En av anledningarna till att vi valde södra Wales i år var för att jag länge velat till den hyllade Gowerhalvön. Det blev ett besök vid dess mest kända strand Rhossili som ofta dyker upp på listor över världens bästa stränder, nu senast hos Lonely Planet tidigare i år. Levde den upp till förväntningarna? 

Man kan lugnt säga att den levde upp till både det ena och det andra. Den har bland annat kallats Storbritanniens mest hundvänliga strand och det förstår vi nu också men här finns plats för alla. År

Gowerhalvön utforskas bäst med bil för det finns slottsruiner, byar, utsiktsplatser och dolda stränder i små vikar överallt. Har du ingen så går det dock utmärkt att ta buss från Swansea så länge du kollar upp tiderna, du hinner bara inte med lika mycket på en dag om du inte gör som många andra och ger dig ut och vandrar. Överallt hoppar lokala människor i kängor av och på bussarna och går små delsträckor. Långväga resenärer tar sig istället an hela kustleden. 

I Rhossili blir vi först bara stående och tittar ut över det storslagna landskapet. Du som är van vid brittisk natur har säker hört talas om utnämningen Area of Outstanding Natural Beauty som är ett område stort nog att vara mer än ett naturreservat (till exempel Cotswolds). Rhossili utnämndes 1956 till Storbritanniens första.

Vi börjar med att gå ner till National Trust-butiken eftersom vi bland annat är nyfikna på tiderna för tidvattnet. Just så där på morgonen är stranden en ganska smal remsa så här på sommaren och man får ingen uppfattning av dess storlek om man inte redan sett den på bild. Det är National Trust som sköter Rhossili och det är inte det enda som påminner oss om Cornwall här. Landskapet är väldigt likt men ändå inte för här finns inte bara rakt stupande granitklippor utan även vad som nästan är som backafall. Längst ut på udden finns kustbevakningens byggnad som fungerar som utkik och som ibland söker folk som sommarhjälp för att spana efter grundstötningar, djur i fara och annat. Där ute finns också grottor att vandra till och så ligger också Rhossilis andra stora sevärdhet utöver stranden här, i form av Worms Head.

Worms Head (Penrhyn Gwyr) är en landtunga längst ut. Den är i varierande höjd och syns långväga kring så den är även lite av en navigationshjälp. Den har stora höjdskillnader vilket gör att den ser ut som en orm med uppstickare huvud och i högt tidvatten blir den närmast en ö. Vi är i en trakt som besökts av vikingar och “worm” är helt enkelt deras ord för orm. 

Det går att ta sig över till Worms Head men du måste först registrera dig hos just kustbevakningen. Allra längst ut till Outer Head går det inte att gå mars till oktober då fåglarna häckar men det kan ju kännas coolt att korsa Devil’s Bridge. Min egen respekt för tidvatten är allt för stor. Här kan du nämligen bli avstängd från fastlandet om du inte har stenkoll och det är en sak att besöka St Michael’s Mount i Cornwall med en tydlig platt väg och båt som alternativ och detta med hala klippor och inga bofasta. Det har hänt att erfarna friluftsguider dött när de försökt skynda. Jag nöjer mig med att beundra hela härligheten som alltså ser olika ut beroende på tidpunkt men som alltid går att känna igen. Vägen ut är en grusväg genom naturreservatet där det kan ströva djur av flera sorter. Till min stora glädje är det en flock ston den här gången. De är vana vid vandrare och bryr sig inte om att vi stannar och tittar. 

När vi traskat ut och tillbaka har tidvattnet börjat dra sig tillbaka och det syns mer av stranden. Vi möter många som liksom vi har hund men alla är ansvarsfulla hundägare, glada att vara ute i den här miljön. Det är dags att pröva själva stranden som verkar vara hur lång som helst. Ovanför den glider några skärmflygare som kastat sig ut för branterna bakom. Vägen ner är stora cementerade trappsteg i typisk brittisk stil men längst ner får man klättra lite över en rullstensbank också. Nere vid vattnet ser man plötsligt mer och mer av vraket av den norska barken Helvetia som strandade här i en höststorm 1887 efter att ha sökt skydd. Alla klarade sig iland medan lasten av timmer bit för bit spolades överbord. Det är inte de enda vrakresterna vid den här kusten.

Tillbaka uppe i byn hamnar vi på det hundvänliga strandcaféet med sin utsikt som väldigt mycket för tankarna till Cornwall och får sitt eget inlägg. Har du inte hund så finns det också en pub med terrass alldeles vid trapporna och om du tröttnat på utsikten finns det också ett litet café med glass på andra sidan den lilla vägen. Innan vi åker vidare har det blivit rejäl ebb och stranden är verkligen enorm. Hit vill jag gärna återvända och upptäcka mer.