlägget har gått som tåget liksom mitt inlägg om inresetillståndet ETA som nu krävs. Ganska logiska toppinlägg i år med tanke på läget och på att vi efter coronan har blivit fler hundägare. Londons järnvägsstationer var också populärt att läsa om och jag är väldigt aktiv i tåggrupper på Facebook så jag ser hur folk reser mer och mer med tåg. Märkligt nog skrev jag själv inte ett dyft om att det var järnvägens 200-årsjubileum 2025 med mängder av evenemang (varav några faktiskt fortsätter i år). Jag har nog generellt varit ganska mossig i skallen i år. Ett tag undrade jag om jag höll på att bli utbränd men hade nog bara mycket på jobbet och hemma samtidigt.
Ett inlägg som också varit populärt är det om Northumberland vilket jag misstänker är för att Vagabond utsett detta stora grevskap till en av årets destinationer 2026. Jag kommer därför själv att skriva mer om det snart. Inlägg jag har på gång handlar också om ett par rejäla och riktigt historiska slott, en indisk michelinupplevelse och om att bila i Skottland. Har du något speciellt du skulle vilja läsa om eller något du vill veta mer om?
bara brittiskt 
Vad fint du delar med dig av toppar och dalar. Vad fint att ha känt sådan kärlek som du måste ha gjort.
Min pappa som inte lever längre sa att det kan ge stadga för en att äga en bit betydelsefull mark även om den är aldrig så liten. Han köpte loss en liten liten bit av en plats han tyckte om.
GillaGillad av 1 person
Tack! Ja det var med toppar och dalar det också såklart men väldigt speciellt.
Det där din pappa sa slår an något hos mig. Det är något med lite land på en plats man gillar.
GillaGilla
Ja, vad ska det bli av världen nu 2026? Man undrade 2025 januari månad när vi tittade på den fina ljusinstallationen på Sergels torg med ord av Malala och det kändes lite mer hoppfullt då.
Det tär att följa med och läsa, se, höra, känns lite som en skyldighet att veta så mycket som möjligt.
Sen har så många drabbats av sjukdom och död så man undrar. Undrar att det går så fort.
Något helt annat men dödsfall det också om Brigitte Bardot, såg att hon nämndes.
Och i Uppsala 1972 visste vi inte mycket mer än att hon var stjärna. Jag upptagen av studier, 20-årsåldern, han som blev min make sen var klar med dem, fem år äldre. Ett stort studentgäng på 150 stycken skulle sjunga och uppvakta BB som fyllde 38 år och sen äta lunch på Flustret. Det jag minns bäst är att killarna som stod nära ändrade snabbt sin bild av henne från alla fuskfoton. De tyckte, kanske inte direkt ful men något ditåt, något vansinnigt målad som om hon besökt en färghandel innan och fått all färg över sig😁och sa så otroligt söta och snygga vi Uppsalatjejer är med bara lite mascara och äkta ljusa lockar utsläppta. Och gick på Friskis och Svettis, dansgrupper, cyklade åt alla håll vi skulle, spelade badminton, skidor, skridskor och simnig och vältränade.
Hon gjorde en märklig resa poltiskt senare men fina sonen var med på begravningen trots allt.
Ja, är ju lite intressant med hur hon blev och varför. Men redan vid sonens födelse var det märkligt. Tror han är gift med en norska.
GillaGilla
Hej Monica. Ja, mycket sjukdom och död slår till i ens närhet, och man kan titta på glada foton från millennieskiftet, där man nu är den enda överlevande. I december 1999 var det inte bara ett nytt år utan ett nytt årtusende man stod inför. Från Publicistklubbens Lucia-bord reste sig min tillfällige bordskavaljer Siewert Öholm och gick ut i ett av stans finaste kök och klagade på maten. Det skulle aldrig hänt i vår nutid, då vi nöjer oss med allt.
Din åsikt om Bardot sedd på nära håll delas av författaren/tecknaren Sture Hegerfors (en typisk 30-talist) som efter studenten reste ner till Paris för att få träffa henne – han ljög på skaplig skolfranska att han var journalist, och han släpptes in på hennes kontor. Hon var tämligen osminkad, han häpnade över hennes osedvanligt stora framtänder ”som en syster till Piff och Puff” men hon var trevligare än han nånsin kunnat föreställa sig. Och på biodukarna var hon i utstrålning oöverträffad. I sminkfrågan har en del nämnt att världens mest spacklade högdragna ”apa” var Sophia Loren, medan det härligaste ”naturbarnet” var Elizabeth Taylor, och en del brittiskor var härliga i roller som strävsamma husmödrar, sköterskor osv. Och så sent som 2010 körde en bio i London Bardot-filmer nonstop från morgon till natt hela tiden. Det var nära Great Windmill Street, minns ej om det kanske var Rupert eller Poland Street. Bardot-filmerna var en hyllning till en hel, åldrande generation.
GillaGilla
Jag som tycker vi vågar klaga mer nuförtiden än förr när vi inte gillar det vi betalar för.
Det är intressant det där med vad som är vackert och inte för människor.
GillaGilla
Oj vilken berättelse! Ja hon blev märklig men lite rolig mot slutet faktiskt med sin syn på djur och sådant.
Visst är det extremt jobbigt nu. Det är delvis därför jag inte kunnat skriva något på några dagar. Vi har också haft en del födelsedagsfiranden och jag har mycket jobb och har varit ute och jagat norrsken men den här månaden är det svårt att hitta skrivlust. Jag vill bara lägga pussel, umgås med dottern och hänga med travhästar. Det saknas verkligen inte saker att skriva om men jag blir så matt av allt omkring mig. Helt energilös. All energi går till jobbet som är kul.
GillaGilla
Såg att BB blev djurrättsaktivist på heltid,1973, året efter Uppsalainspelningen. Slutade helt med skådespeleriet. Då var sonen 13 år men hans hem var hos farföräldrarna. Såg också att sonens pappa dog 2025, ett par månader före BB.
GillaGillad av 1 person
Jag förstår så väl dina ord och känslor. Och jag frågade en riktig fransyska på mina gata här i Göteborg vad Bardots död betydde för henne. Hon sa det är snarare frågan vad det betyder för Frankrike, att Frankrike som nation genom hennes bortgång liksom fått ett finger bortamputerat. Och när domstolen tre eller fyra gånger dömde BB till höga böter för att hon talat och varit så totalt emot islamiseringen av Frankrike, det var en kamp som gick in i franska hjärtan. Hur många nästan utomjordiskt strålande fransyskor som står upp för nationen återstår i dag??? Vackert att den underbara Mireille Mathieu sjöng vid BB:s begravning. Men MM fyller till sommaren 80. Frankrikes folk lider svårt av att byta kultur (bli tyskar???) och att byta religion, men Storbritanniens folk struntar i om kultur och religion byts ut. Jag är inte negativ till främmande tro, men tycker att man bör ha kvar sin egen fungerande och vårda sina kristna värderingar.
GillaGilla
Ja, man påminns också om en annan tid, mer uppdelat mellan generationerna och 20-åriga killar tyckte att en nästan 40-årig kvinna var en tant😉.
Vet inte om rollerna uteblev eftersom BB avslutade allt året efter. Fortfarande ung tycker vi idag. Och sen finns ju en rad böcker om allt från olika håll.
GillaGilla
Saknar man en avliden stjärna, så är det nog ofta så att det snarare är en hel epok man saknar. Och beträffande Storbritannien undrade jag redan 1983, vid David Nivens bortgång: Kommer britterna nu att kunna utstråla samma värdighet eller blir de ett mer vilset improviserande folk?
Men…man har ju för mycket död i sin egen absoluta närhet också. Säg att man tittar på ett glatt kamratfoto från millennieskiftet, sju åtta personer, och så är man nu den sista överlevande. I stil med vad Agatha Christie skrev i romanen ”Ett mord annonseras” att visst har man nya bekantingar, men när ingen längre finns som kan minnas ens ungdom så är man ganska ensam.
Jag vet ju inte precis hur du har det, men jag önskar dig det bästa möjliga 2026.
GillaGilla
Åh, David Niven. En av min mormors favoriter.
Visst saknar man en annan tid. Det är nog till stor del därför vi svenskar reagerar som vi gör nu också. Vi har sorg över ett Sverige som inte finns längre och tror att detta beror på andra människor som inte är som vi.
GillaGilla
Haha, ja det där med ålder har förändrats. Man ser gamla foton av farbror Melker och läser om hur ung han faktiskt var vid inspelningen av Saltkråkan och idag ser alla på något vis yngre ut i hela sin stil. Det kanske är därför.
GillaGilla
Torsten Lilliecrona, alias farbror Malker, tänk att i en lång karriär ha haft så enormt många roller på scen och film och i efterhand i all teaterlitteratur vara förknippad med bara en enda. Under sina decennier vid Göteborgs Stadsteater var han älskad av publiken, men då han vägrade underteckna kommunistiska Manifestet och den Moskva-trogne Sven Wollter ville degradera honom till städare, flyttade han från stan. Möjligen var det till Skåne, där han avled 1999. I främst höga officersroller hade Lilliecrona haft någon av David Nivens stil. Och efter Nivens nämnda död 1983 medger jag att skotten Sean Connery och den visserligen ytligare engelsmannen Roger Moore stod för fortsatt brittisk stolthet, fastän den främst ikläddes av drottning Elizabeth.
GillaGilla
Hans son jobbade faktiskt på stadsteatern han också. Lite roligt eftersom min far fotat Saltkråkan och senare flyttade till Göteborg och jobbade på teatern.
GillaGilla