En av alla roliga saker med att blogga är att man får recensionsexemplar av nya böcker och en sådan jag just läst är den uppdaterade London på djupet: nio skribenter berättar om sin favoritstad som roliga Karavan förlag skickade mig.

Karavan ger ut många spännande reseguider, inklusive en om London men just den här är en specialare. Här hittar du inte de typiska tipsen för förstagångsbesökaren utan istället har nio kända svenska skribenter som älskar London fått varsitt kapitel om något som ligger dem varmt om hjärtat.

Det är en snygg bok men när jag bläddrar kan jag ändå inte hjälpa att det hade varit roligare med mer personliga foton och inte köpta från en sajt.

Mia Gahn inleder med en fin känsla om vad London är (även om jag inte skulle placera Whitecross Street i Islington utan närmare Farringdon). Det enda jag hakar upp mig på är när hon skriver att ”Rasism är blott ett ord i uppslagsboken” i London. Nog måste hon ha läst tidningsartiklar om rasismen inom Metropolitan Police och annat även om jag förstår vad hon vill säga om Londons unika atmosfär där man kan ta med en take away till puben (fast nog har England lika många regler som Sverige, bara inte runt alkohol). I slutet finns ett par faktasidor där Big Ben sägs vara 96 meter. Den petiga tänker då att det ju är själva klockan, inte tornet som heter Big Ben. Detta får läsaren mycket riktigt veta senare i kapitlet om politik.

Dick Harrison, professor i historia känner du säkert till. Han har skrivit mängder av böcker om historia och här får han berätta om just Londons vilket gör honom lite extra känslosam eftersom han bott här och som många av oss ständigt längtar tillbaka vilket är kul att läsa när det gäller någon som har så många platser i världen att lära oss mer om. Här får du läsa om Geoffrey av Monmouth och om hur historia skapades på medeltiden för att passa ett politiskt syfte, något vi som tycker om Richard III sedan länge lärt oss av Shakespeares verk. Just Shakespeares tid får sin egen lilla del i kapitlet och det är onekligen en spännande period liksom fortsättningen in på 1600-talet med den stora branden och omdaningar. Har du förresten undrat var namnet Aldwych kommer ifrån? Då är det här din bok för många namn får också sin förklaring när all historia rullas upp.

Varje kapitelförfattare har en faktaruta om sig själva i slutet. Det är oklart om det är författarna själva som skrivit dessa sina resuméer men oavsett vem så är det märkligt att i en bok om London inte ta upp att Harrison skrivit böcker om just England.

Författaren Amanda Svensson har jag varit avundsjuk på för att hon bott i Cornwall. Här skriver hon helt otippat istället om sin kärlek till tunnelbanan, världens äldsta. Har du varit på London Transport Museum så känner du igen en del men detta härliga kapitel är packat av mer spännande information om detta slingrande nätverk under Londons gator även om jag själv inte ser det som märkligt med husbyggen vid järnvägar. Än idag förhandlar svenska kommuner om att få bättre järnvägsförbindelser i utbyte mot att man tar fram bostäder. Det där med att områden får skyhöga bostadspriser när tunnelbanan kommer stämmer ofta men det finns flera undantag från hennes iakttagelse på den punkten också, inte minst i Bryssel där de riktigt rika stadsdelarna sagt nej till tunnelbana för att de inte vill ha en befolkningsexplosion men i London är det absolut fallet. Tunnelbanans ofta skarpa svängar har inte alls med svår geologi att göra vilket man skulle kunna tro utan med hur linjerna grävdes ner i djupa diken baserat på gatunätet ovanför får vi lära oss och så blir det såklart massor om all känd design. För min egen del har jag dessutom roligt åt att hon lär mig att stationen Arnos Grove har en svensk länk. Tänk om jag vetat det när jag bodde i London och vi hälsade på kompisens pojkväns mormor där ute. Som om det inte räcker med det så får Andrew Martin ett omnämnande. Denne kände tågskribent är från York där hans pappa jobbade vid järnvägen så självklart är det redan en av mina favoriter med så mycket gemensamt med min egen familj. Verkligen kul att även svenska läsare får bekanta sig med honom. Jag undrar så om Amanda också har gjort tunnelbanetestet. Jag inser när jag länkar till mina tidigare inlägg här att jag faktiskt har skrivit en hel del inlägg om just tunnelbanan själv. Det är allt en speciell miljö.

Kapitlet om pubar är skrivet av Håkan Engström som påpekar att det inte alltid är okej att läsa på mobilen på bra pubar. De kan ju få för sig att du gör annat. Bättre då för ensamresenären att ha en tryckt pappersbok och jag håller helt med. Att ingen avbryter en läsare på puben i London till skillnad från i Sverige säger mer om London tänker jag när jag läser kapitlet. I Nordengland stör ingen någon i onödan men lägger du ifrån dig boken en sekund så nog är det någon som nyfiket undrar vad du läser. Apropå norr fnissar jag åt att han även nämner Tadcaster utanför York. Staden med inte mindre än tre bryggerier.

Pubtipsen i det här kapitlet borde hetat ”centrala London” för flera riktigt fina i mysiga stadsdelar saknas . Jag är dock nöjd att Ye Olde Cheshire Cheese inte är med för den är en av mina mest överskattade. Kanske kunde kapitlet fått nämna Dickens lite mer. Både han och Sylvia Plath hängde på The Lamb som omnämns och Dickens har anknytning till betydligt fler än den men nu handlar det om dryckeskulturen och inte litteratur och det är underhållande läsning. Du lär dig mycket om ölsorter och känner verkligen stämningen.

Olof Lundh som skrivit hur mycket som helst om fotboll skriver här inte bara om London utan ger oss en bakgrund kring fotbollen i landet generellt. Med en halvengelsk dotter som är fotbollsnörd och har en master i Sport Science så snackas det naturligtvis en hel del om kommersialiseringen av världsfotbollen mellan oss men Lundh sitter på hur mycket mer fakta som helst om det och jag har alltid uppskattat hans skarpa analyser, så även här. Du behöver verkligen inte vara fotbollsintresserad för att ta till dig hur pengar styr sport idag och driver bort de fans som tidigare följt en klubb. Allt medan själlösa jättearenor byggs och allt ska passa TV-bolagen, inte fansen.

Det känns verkligen som om många av bokens skribenter är sådana jag redan uppskattar och Katrine Marçal (nu åter Kielos) är ännu en. Hon skriver bra om ekonomi, politik och kvinnors villkor och här blir det om Westminster och brittiskt samhällsliv och politik. Hur står det till med det vackra parlamentet egentligen och vad händer därinne? Det är bara när det kommer till postnumren jag inte alls håller med henne. Hon tycker Londons postnummer är svårbegripliga. Jag tycker de är logiska. Är det geografen i mig? Det framkommer ju precis var i staden en stadsdel ligger med sina vädersträck tänker jag. Dessutom ser jag City som just London. Det var ju där allt började. Allt annat är det som tillkommit och som vi också kallar London idag men det här är inget att hänga upp sig på i ett kapitel som ger massor om politisk etikett, finanskvarter och annat.

Michael Tapper känner jag inte alls till sedan tidigare men han kommer ge dig en massa kul fakta om James Bond. Kanske inte mitt favoritkapitel eftersom det är mer fantasi än fakta men det är onekligen kul att läsa om var scener spelats in och hur diskussioner gått under filmproduktionerna. Hoppas det där James Bond-museet det pratats om blir klart så Pinewood inte förblir så stängt som det beskrivs.

Musiken i London och då inte minst klubbarna beskrivs av Janne Hallman som man verkligen önskar får fortsätta njuta trots alla hot han radar upp mot Londons scener. Det här är ett av de kapitel jag lär mig mest av faktiskt och detta trots att jag hittar ett fel när adressen på Astoria beskrivs som Shaftesbury Avenue och inte Charing Cross Road där det låg. Just den hörnan känner jag till bättre än det mesta annat i London eftersom jag 1989-90 gick i skolan på musikgatan Denmark Street tvärs över gatan. Trots detta är det otroligt kul att läsa om Brixton (som inte minst Steinvall visst skulle hävda har gentrifierats), punkare, Soho och gamla klubbar som försvunnit. Jag fnissar igenkännande åt hans positiva association till London när han känner doften av avfall och åt att han i boken både nämner femtio och åttio som antalet gånger han varit i London. Han har helt enkelt inte bestämt sig. Otroligt kul är det också när Limelight dyker upp. Klubben jag själv hamnade på några gånger under 80-talet och vars fulla historia jag inte alls kände till.

Författaren Gabriella Håkansson är något så ovanligt som en som kan massor om London utan att ha varit där. Hennes research inför boken Aldermanns arvinge gjorde att hon lärde sig massor om allt det där vi kanske inte alltid tänker på. Åtminstone inte om vi inte är speciellt intresserade av till exempel 1800-talet, fattigkvarter med ginhus och fenomen som Jack the Ripper. Fascinerande vad hon läst sig till och delar med sig av, inte minst av det tidigare förhållande till porr som Londons invånare verkar ha haft.

Kommer du att känna att du redan vet en del av det som berättas i den här boken? Ja, definitivt om du älskar London och har varit där mycket. Kommer du ändå att lära dig en massa nytt och framför allt ha roligt åt alla stämningar som skildras vare sig det gäller mörka gränder, rockkonserter eller murriga pubar? Jajamen. Jag finner dessutom mig själv undra hur de här skribenterna valts ut. Kan Karavan hitta nio anglofila kändisskribenter till som har något intressant att berätta? Jag skulle gärna se fler roliga ämnen. Restauranghistoria, det maritima London, parkerna, floder och kanaler…ja det finns ju hur mycket som helst. Hit med mer!