I många år har Tenby legat på listan över ställen jag vill till i Storbritannien men det ligger så avsides att man aldrig passerar av en tillfällighet utan måste verkligen planera en resa just hit. Allt jag kan säga är gör det du också.

Medan norra Wales visserligen också har stränder så är det sina medeltida slott och maffiga berg det är mer känt för. Södra däremot har visserligen bergen i Brecon Beacons men utöver dem är det stränderna som sticker ut och i Tenby finns det flera stycken. Det här gör att det påminner om St Ives i Cornwall för den som varit där och det är nog även det som gjort att vi prokrastinerat för jag har varit rädd för att allt bara skulle bli en enda jämförelse för oss som varit just där så många gånger. Det visade sig finnas en del likheter jag återkommer till men utöver dessa är Tenby helt sin egen.

Vi kliver av tåget på stationen i Dinbych-y-Pysgod som är det gulliga walesiska namnet på staden och betyder ”fiskarnas lilla fort”. Uppförsbacken in till centrum är lite seg men inte särskilt lång och snart har vi nått korsningen där vi får vårt första riktiga intryck i form av den maffiga stadsmuren. Det här har de minsann inte i Cornwall och när en öppning i muren dessutom avslöjar en grekisk restaurang så är det inte utan att jag funderar på om jag hamnat vid Medelhavet. Snart är vi framme vid vårt hotell och lämnar in väskorna en stund eftersom vi är tidiga. En första promenad tar oss längs terrassen ovanför havet och in till de livliga shoppinggatorna innan vi vänder tillbaka och sätter oss på hotellets terrass för lite lunch. Det är nämligen omöjligt att lämna utsikten.

Lite senare går vi ut och upptäcker staden på riktigt och jag hamnar i den mysiga gränden Sergeants Lane med sitt bryggeri och annat som jag sett när jag planerat resan. Det är precis så där mysigt som det sett ut även på Quay Hill med sin gamla restaurang som vi besöker en annan dag. Till kvällsmat äter vi skaldjur på puben Hope and Anchor som fått sitt eget inlägg efter detta för den blev en sådan favorit att vi återkom.

Tenby nämns för första gången i en walesisk dikt från 800-talet och det är möjligt att det var en blandning vikingar och skottar norrifrån som först byggde ett fort på kullen mitt i staden även om både romare och irländska klaner vistats i regionen innan. Har du läst mitt inlägg om Rhossili så vet du redan att vikingarna reste i de här farvattnen. När den normandiska invasionen 1066 nått västra Wales på 1100-talet tog de över staden med sin fina, skyddade hamn och förbättrade fortet till ett litet stenslott. Walesiska styrkor försökte ta tillbaka slottet och det var då den förste earlen av Pembroke, William de Valence, tröttnade och efter 1260 lät bygga stadsmuren vilket gjorde att slottet på 1300-talet tappade sin betydelse. Idag finns inte mycket mer än ett torn kvar men du har fin utsikt där uppe och kan passa på att besöka stadens museum och RNLI:s livbåtshus om du tar dig dit. Livbåtarna har funnits här sedan 1852 och fått större och större plats.

Stadsmuren höjdes i mitten av 1400-talet av Henry Tudors farbror Jasper Tudor och Henry själv gömde sig i Tenby när han skulle fly till kontinenten under Rosornas krig 1471.Jag som är mycket intresserad av Rosornas krig fast från motståndarsidans York tycker såklart att det här är mer spännande än det mer keltiska Cornwall.

Det märks stort att normanderna gjort att engelsmännen har haft stort inflytande i den här hörnan av Wales och som jag skrev i ett tidigare inlägg pratas det mer engelska än walesiska här än idag. Det finns till och med ett uttryck för regionen – Little England beyond Wales. De är dessutom inte de enda som påverkat. Under 14- och 1500-talet blomstrade handeln med kontinenten och det flyttade hit flamländare som kom via London. Wales fick också se apelsiner för första gången just här när ett portugisiskt skepp kom seglande 1566 och från den här perioden kan du besöka vackra Tudor Merchant’s House. Under 1600-talets inbördeskrig blev det däremot stopp på handeln. Tenby hade lierat sig med parlamentarikerna men förstördes till stora delar av rojalister innan Cromwell kom dit och perioden såg också stora pestutbrott i England så den viktiga hamnen hade dels förstörts men saknade
också invånare att driva den och så värst stort vägnät finns än idag inte ut hit.

På 1700-talet lär staden ha varit en bedrövlig syn men så vaknade den till liv igen under napoleonkrigen när rika britter inte kunde göra bildningsresor på kontinenten längre. Den skotske bankiren Sir William Paxton bosatte sig i Wales och blev politiker och han insåg Tenbys potential som besöksmål. Med stor energi drog han igång havsbad med tillhörande badmaskiner och övernattning. Han lät dessutom
bygga den väg längs kusten som än idag syns med arkader som stöttar den längs klipporna vid havet. Ett nytt Tenby hade fötts och på 1800-talet vistades många av tidens kända namn här för att vila upp sig eller studera geologi längs de fascinerande klipporna. Det byggdes till och med gångstigar breda nog till
viktorianernas barnvagnar vilket du kan dra nytta av vid promenader än idag på sina ställen. En av de som kom 1856 var Mary Ann Evans, mer känd som George Eliot men promenerar du runt i Tenby ser du många fler blå plaketter som berättar var kända människor bott. En sådan är poeten Dylan Thomas som bland annat glömde ett manuskript inne på Tenbys äldsta pub. Den var förvånande nog inte hundvänlig
(vilket det mesta är) så det blev inget långt besök för oss men om du gillar Dylan Thomas så är det heller inte jättelångt till byn där han hade sin skrivarstuga och hos Lena i Wales kan du läsa mer om den och övriga Laugharne. Det är nog inte mycket om honom hon inte har koll på.

Bad och båtutflykter är av naturliga skäl stort här. I norra delen av Tenby ligger just North Beach med sitt stora klippblock. Här får hundar inte vara sommartid så vi höll mer till på andra ställen men det är en härlig familjestrand. Med sin närhet till hamnen lockar den också de som paddlar havskajak och annat och här finns ett litet strandcafé och fin utsikt över slottsklippan och hamnen.

På andra sidan centrum ligger den jättelånga South Beach där hundar under sommarhalvåret inte får vara närmast staden men i andra änden går det hur bra som helst året om. Här finns också ett strandcafé men det kändes snofsigare och inte lika vänligt som de andra så vi struntade i det. Mitt emellan de två stränderna ligger Castle Beach, precis under slottsklippan i närheten av hamnen. Det är den minsta stranden och läget gör att den är populär. Hundar får vistas på en liten snutt närmast de turbåtar som också har sin plats här och med en traktorbrygga där du köar på utsatt tid när du köpt biljett i hamnen. På Castle Beach finns också ett café och en glassvagn. Din utsikt här är över St Catherine’s Island med sina tidvattengrottor och sitt fort från Napoleontiden och under lågvatten går det att gå besöka fortet. Det är idag privat och du måste gå över en hög gångbro så det är inget för höjdrädda. Därinne väntar en spöklik stämning i salar som en gång använts till fester. Under lågvatten går Castle Beach ihop med South Beach så då kan du vandra hela vägen.

Det här med båtturer är stort i Tenby inte bara på grund av naturupplevelser utan också för att ön Caldeney ligger en bit bort med sitt kloster där det tillverkas belgisk choklad. Där finns också vandringsvägar genom nästan tropisk skog upp till den mer vindpinade platån med sin väg ut till en stor fyr. Vi valde att inte landstiga, vana vid belgisk choklad som vi är från Bryssel men vi åkte på ett fantastiskt
sälsafari som också bjöd på lunnefågel och det får sitt eget inlägg.

Tenby är ingen stor stad. Det bor inte ens femtusen själar här året runt men på sommaren ökar det till 65000 så det säger sig självt att det finns mer service än det hade funnits utan dem och att det stundtals känns turistigt. Här hittar du till exempel alla de där märkena som också finns i Cornwall och andra turistregioner såsom Seasalt, Moshulu, Joules, Weird Fish och liknande. Dessutom en massa självständiga presentbutiker så det är absolut möjligt att spendera en regnig dag här när det inte går att ligga på stranden. Närheten till Irland gör att det kan bli lite liknande väder då och då. Själv älskar jag att se när det stormar på Atlanten. Den lilla stadskärnan har som så många brittiska småstäder alldeles för många bilar, inte minst nere i hamnen men några dagar i veckan är det sommartid helt avstängt för bilar på en av huvudgatorna och hur skönt som helst.

En stad vid havet har såklart mycket fisk och skaldjur på restaurangerna och den lilla vinterbefolkningen kan omöjligt behöva så många chippies men här finns mängder av annat också, inte minst walesiskt lamm. Vi åt gott alla dagar och glasställena har exotiskt walesiska smaker bland de mer kända. Som vanligt får man bara passa sig för de gigantiska trutar som gärna dyker ner och snor ens mat om du inte är beredd. Ät inte något som helst utomhus vid den familjedrivna fiskboden i hamnen är mitt extra tips.

Om man baserar sig här finns det mycket att upptäcka i krokarna. Enklast är om du älskar att vandra eller har bil för här går kustleden vidare i nationalparken Pembrokeshire Coast med stigar längs en massa vackra klippor och stränder med märkliga grottformationer, små kapell och jag vet inte allt bortom byn Manorbier med sitt slott som du både kan vandra eller ta buss och tåg till. Vill du ta dig längre bort i Pembrokeshire och se fina St Davids eller stranden där Dobby begravdes i Harry Potter så blir det däremot svårare. Knutpunkten för bussar blir då den inte så roliga staden Haverfordwest men tiderna för byten passar illa ihop med Tenby så just St Davids når du lättare från Cardiff om du inte kör själv. Med det sagt kan du istället enkelt både vandra eller ta bussen till familjevänliga byn Saundersfoot med sin strand en kort bit österut från Tenby eller ta tåget till Pembroke med sitt stora slott så det finns ändå massor att se. Det sistnämnda gjorde vi så det får också ett eget inlägg.

Var Tenby då som ett billigare St Ives? Ja om du menar att här finns gigantiska stränder, bra mat och vild natur och ja inte minst boendet var definitivt billigare. Vi saknade egentligen mest den där speciella ljuset och den rejält etablerade surfkulturen i St Ives. I Tenby surfar en del men det är inte surflektioner dagarna i ända på någon strand för de vetter åt andra håll än det allra bästa. Konstnärer finns det fler av i St Ives men de existerade här också och krabbor på menyn finns i bägge. Där någonstans kände jag ändå att nej, det här är något helt eget och det gjorde mig så lättad för jag kämpade med att låta bli jämförelserna. Det här är betydligt mer färgglatt med historia du kan relatera till från böcker du läst och en känsla av att du är längre söderut i Europa med den grå stadsmuren och små gränder. Var också framför allt beredd på att människorna här inte är lika trötta på besökare som i Cornwall om du redan varit där. Nu var vi inte i Tenby under den absoluta högsäsongen men det var fortfarande många turister och vi har varit i Cornwall under samma säsong. Det är skillnad i bemötande utan att någon för den sakens skull är otrevlig. Vi älskar fortfarande St Ives, inte minst min dotter som spenderat så mycket av sin barndom där men det känns bara mer genuint nyfiket i Tenby fortfarande snarare än artigt även om det alltid finns undantag. Lite mindre av stressen och snobberiet besökare tar med sig från London helt enkelt. I Tenby tar de sig tid att prata längre med dig i butikerna, både infödda och inflyttade. Jag hoppas det förblir så trots ökad turism.