Jag har i ett tidigare inlägg recenserat Anna-Karin Palms fina bok Målarens döttrar. Eftersom jag gillade den så mycket ville jag även läsa hennes debutroman Faunen. Nu har jag äntligen gjort det och det märks verkligen att det var en debut för den imponerade tyvärr inte.

Det första som gick fel var introduktionen till boken vilken genast berättade att temat i boken var vänskap. Jag hade hellre haft Annina Rabes beskrivning som eftertext och själv fått upptäcka detta för nu blev det hela tiden ett stopp i läsandet någon sekund för mig vid många typiska stycken om just vänskap där jag retade mig på övertydligheten.

Själva boken då? Det är ingen urusel bok på något sätt. Det är bara det att jag inte får ihop de två parallella historierna i den utöver att båda världarna handlar mycket om just vänskap och litteratur och inbegriper en faun. Det ena är en historia i 1800-talet med en huvudperson som bor själv och är författarinna. Hon har fått namnet Miss Amelia vilket stör mig men det är ju en smaksak. Jag tycker det låter löjligt helt enkelt och jag känner heller inget för henne som person. En dag när hon sitter och skriver står det plötsligt en faun i hennes arbetsrum bara kort efter att hennes bästa vän påtalat att hennes romantiska böcker är rätt mediokra. Sedan börjar märkliga saker hända.

Den andra historien är om en kvinna av idag som rest till London för att komplettera sina studier men i boken mest sitter och grubblar på hur det gått för hennes bästa vän Rakel som en gång träffat en pojkvän som lett henne in på lite fel vägar. Ibland hänger hon på National Gallery och beundrar ofta en tavla med en faun. Den här historien skulle Palm ha kunnat skriva en hel bok om istället. Här dyker det upp kopplingar till Virginia Woolf och sådant man förväntar sig av henne och huvudpersonen känns betydligt mer intressant.

Miss Amelia får istället harva runt med faunen som mest är irriterande i sin roll att göra hennes skrivande mer levande och styra upp hennes liv. Jag som gillar sagovärldar i andra sammanhang begrep inte de som dök upp här med märkliga och plågsamma händelser. Visst kommer det några förklaringar i slutet av boken men då hade jag läst alldeles för mycket om Enhörningens sång boken igenom utan att begripa poängen.

Det är trist att halvsåga en så bra författare och jag är fortfarande nyfiken på flera av hennes senare böcker, det är bara den här jag inte alls ser storheten i. Kloka reflektioner om vänskap försvann helt enkelt i naivitet, överdriven romantik och märkliga naturdrömmar. Snälla Anna-Karin, fortsätt med parallella världar men med bättre länkar till dem och personligare karaktärer som i senare böcker.